Skuld mot den andra ponnyn

En stor del av det positiva för en satsande tävlingsryttare som mig är ju att man lär sig så mycket mer.

Jag har ju haft Helicon i tre år nu och Rebecca i cirka ett år. Det jag tänkte skriva om är faktiskt inte om träning utan om känslor. Hur blir det känslomässigt att det rätt var det är kommer in en till ponny i livet?

Jag utgår från mina erfarenheter. Och jag minns hur det var när Rebecca kom in i bilden. Många känslor. Jag hade en sån stark känsla av svek mot Helicon. Jag kände mig så hemsk mot honom att jag hade tagit in en ny ponny.

Samtidigt var jag själv så glad att äntligen hade jag både hittat och köpt min efterlängtade dröm-C-ponny.

Men så var och är det en så svår balansgång. Att älska dom lika mycket. Går det? Det tror jag faktiskt, men på väldigt olika sätt.

Becki är min övergångsponny som jag ska rida tills jag börjar på häst som det ser ut nu. Jag kommer ju växa ur Helicon och efter att jag växt ur honom kommer jag att sälja honom. Han älskar att jobba och han kommer att må bra av att lära en ny ryttare.

Men hur är det då, Helicon är min lilla pojkvän och bäbis. Med Becki är det mycket mer professionellt. Samtidigt som jag älskar henne så mycket. Men inte alls lika mycket som nallebjörn.

En sak jag har tänkt mycket på är ifall hästar känner avundsjuka? Jag känner ju så mycket skuld mot båda, ständigt lite skuld mot någon av dem. Hur känner ni med två eller flera hästar?

Jag tror att de flesta med två hästar har dem på väldigt olika ställen i hjärtat som jag. Jag älskar mina ponnyer på så olika sätt. Känner så starkt för dem båda. Det ÄR inte lätt att ha två hästar samtidigt som vi har så mycket kul ihop alla tillsammans. Och det känns tryggt att veta att dom har varandra oavsett var dom är.

Tror ni dom känner likadant? Mina två hästar är annorlunda på sitt sätt och kompletterar varandra perfekt.

Tillsammans är vi ju ett team, vi är starka tillsammans.<3

/Paula