Ryggskadade Tilda red in sin unghäst själv: ”Alla tyckte det var en dålig idé”

Olyckan hände en decemberdag 2013. Tilda Schönbeck hade ett halvår tidigare avslutat beridarutbildningen på Flyinge och hade högt ställda mål om att bli professionell hoppryttare. I ett slag förändrades allt när hästen hon red på hästjobbet i Skåne stegrade sig och slog över.

– Det kanske hade kunnat gå bättre eller sämre om jag hade haft martingal. Hästen var riden med graman innan och jag red henne inte med det. Det hade gått bra i flera månader, men plötsligt tjurade hon till och stegrade sig. Att hon gick runt direkt tror jag beror på att hon tog i med lika mycket kraft som när hon hade graman, berättar Tilda som fick hästen över sig i fallet.

Det stod snart klart att Tilda hade skadat ryggen, men det fanns ändå gott hopp om att hon skulle bli återställd. Så blev det dock inte och idag lever hon med hopskruvad ryggrad och ständig smärta. Förhoppningen var att den operation som gjordes förra sommaren skulle minska smärtan och göra henne mer rörlig. Men återhämtningen har gått långsammare än förväntat.

– Jag har ett ben som är förlamat som jag aldrig kommer kunna använda. Det andra benet kan jag till viss del använda, men just nu sätter smärtan stopp för mycket. Målet med operationen var att jag skulle kunna stå och gå lite mer, innan kunde jag ändå ställa mig upp och gå några steg med kryckor. Nu har det nästan blivit tvärtom, säger Tilda.

Trots detta lyckades hon i somras vinna SM-brons i sin första paradressyr, och siktet är nu inställt på att rida Paralympics 2024. För även om det är tufft fysiskt finns det inte mycket som håller tillbaka Tilda mentalt. Men det har tagit tid att komma dithän.

Det var en stor vändning när jag väl lyckades börja rida och få in det i min vardag igen.

Att hon lyckats skapa ett nytt liv tackar hon rullstolsbasketen och hästarna för. Hästarna var nästan det enda som fick henne utanför dörren de första åren – och när hon hittade rullstolsbasketen såg ett liv i rullstol inte längre lika mörkt ut.
– När jag hittade rullstolsbasketen lärde jag känna människor som lever i rullstol, och som kanske levt hela sina liv i rullstol. Jag tror det var där det vände för mig mentalt, när jag såg att det gick att vara aktiv och ha ett liv även om man sitter i rullstol. Jag såg att livet inte behövde vara slut.

”Alla tvivlade”

Redan tre månader efter olyckan satt Tilda i sadeln för första gången, men det tog lång tid innan hon verkligen kom tillbaka till hästryggen på riktigt. Något som också var en viktig del av hennes återhämtning.
– Det var en stor vändning när jag väl lyckades börja rida och få in det i min vardag igen. Även det att jag hittade paradressyren och fick något att satsa på har betytt mycket. Jag är ju en tävlingsmänniska och tycker om att ha mål att jobba mot.

Nu har Tilda även ridit in sin första egna uppfödning på egen hand, med stöttning av mamma Anna Schönbeck. Unghästen i fråga är 4-åriga QRight Thinder Swipe (SWB sto f-16 e Conthinder-Quite Easy), ”Thindra”, som är dotter till Tildas gamla svårklasshäst Quite Light. Eftersom Tilda både gått unghästutbildarprogrammet på Flyinge och ridit in flera unghästar tidigare kändes det inte helt ologiskt att rida in Thindra själv, menar Tilda.

– Jag tycker det är kul och gillar att göra det på mitt eget sätt. Dessutom hade vi inte råd att låta någon annan göra det, men mamma ville inte först. Alla tvivlade och tyckte det var en dålig idé. Men vi var väldigt noga med säkerheten och tog det väldigt försiktigt. Det var ingen vanlig fem veckors inridning, utan vi tog den tid vi behövde.

Inridningsprocessen i övrigt var normal, som Tilda beskriver det, med skillnaden att rullstolsrampen spelade en central roll. Tilda började med vänja Thindra vid rampen på olika sätt. Thindra fick beta runt den, hon fick vara med när Tilda åkte upp och ner för den och hon fick stå bredvid den medan Tilda klappade henne på ryggen.
– Jag började hänga på henne från rampen och lägga mig över den vägen. Sedan tog vi några steg från rampen och sakta men säkert blev det mer och mer. Man kan säga att hon är inriden från rampen i början.

Det enda jobbiga är att jag inte har kunnat springa med henne när vi har löshoppat.

Därefter fortsatte teamet jobbet på lina i olika gångarter till att rida ut med sällskap och även ta några små skutt med den unga hoppstjärnan som fick hoppdiplom på 3-årstestet. En av uteritterna resulterade i en omkullridning som dock gick bra.
– Hon tyckte det var roligt att galoppera bakom hagkompisen och kickade och snubblade. Som tur var löste min grej runt benet ut och vi landade ganska mjukt båda två, berättar Tilda som har en rem runt sitt förlamade ben när hon rider.

Gör ont att hoppa

– Jag vet inte om jag är korkad som redan har varit med om en allvarlig ridolycka, som gör det här. Men jag har haft henne sedan hon var fölunge och det har aldrig varit något som har känts osäkert. Vi känner varandra och hon är trygg med oss. Hon har varit med på noterna hela vägen. Det enda jobbiga är att jag inte har kunnat springa med henne när vi har löshoppat.

Drömmen hade varit att själv fortsätta rida Thindra upp i klasserna, Tildas hjärta finns i hoppningen men smärtan sätter stopp.
– Planen med Thindra är tyvärr att hon ska säljas, även om det gör ont i hjärtat. Men hon är alldeles för begåvad på att hoppa för att inte få bli hopphäst. Och jag kan tyvärr inte klara av det på grund av all min smärta.

Den 1 juni lade Tilda ut Facebookminnet av sin examen på Flyinge. ”Vilken otrolig tid det var! Saknar livet som jag levde då, även om det många gånger var slitigt”, skriver hon till minnet och fortsätter: ”Saknar mitt dåvarande liv… saknar en fungerande kropp och saknar att vara smärtfri, saknar att jobba med det jag älskar och saknar personen jag var då …”

Vad tänker du om livet idag?
– Jag jobbade med det jag verkligen brann för, det som jag hade kämpat för i hela mitt liv. Jag har velat bli professionell tävlingsryttare sedan jag började gå och nu kan jag inte ens gå. Det är klart att det känns lite bittert, men jag kan inte gå runt och vara bitter.

– De två första åren tyckte jag att hela mitt liv var förstört. Jag mådde verkligen jättedåligt. Efter det har jag hittat nya sätt att göra saker på, jag har ett liv och en sambo som har hjälpt mig väldigt mycket och som aldrig ser några hinder – och jag har hittat tillbaka till ridningen.

Vad är det du saknar hos den personen du var innan olyckan?
– Framför allt är det glädjen, jag var verkligen en jätteglad person. Jag är fortfarande ganska glad, men inte som jag var då. Mycket beror nog på smärtan, den tar väldigt mycket energi och det tär också på mina nära och kära. Men samtidigt är det inget jag kan gräva ner mig i.