Sofia är tävlingssugen

Men nu är ju inte dressyr så jäkla enkelt… Det är skitsvårt. Egentligen inte för det att man inte vet hur man gör – för alla vet ju hur man gör, eller hur? Alla kan ju bedöma dressyr när de sitter på läktaren eller framför tvn.

Planen var ju såklart att jag och min lilla häst, Zalza (f-01 e De La Gardie-Lane Court xx) skulle göra en fantastisk prestation utan större ansträngning och ta sista kvalet till SM med god marginal. Mitt förra kval var över förväntan då jag både sabbade en rörelse med kof. och fick dessutom avdrag för ”fel väg” när jag löste problemet. Ändå lyckades vi hålla oss 0.4 procentenheter över gränsen, till min glädje. Tävlingen efter det gick allt betydligt bättre men eftersom dressyr är dressyr höll inte den domaren med. Det är bara att komma igen.

Idag tränade jag för Thomas och jag fick jobba häcken av mig. Ganska långt ifrån ”fantastisk prestation utan ansträngning” och det kändes som jag precis börjat träna. Jag kan börja skylla på allt möjligt, men näe jag tror faktiskt att jag får erkänna att det är nervositet. Som en irriterande finne sitter den där och man vill bara klämma den!! När vi sedan skrittade ut så bestämde jag mig att jag verkligen, verkligen måste ut och tävla för det är det enda sättet att bli av med det där. Så går det när man aldrig har tid att tävla själv.

Som ett brev på posten så visar det sig att jag ligger på väntelistan (för första gången någonsin) och att det heller inte finns plats i extra-klassen (MA1) som de lagt in på fredagen pga så många anmälningar. Just nu tycker jag allt är skittrist och mamma skrev att jag borde gå ut och springa. Vilket jag också gjorde. Självklart var det skittungt med motvind, men jag sprang hela vägen (7 km).

Winston Churchill sa: “Success is not final, failure is not fatal: it is the courage to continue that counts.”

Imorgon är en ny dag och jag kommer fortsätta leta tävlingar!