Webbchefen: ”Dödens slutstation fick mig att svimma”

För några år sedan skrev jag en artikelserie om hästar och döden. I en av artiklarna följde jag en häst från det ögonblick då slaktmasken satte stopp för jordelivet till dess att eldens hetta helt upplöste kroppen till aska. 

Det var i SVA:s krematorium som jag för första och hittills enda gången svimmat på jobbet. En anställd fångade både mig och kamerorna i fallet. 

Synen av kroken som genomborrade hästens has, medan kroppen vinschades mot ugnen, blev för mycket. Få hästägare vet att det är en del av vägen till kremering. För alla hästar.

När vi nyligen skrev om Borås djurparks initiativ, där hästar kan avlivas och deras kroppar blir mat åt rovdjur som lejon, väcktes många reaktioner. Hästkropp och hungriga lejon i samma mening är svårt att skaka av sig. Men för mig som sett vad som händer i krematoriet, där hästens kropp hänger i en kedja för att dumpas i en ugn, känns valet självklart.

Blodtörstiga eller ej. Lejon är för egen del mer tilltalande som en mer naturlig lösning. Trots att jag är vegetarian. 

Det må låta skevt för en del, men som bondlurk känns det trots allt bättre att låta min hästs kropp bli en del av naturens cirkel snarare än att den bränns upp utan syfte.

Döden är för oss alla dessvärre 100-procentig. Som hästägare handlar det inte om att skjuta upp beslutet, utan om att fundera på vad som verkligen spelar roll när hästens hjärta slutat slå och kroppen bara är ett tomt skal.

Har du bestämt dig?

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 1/2025.