Repgrimma och hundar räddade Remma som gick ner sig

Allt började som en till synes odramatisk rymning från hagen i Blackstad i Västerviks kommun. Där gick 6-åriga ardennerstoet Remma i en hage hos Lise-Lott Johansson, ett par kilometer fågelvägen från sitt vanliga stall

– Vi trodde först att hon begett sig hemåt, men hon dök aldrig upp, berättar hästägaren Jens Jackowski för Ridsport.

Hästen syntes inte till och Jens lade ut en efterlysning på Facebook, där han bad alla som gick i skogen att hålla utkik.

– Det är ett dramatiskt landskap här med orörd natur och svår terräng med mycket branter. Terrängen är svårgenomtränglig på många håll.

Letade med hästkompisen

Själv gav sig Jens ut och red på en stallkompis till Remma, med tanken att de skulle höra varandra. Men ingen häst gav sig tillkänna.

Först ett dygn senare, i torsdags kväll, kunde Remma lokaliseras. Hon hade gått ner sig i ett kärr och syntes nästan inte alls.
– Vi hade fått kontakt med hundägare vars hundar var tränade i att söka häst. Jag hade ingen aning om att det fanns sådana hundar, säger Jens.

Västerviks-Tidningen var först med att berätta om dramat och dess upplösning.

När räddningstjänsten kom till platsen hade de inte utrustning som räckte till för att få upp hästen, utan det var först när en frivillig kom med en skogsmaskin som hästen kunde dras upp ur dyn.

Vi fick dra hårt i hästens huvud för att hålla det över ytan, och en vanlig nylongrimma hade aldrig klarat det

Jens Jackowski

Då var hon så nedsjunken att bara huvudet stack upp, och de som hjälpte till fick lägga grenar under hästens huvud för att hålla det över vattenytan.

– Lyckligtvis hade hon en repgrimma i samma material som repen bergsklättrare används. Vi fick dra hårt i hästens huvud för att hålla det över ytan, och en vanlig nylongrimma hade aldrig klarat det, säger Jens som är mycket tacksam mot sina tidigare kolleger i Tyskland.

De har ett företag som tillverkar slittåliga selar och grimmor, ett företag med social hållbarhet som filosofi eftersom de anställda är människor med olika funktionsvariationer, som annars står långt från arbetsmarknaden.

Det tog fem timmar att få upp Remma ur dyn.
– Nu återhämtar hon sig. Hon är lite halt men mår bra annars. Det är väl muskelvärk, gissar jag, säger Jens som är glad åt dels att Remma är ett kallblod, dels att han har miljötränat henne, vilket gjorde att hon förhöll sig relativt lugn under räddningsinsatsen.

– För min del är det viktigt att förbereda sig på att det kan ske olyckor med hästar. Nu kom detta från klar himmel. Vi såg verkligen inte det komma, säger Jens som är så tacksam för alla som ställde upp i sökandet.

– Vi hade aldrig hittat henne utan hundarna. Hon var inte långt från hagen och vi hade gått nära utan att se henne, så otillgänglig var terrängen.