Charlotte McAuley: ”Jag hade inte kunnat vara lyckligare”

Efter några år då hon inte har synts till i de största klasserna är Charlotte McAuley, som tävlar för Sverige, tillbaka på femstjärnig nivå. Framgångarna de senaste veckorna med seger i tvåstjärnig Grand Prix och flera 1,50-placeringar kröntes i går med seger i den femstjärniga 1,50-klassen i Sharjah med egna uppfödningen Valentino Tuliere (SF, val, f 2009, e Diamant de Semilly-Silvio). Det är en sprudlande ryttare som berättar för Ridsport om känslan.

– Jag hade inte kunnat vara lyckligare just nu. Det här var min första femstjärniga seger och på dagen ett år efter att vår son föddes.  Det var en väldigt bra dag och jag är så glad, säger Charlotte.

Hon är en av flera svenskar som har startat säsongen med att tävla i Förenade Arabemiraten.
– Man kan tro att det är lätt att vinna här, men det är många bra ryttare från både Europa och USA som deltar. Som tur är har jag en snabb häst och två faser, som det var i går, passar honom perfekt. Han kan bli lite het och stark om det ska gå snabbt hela vägen, så det passar jättebra när det först är en grundomgång och sedan omhoppning.

Egen uppfödning

Valentino är fortfarande relativt ny på nivån, men har börjat visa vad han kan. Han hade startat en handfull 1,50-klasser innan det bar av till tävlingarna i UAE, samtliga med max ett nedslag, och Charlotte hade på känn att det kunde gå vägen.
– Jag visste att vi kunde göra det. Han vann en 1,50 med Mark när jag var gravid och är en snabb häst. I går visste jag att klassen passade oss och vi gjorde vårt bästa, och det höll hela vägen.

Han är verkligen en familjemedlem, ibland mer som en hund än en häst.

Charlotte har ridit Valentino upp genom klasserna sedan den internationella debuten i unghästklasser 2015. Valentino, som blir tio i år, är Charlottes egen uppfödning och mamman är Charlottes juniorhäst Sternstunde (OLD, f 1993, e Silvio-Veritas X).

– Att jag har haft Valentino från början gör att vi har en speciell relation. Han är verkligen en familjemedlem, ibland mer som en hund än en häst, säger Charlotte och berättar hur Valentino lös följer efter henne hemma på gården när de är ute tillsammans.
– Han är verkligen den raraste hästen som finns. Han är väldigt avslappnad även på framhoppningen, men när han kommer in på banan switchar han om till sitt winning mode. Då kan inget stoppa honom.

Är han en häst för de största klasserna?
– Definitivt. Han har mycket scope och är försiktig. Han sätter dock mycket press på sig själv och därför är jag noga med att inte gå för fort fram. Jag vill inte stressa honom. Exempelvis hoppar jag bara lilla GP:n senare i dag, medan Mark hoppar den stora. Jag är säker på att Valentino kommer att gå de stora Grand Prix-klasserna, men hur lång tid det tar innan vi är där får vi se.

Mark, som Charlotte nämner, är som bekant hennes man Mark McAuley. Han har bland annat haft fina framgångar med SWB-valacken Miebello (SWB, val, f 2004, e Quite Easy-Cardento, uppf Johan Lundh AB). Mark tog över Miebello när Charlotte var gravid och har fortsatt att tävla honom sedan dess.

– De gjorde genast bra resultat tillsammans, så vi bestämde att de får fortsätta. Jag vill ju inte splittra ett så bra ekipage, säger Charlotte och skrattar.
– Miebello blir 15 snart och planen är att han inte ska hoppa så mycket, utan snarare matchas mot särskilda klasser. Vi vill hålla honom fräsch så länge som möjligt såklart.

Händelserika år

Charlotte har haft några minst sagt händelserika år. År 2015 började hon tävla för Sverige och startade upp sin verksamhet ”La Tuilière Competition” med irländska toppryttaren Mark. Anläggningen ligger i Frankrike, på Charlottes morföräldrars gård. Paret McAuley bor i Schweiz, några minuter från franska gränsen. År 2015 var Charlotte EM-reserv i den svenska truppen och året efter var hon OS-reserv i Rio med numera sålda Romane du Theil.

I mars 2017 bröt Charlotte en kota i nacken när hon föll av en häst under träning hemma. Dessbättre var det inte lika illa som läkarna först befarade. Charlotte opererades och ordinerades vila.
– Jag kan väl känna mig lite stel ibland, men generellt har jag återhämtat mig fullt ut. Läkarna gjorde ett bra jobb och jag är förvånad att det gick så snabbt som det ändå gjorde att komma tillbaka.

Bröllop och barn

Charlotte började så småningom att hoppa igen och gjorde efter olyckan några få starter i juni 2017. Sedan blev det nästan ett års paus – det dröjde det till april 2018 innan hon hoppade internationellt igen.  Då hade Charlotte och Mark gift sig och lilla Viggo, som alltså firade sin första födelsedag i går, hade kommit till världen.

– Visst krävs det mer planering nu och det är inte bara att packa en väska och åka iväg. Men, Viggo är en glad liten kille som gör det enkelt för oss.
– Han älskar djur och är helt fascinerad av dem. Förr eller senare får han nog en ponny. Jag kan tänka mig att min mamma eller mormor inte kan låta bli och kommer att köpa honom en liten ponny, säger Charlotte och skrattar.
– Men, han måste ju få välja själv om han vill rida. Vi får se om det blir en ryttare av honom. Det vore kul om det blir så.

”Gör mig säker”

Sedan återkomsten till banorna i våras har Charlotte tävlat flitigt, men främst på något mindre internationella tävlingar och med yngre hästar. Hon berättar hur kul det är att vara tillbaka på femstjärnig nivå igen och tackar Valentino för hjälpen.

– Det är tack vare honom. Han gör mig så säker och det är precis vad jag behöver efter min olycka och graviditeten. Visst vill jag tävla högre klasser igen men just nu vill jag främst kunna rida med självförtroende och njuta av det, precis som jag gör med Valentino.

Tiden i Förenade Arabemiraten närmar sig sitt slut. Under lördagen gör paret McAuely sina sista starter innan det bär av hem till Europa igen. Efter en fin start på säsongen väntar en tids tävlingspaus för Charlotte innan det troligen bär av mot Italien och vårvärmen om någon dryg månad.

Vad är dina lång- och kortsiktiga mål? Vill du tillbaka till de högsta klasserna?
– Just nu har jag bara Valentino för de större tävlingarna och jag vill ju inte riskera att det blir för mycket för honom, så fokus ligger snarare på att bygga underifrån. Jag har flera yngre på väg uppåt, bland annat en riktigt fin 8-åring. Jag sålde nyligen en annan lovande 8-åring ­– det är ju den där ständiga balansen mellan att sälja och behålla. Men, vi har som sagt fler yngre hästar och planen är att bygga upp ”a good string of horses” för att vara redo för högsta nivån så småningom. Jag kan åtminstone säga att framtiden ser ljus ut.

Ett par sista frågor: Kommer du att fortsätta rida för Sverige och får vi se dig här hemma snart?
–Oh ja, visst kommer jag att fortsätta att tävla för Sverige. Falsterbo vore väldigt roligt att komma tillbaka till igen – vi får se hur det blir…