David Medina:”Hästarna har gjort mig till elev”

I en dal kantad av vingårdar och höga berg, bara en knapp timmes bilresa från Málaga i Spanien, driver David Medina en verksamhet som allt fler beskriver som en ny väg för ridsporten. Här, intill en porlande flod, går alla hästar ute dygnet runt. Det är långt ifrån ett fashionabelt träningscenter,  snarare en levande gård där funktion, känsla och filosofi står i centrum.

David Medina har inga stora skyltar, inga sponsorflaggor. Men han har något som blivit allt svårare att hitta: förtroende. Från unga ryttare till svårklassprofiler och välkända uppfödare i Sydeuropa, och sedan flera år tillbaka, även i Sverige.

På Centro Hípico La Albahaca, där David hyr in sig, samsas sällskapshästar med topphingstar. Men oavsett bakgrund lever alla hästar som ingår i Davids verksamhet i lösdrift, året om, med fri tillgång till grovfoder och gott om yta.

Jag vill att hästen ska vara sin egen vän.

Gården ägs av en traditionell spansk ryttare som tränar enligt klassisk modell, men som efter mötet med David fått tänka om.

– Han tränar fortfarande dressyr, men på ett helt annat sätt i dag, säger David.

Vill förändra ridsporten

Han ler försiktigt. Orden är ödmjuka, men målmedvetna.

– Det är det här som driver mig. Jag vill förändra ridsporten. Visa att det går att träna våra hästar på ett sätt där de är med oss – inte mot oss. Hästar tycker om att arbeta med människor, det har de gjort i tusentals år. Jag vill att hästarna ska ha ett enormt självförtroende och självkänsla. Jag ser att de flesta människor vill vara hästens vän, men jag vill att hästen ska vara sin egen vän.

Han fortsätter:

– Alla hästar kan gå piaff och passage – det är bara att testa i högt vatten om du tvivlar. Frågan är inte om de kan, utan hur vi får dem att göra det. Med tvång och dominans – eller i samspel där kommunikation och balans står i centrum? Jag vill se mer av det sistnämnda. Det saknas i sporten i dag.

Tog hem en vildhingst

Det var på Davids födelsedag som det ringde, för lite mer än ett år sedan. En vildhingst av rasen marismeño hade attackerat människor i ett naturreservat och skulle avlivas.

– De sa: ”Ingen vill ha honom. Vi skjuter honom i eftermiddag.” Jag bad dem skicka en video. När jag såg honom sa jag: ”Jag kommer i morgon”.

David tog hem hingsten, något som gjorde att han  själv fick en helt ny roll.

– Han heter Ventolera och vi kallar honom ”kungen av hästarna”. Han har lärt mig att jag inte behöver undervisa – bara lyssna. 

Skiftade perspektiv

David har jobbat heltid som tränare i åtta år. Han kommer från en gedigen hästfamilj, hans farfar ägde en stor gård och födde upp lusitano och PRE–hästar, men han menar själv att han skiftat perspektiv på sin egen roll.

– Tidigare var jag tränaren. Den som visste. Men det fungerar inte i längden, inte om du vill ha en hållbar häst som både mår bra och presterar. Hästarna har gjort mig till elev. Att möta dem där de är – inte där jag vill att de ska vara.

Jag har tvingats möta mina egna rädslor, alla förväntningar jag haft och min otålighet.

Även om systemet han arbetar hästarna i sitter i ryggmärgen sedan länge, beskriver han hur någonting ändrades i hjärtat när Ventolera kom in i hans liv. 

– Det låter filosofiskt, men det är exakt vad som hände. Det har varit en fantastisk resa där jag tvingats möta mina egna rädslor, alla förväntningar jag haft, och min otålighet. Till slut handlar det om att jag måste ta hand om mitt eget bagage, så att han inte behöver bära det åt mig. Jag försöker bara känna honom och lyssna varje dag, så mycket jag kan, utan att döma honom. Jag älskar det vi bygger tillsammans, säger David samtidigt som han släpper in den numera kastrerade hästen i corallen.

Hästarna lär av varandra

Ett 3–årigt PRE–sto som är här på inridning behöver en ledsagare.

– Ventolera är den tryggaste professorn. Titta nu vad som händer.

Den forne vildhästen tar taktfast täten och stoet som inte lyckats fatta galopp följer efter. Denna gång i rätt galopp och i balans. Varv efter varv, tills David ber om byte av varv. Galoppen fungerar nu även åt vänster, tack vare Ventoleras draghjälp.

– Det handlar om att låta dem finna sig själva. Och hästar ser och lär av varandra. 

GP-hästen var helt avstängd

Under Ridsports besök är 8–åriga All or Nothing ny på gården. Hannoveranaren har i flera år matchats mot Grand Prix av en av Spaniens mest välrenommerade dressyrryttare. Hans ägare vände sig till David då hon inte lyckades få valacken att slappna av.

