Ligg alltid steget före…

Det var lite stressigt innan vi kom iväg. Saker som skulle ordnas hit och dit. Skolarbete som skulle planeras, hästar som skulle lämnas på olika ställen och inte minst alla dessa prylar som skulle med. Packning för nästan fyra månader, det blir en del av det. Alla hästarnas saker var ju givetvis färdigpackat först, min egen packning börjades kvällen innan. Sån är jag, gärna ute i sista sekund, eller som jag väljer att se det: Bäst under press!

Tisdag morgon 5.30 rullade ekipaget iväg, en fullproppad lastbil till både höjden och bredden, jag, mina tre Black Beauties, hästskötare Camilla, lastbilschaffis Leif och det viktigaste – Kyras och Richards 24 paket Classic mellanrost!

”Bäst på helheten vinner”, det var alltså dags att en gång för alla göra ett försök att förstå sig på lastbilens extremt avancerade apparat, den digitala färdskrivaren… Nu när rutinerade Leif var med såg jag min chans och dessutom kunde vi dela på körningen och hålla oss till de gällande kör -och vilotiderna. Första resdagen var en rutt på 75 mil som ledde oss till Paderborn och en av Hubertus Schmidts bekanta där vi skulle övernatta. Boukie var först ut och presenterade sig med ett stort hopp uppifrån lastbilen utan att nudda lemmen, både artistiskt och vågat. Dessutom hade han lyckats få av sig transportskydden och hade numera bara tre skor, lindorna satt dock kvar… De andra två damerna tog det tack och lov lite lugnare och efter lite promenerande och en bit mat var det dags för välförtjänt sömn.

06.00 körde vi igen och nu med riktning Calais, Frankrike. Det var en tripp på ca 55 mil som flöt på bra. Jag och Leif bytte av varandra ungefär halvvägs när vi under dagen passerade både Holland och Belgien innan vi kom fram till färjelägret i Calais. Jag har varit vid det där färjelägret en gång tidigare, men då var jag tolv år och inte jag som behövde sköta snacket… Men en stund senare efter att ha visat pass och pratat med en hög människor i olika luckor så stod vi äntligen i vår line. Det var rätt blåsigt så vi fick snällt vänta till nästa färja.

Färjan tog en timma och 45 minuter. Under den tiden letade vi reda på matstället för ”Truck Drivers” som vi hade fått biljetter till. Vi kände oss minst lika malplacerade som vi såg ut. De stirrade som om de aldrig hade sett en tjej förut och killen som serverade maten tittade länge innan han till slut frågade om vi verkligen fick vara där inne, och om han kunde få se våra biljetter. ”Of course” svarade jag, visade glatt upp biljetterna och fick svaret: ”Oh sorry, it´s just that you don´t really look like a truckdriver” (Utan några längre funderingar valde jag att ta det som en komplimang…) Men vi fick mat och begav oss sedan till travelshoppen där vi var lika populära i betraktarens ögon, plötsligt var motsatta könet intresserade av nagellack och smink för att kunna smyga runt mellan hyllorna och försöka få kontakt, imponerande, och ja det måste vara en isolerad värld att bara se killar, män och gubbar hela dagarna.  

Väl framme i Dover, England, var det kväll och mörkt ute. Men jag tänkte att det var lika bra att konfrontera svårigheterna direkt, att köra på fel sida av vägen. Så jag envisades med att det var jag som skulle köra. Det var ungefär 15 mils körning innan vi till slut kom fram till Snowhill Farm. På gårdsplanen stod Kyra, Richard, Mia och en av stalltjejerna och tog emot oss, verkligen ett härligt bemötande efter en lång resa!

Hästarna tyckte nog det var lika skönt som vi att äntligen vara framme och få röra på sig lite. I det charmiga engelska utestallet fick de stå alla tre på rad och såg nöjda och glada ut. Mia visade mig den lilla lägenheten i grannhuset precis bakom stallet där jag nu bor. Ett väldigt sött och brittiskt boende där jag har det kanon, trots att engelsmännen fortfarande inte verkar ha förstått, att det nuförtiden finns blandare så man kan få varm och kallvatten ur samma kran. Vi nattade hästarna där de så fint stod och tittade ut alla tre.

Donna som är relativt resvan vid det här laget var väldigt pigg och uppåt redan första dagen, trots uppgiften som reseledare åt sina betydligt mindre erfarna resenärer. Lillasyster Dayandra och Boukie, som endast transporterats från Tyskland respektive Holland hem till Sverige för ett år sedan, såg mer ut som två slagna hjältar de första dagarna. För hästarnas del blev det några lugna dagar med skritt och joggande. Leif flög hem till Sverige och jag och Camilla använde tiden till att packa upp alla dessa saker vi lyckats släpa med oss.

