Ulrika Hedin Sånemyr: ”Lipton gjorde mig orädd”

Den häst som ligger Ulrika Hedin Sånemyr varmast om hjärtat är SWB-hingsten Lipton 779 (f 1981 e Limelight-Martell I).

– Han var inte min, men jag hade förmånen att få rida honom från unghästtiden och i OS och VM. Det var Bengt och Christina Ekman som frågade mig om de borde köpa Lipton, när han var fyra år. Jag rekommenderade dem att slå till och det resulterade i att jag fick rida honom.

– Han gick VM år 1990, som 9-åring, och det var många spekulanter. George Morris kom fram och sa ”Ulrika, whatever they bid, I will pay one dollar more”. Men Ekmans sa nej och jag kunde rida vidare fram till OS 1992.

– Han kanske inte hade världens bästa teknik, men en attityd till svårigheter som var oslagbar. Han var helt orädd och hade ett stort hjärta av guld. Han överförde oräddheten till mig. 

– Det var en speciell upplevelse när jag fick rida OS. Jag hade fött barn med kejsarsnitt fyra månader tidigare och var inte i min bästa form, men tack vare Liptons inställning lyckades vi genomföra ett godkänt OS, laget blev också placerat. Han gav mig så mycket.

Från fältet på Irland

Ambition (f 1976, okänd härstamning)

– Jag köpte Ambition när han var fyra år, han blev 32. Jag hade honom hemma som pensionär så länge det gick. Det var en korsning med irish cob, han var 158 centimeter hög. Många av mina hästar var under 1,60, det går bra så länge de har en stor galopp.

– Jag och min tränare Roland Nilsson var på Irland, vi tog med oss en lastbil och fyllde den med unghästar, det var en härlig tid. Han hade mest gått på fältet. Kan han ha kostat 10 000 kronor? Det var ett riktigt klipp.

Ambition gick världscupcklass i Scandinavium, jag var gravid i sjätte månaden men han bar runt mig.

Lyckträff i aveln

Crack the Sky (f 1975, okänd härstamning)

– ”Crackan” var 1,56 och jag hittade henne hos ett konkursbo när jag var i USA hos Ulf Stormark för att se möjligheterna att leverera hunterhästar från Sverige. Crackan hade en stor galopp, ett stort hjärta och var väldigt orädd. Det kan tyckas konstigt att en så liten häst ska hoppa 1,60-hinder men hon gav en så bra känsla att man aldrig upplevde att det var stora hinder.

– Efter tävlingskarriären behöll jag henne som avelssto. Den första avkomman köpte Jan Tops och de andra såldes till USA. Cortez var pappa till allihopa eftersom jag och Cortez ägare Marianne (von Geijer) var nära vänner. Det blev ett lyckokast.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 13/2025.