– Han gjorde allt man bad om när han kom hit, men utan själ. Släppte jag honom lös sprang han bara runt, ihopdragen, stressad och helt avstängd.

Min filosofi är att få de topphästar jag arbetar med så trygga att de, trots sin höga energi, ska kunna hanteras och ridas av i stort sett alla.

David satte honom i lösdriften. Sakta började hästen förändras. När David lade ut hinder i rundcorallen för första gången hände något.

– Han hade aldrig hoppat i sitt liv. Men när han fick chansen – han älskade det.

Skapa en trygg anknytning

I dag tävlas hästen av en hoppryttare i området och ägs av Davids fru, Rocío Pomares, en av världens mest erkända idrottspsykologer, med uppdrag för bland andra FC Barcelona.

– Hon jobbar med människors psykologi, jag med hästars. Men vi söker båda balans och den magi som finns inom både människor och hästar. Jag går själv regelbundet i terapi sedan flera år, både ensam och tillsammans med min fru. Det borde alla göra som har möjlighet. Det handlar om mer än att bara läsa sin egen bok, det handlar om att ta ansvar för sitt liv, se vad som har hänt i det förflutna och skapa en trygg anknytning. Det jag har gjort för mig själv, gör jag också för hästarna.

– För att vara en riktig mästare i sporten måste man också vara en mästare i sitt liv. Det gäller både ryttare och hästar. Min filosofi är att få de topphästar jag arbetar med så trygga att de, trots sin höga energi, ska kunna hanteras och ridas av i stort sett alla. De kan göra de svåraste övningarna eller hoppen utifrån ett inre lugn. Det är den största segern.

”Det handlar om kommunikation”

David samarbetar med flera av Spaniens främsta uppfödare och ryttare i både hoppning och dressyr och med flera svenska ridsportprofiler.

Inga inspänningstyglar

All träning börjar i rundcorallen, utan lina eller inspänningstyglar. Hästen ska få vara lös, hitta sin egen balans, ta ansvar för sin kropp.

– Jag byter varv ofta, jag viftar med kepsen eller knäpper med fingrarna för att behålla hästens fokus. Det är ett språk, ett sätt att få hästen att lyssna, inte underkasta sig.

När hästen är redo sätter David på en repgrimma eller ett träns. Markarbetet bygger vidare på samma signaler som han sedan använder uppsuttet.

Floden som klassrum

– Det handlar inte om teknik, det handlar om kommunikation. Filosofi före metod.

Alla träningspass avslutas med ett bad i floden – David Medinas favoritplats att arbeta hästarna på. Det är stenigt, strömmande och naturligt. Hästarna är oskodda, de söker fäste, bygger styrka och mod.

Inte rädd för rädsla

David är inte rädd för rädsla, tvärtom ser han den som en följeslagare.

– Det är en signal. Det är när vi låtsas att vi inte är rädda som det blir farligt. Här får både hästar och människor känna det de känner – och ändå fortsätta framåt. Att få kontakt med en häst är resultatet av att få kontakt med sig själv. Om du försöker att inte känna de jobbiga känslorna – hur ska du då kunna känna de andra?

Han dröjer innan han säger:

– Du måste alltid starta med att hjälpa dig själv i balans. Det gäller i alla relationer – kärleksrelationer, som förälder och barn och när du arbetar med hästar. Det är först när du själv är i balans som du kan få de omkring dig i balans. 

Fakta

Lova Halvarsson: ”Jag var redo att åka – men stannade”

Lova Halvarsson, 22 år, från Luleå, är en av flera unga ryttare som valt att komma som lärling en tid hos David Medina.

Efter en tuff tid som beridare i Frankrike, där hon kände sig nedbruten, startade hon med en månads praktik.

– Jag kände det direkt. Det här var något annat. Jag frågade om jag kunde få stanna längre. Till slut sa jag: ”Jag vill vara kvar.”

– David sa: ”Du får stanna – men då önskar jag att du börjar läsa psykologi.”

Vilket hon nu gör på distans vid sidan av arbetet på gården.

– Jag trodde jag visste vad ridning var. Men här handlar det inte om att kontrollera – utan om att förstå. Att verkligen lyssna.

Hon beskriver det som omtumlade månader, som fått henne att ompröva mycket och stärkt hennes vilja att jobba med hästar. Tårar har flödat, mer än en gång.

– Jag minns särskilt en unghäst som gjorde mig så berörd. Det var som att jag med Davids guidning kände hästen – och mig själv – för första gången. Jag har aldrig känt mig så trygg i mitt arbete som här.

– Jag ställde frågan: hur hjälper man en häst? Och insåg att jag inte ens visste vad jag behövde. Om jag inte förstår mig själv – hur ska jag förstå hästen?

Att få rida in hästar utan bett, utan sadel, och ändå känna sig trygg, har förändrat hennes syn på ridning i grunden.

– Det handlar inte om kontroll. Det handlar om kontakt. Jag har aldrig upplevt något liknande.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 11/2025.