Kan knappt fatta att det redan hunnit gå tre veckor, men jag kan väl inte annat än att hålla med om att det är som det sägs – tiden går fort när man har roligt! Det känns som saker och ting börjar falla på plats. Men det är verkligen förvånande hur snabbt man kommer in i rutinerna och vardagen, precis som att det är helt normalt att befinna sig i England hos sin största idol och förebild, tillsammans med de fantastiska djuren som förgyller min tillvaro och dessutom få tillbringa flera månader här. Det är nästan så jag får skaka om mig själv för att förstå att jag nu gör det som under en så lång tid bara varit en önskedröm och något jag knappt vågat hoppats på.

Mia, som är ställets ”fixar allt”, har varit så himla gullig och hjälpsam. Efter många om och men har jag nu lyckats köpa mig en liten bil men ratten på fel sida. Så nu håller jag förbrilt på att övervinna min simultanförmåga, sitta på fel sida, köra på fel sida och dessutom växla med västerhanden… Och jag vill tacka Google Translate för att jag nu har en bilförsäkring i ett land med ett minst sagt komplicerat system. Har även varit inne i staden Horsham och med min ypperliga svengelska lyckats flirta in mig hos en telefonförsäljare så att jag och Camilla har både internet och engelska telefonnummer.

När vi nu har ett eget litet kök i min grönmöblerade lägenhet har vi bestämt oss för att ta itu med vår lite mindre vassa sida, matlagning. Men då både jag och Camilla är väldigt förtjusta i godsaker bytte vi snabbt ut matlagning mot bakning. Till vår stora besvikelse konstaterade vi att det inte fanns några semlor att tillgå i England och löste genast det problemet. På alla hjärtans dag blev det kärleksmums och vi passade på att samla lite pluspoäng hos de som jobbar här. Och tänka sig att till och med några vackra rosor lyckades hitta hit till mig ute på den engelska landsbygden dagen till ära, fantastiskt!

Nog om kakor och bullar och över till det lite mer väsentliga, träningen! Mellan ungefär halv nio och ett rider Kyra och Richard sina hästar. Under den tiden rider jag oftast mina hästar. Det varierar vem av dem det är som har träning med mig och ibland blir det hjälp från dem både. Det varierar också om de rider samtidigt eller om de står på marken och undervisar. För mig klickar det oerhört bra med både Kyra och Richard och jag trivs väldigt bra med att vi alla tre är delaktiga i min träning och utveckling. Kyra tyckte att flera saker med min ridning och Donnas utveckling hade förbättrats sedan Knytkalas-träningen på Tullstorp, som jag fick vara med på vid ett tillfälle under hösten. Kyra band då fast en rem i framvalvet på sadeln som jag skulle hålla med två fingrar i, sedan den dagen har det inte gått ett enda ridpass utan den där remmen, så det var ju minst sagt en lättnad att något hade blivit bättre! 

Det har fokuserats väldigt mycket på min sits, balans, effekten av hjälperna och samspelet med hästen. Som jag skrev i första inlägget så är det precis de bitarna de är mästare på. De fokuserar inte på det hästen gör, utan i stället på de små förändringar jag kan göra med min sits genom vikten, benen och drivningen, för att underlätta för hästen och få den att bära upp både sig själv och mig på ett korrekt sätt så att jag sedan kan balansera den. Kan nästan skriva en bok om alla bra liknelser och förklaringar som de använder för att skapa en djupare förståelse hos mig för hur hästen fungerar och hur allt hänger ihop. Det har redan hunnit bli flera dagar med otroliga ”aha” upplevelser, tänk att det kan vara en sån fantastisk känsla att få känna hur jag med små små förändringar och detaljer känner hur hästen bär upp mig, kommer i balans, bjuder helt jämnt och utan att jag behöver sätta något tryck rör den sig bättre än någon gång tidigare. Efter ett sånt ridpass går det knappt att sluta le, det är då det blir så tydligt varför vi lägger all vår tid, alla våra pengar, oavsett regn, rusk, snö och minusgrader på dessa underbara djur. Men det mest skrämmande, men också det mest fascinerande är att ju mer man lär sig, desto mer inser man hur mycket man har kvar att lära och hur otroligt svårt det är! Det är också en himla tur att man från början inte har en aning om hur svårt det är, för då hade man ju slutat direkt…     

Avslutar även denna gång med några väl valda och passande ord. ”Dressage is Perfection”

/Elin