Ridsports webbchef: ”Jag är ett skräckexempel”

Vi är i slutet av terrängbanan och jag styr upp mot hindret. Vi tappar lite fart i svängen och precis innan hindret börjar min häst att tveka. Jag rätar upp mig, håller om benen och smackar ett par gånger. Snäll som han är så tar han sig över men överhoppar något så enormt vilket resulterar i att han snubblar i landningen och jag flyger av. Mina svärföräldrar står 80 meter bort. Lyckligt ovetandes om att jag är gravid i tredje månaden (vecka 12).

Sju månader senare föddes Penny med hjälp av kejsarsnitt. En pigg och glad tjej som inte verkat tagit någon skada av den där kraschen under vår sista tävling under graviditeten (vilket jag tackar gudarna för). Efter två dygn på BB bestämde vi oss för att åka hem. Och nej vi åkte inte raka vägen hem. Vi stannade till i stallet. Mitt liv hade vänts upp och ned under de senaste 48 timmarna och jag kände ett starkt behov av att fylla på ”trygghetskontot”. Att få ”pussa mule” och andas in den underbara hästdoften.

Kommande veckor varvades med att vara hemma och i stallet. På grund av kejsarsnittet så fick jag hjälp med tyngre sysslor i stallet samt hemma som när jag skulle lyfta in vagnen i och ur bilen. Det var verkligen något jag inte kunnat ana innan jag fick barn, att varje tur till stallet var som att packa inför en weekendresa. Jisses!

Efter fem veckor var dagen kommen och jag hade fått klartecken av min barnmorska att jag kunde rida igen – om än försiktigt. Känslan var fantastisk. Som jag hade längtat!

Ja nu kanske ni tänker. Herregud jag hade aldrig kunnat sitta upp på hästryggen fem veckor efter min förlossning, det var ju en krigszon där nere. Eller så kanske ni tänker; men herregud att hon kunde vänta så länge, jag red efter två veckor. Jag har bara ett svar till er: Alla kvinnor är olika, alla förlossningar är olika och du har rätt att göra som du vill.

Professor Uvnäs Moberg, som du kan läsa mer om i Ridsport 16/18 menar att det är viktigt att man som mamma lyssnar på sin inre röst och inte känner ett tryck utifrån att börja rida eller tävla snabbt igen. Där tror jag hon har fel. Visst kan det finnas ett tryck utifrån men jag tror att de flesta av oss hästmänniskor åker till stallet och sitter upp i sadeln när tiden känns redo för att vi själva vill det.
Vi vill till hästarna. Vi vill rida. 

Sen ska man också ha klart för sig att för somliga finns det en ekonomisk aspekt i det hela – många kvinnor försörjer sig som ryttare och behöver därför snabbt komma upp i sadeln igen.

Glöm inte att det är DU som bestämmer när du är redo för att sitta upp – ingen annan! (Men det kan vara bra att ta en snack med barnmorskan innan).

Det här är en ledare, en personligt skriven text som publicerades i tidningen Ridsport nummer 16/2018. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i ledaren.