Sittbenet kan avslöja var hältan finns

Resultaten av en ny avhandling från SLU kan vara till hjälp för att både ryttare och veterinärer ska upptäcka hälta tidigare och lättare identifiera vilket ben hältan kommer ifrån.
– Hästen får ett asymmetriskt rörelsemönster när ryttaren rider lätt. Det kan se ut som en lindrig bakbenshälta, men om ryttaren byter sittben kommer hältan att byta ben, säger Emma Persson-Sjödin, veterinär och precis nybliven doktor vid SLU.

Hästarna har ridits på raka och böjda spår nedsuttet, i lätt sits samt under lättridning, både på rätt och fel sittben.
– När man sitter ner på rätt sittben på en volt motverkas asymmetrierna i hästens rörelsemönster som orsakas av det böjda spåret, men med fel sittben förstärks de. Det tror vi är förklaringen till varför rätt sittben känns bättre.

En hälta kan med hjälp av lättridningen både förstärkas och döljas beroende på vilket sittben man sitter på. Det kan hjälpa ryttare och tränare att upptäcka hälta på ett tidigt stadium.
– Och i en klinisk situation, vid hältutredning, kan lättridningen öka den diagnostiska säkerheten, säger Emma Persson-Sjödin.

Mankens betydelse

En annan del av avhandlingen handlar om hur mankens rörelse kan hjälpa till att avgöra om hästen är halt från ett framben eller ett bakben.
– När hästen är halt från ett bakben kan den börja nicka med huvudet för att avlasta det halta bakbenet, vilket gör att den ser ut att vara halt på samma sidas framben.
Därmed finns en risk att veterinären börjar utreda fel ben om bakbenshältan är liten.
– Vi vet att det är svårare att se bakbenshältor, det finns många studier som visat det, säger Emma Persson-Sjödin.

Om hältan kommer från frambenet, alltså en primär frambenshälta, så visar både mankens och huvudets rörelser detta. Men om hältan kommer från bakbenet kommer huvudets nickning och mankens rörelse att visa på hälta från olika framben, vilket visar att huvudnickningen är kompensatorisk och den egentliga hältan sitter bak.
– Då minskar risken att veterinären först försöker utreda frambenet, vilket gör att man snabbare kan ställa rätt diagnos.

Båda studierna har använt sig av objektiva mätmetoder, det vill säga teknik som mäter rörelsemönstret. Inom Emma Persson Sjödins avhandling ryms fyra studier, som det går att läsa mer om här.