Elisabeth Hjortvid har gått ur tiden

”Naturen som ridhus” som kom ut 2002 var en i raden av 19 böcker som Elisabeth Hjortvid hann skriva. Nu är hon borta, hon avled den 15 september, dagen innan en av svensk distansridnings klassiska tävlingar, Rökulla 100, skulle ridas i Astrid Lindgrens kuperade trakter runt Mariannelund.

Elisabeth blev sin hembygd, Tjust,  trogen. I unga år var prästdottern Elisabeth Andrae framgångsrik kanotist på SM-nivå i favoritdistansen K2 500. Sedan tog hästintresset över och vi lärde känna varandra på UARK, Uppsala Akademiska Ridklubb, 1966. Många år senare är Elisabeth adjunkt på gymnasiet i Västervik i svenska och historia parallellt som hon och Olle tar hand om familjen och den vackra gården Ärnäs.

1974 kom hennes första bok ut, ”Tara, Barbros första häst”. Tara var förstås Elisabeths egen första häst, en stolt connemara. Det blev en rad hästar i hennes liv, den sista var araben Castor, en kapabel distanshäst, men Elisabeth red oftast efter distansens motto: Att fullfölja är att segra, vilket innebar att hon var mycket stolt men samtidigt nöjd med ekipagets enda seger, därtill Smålandsmästare.

Under några år var Elisabeth sekreterare i Tjust Körsällskap och passade på att skriva fackboken ”Att köra häst” utgiven 1991. Hon och dotter Gunilla körde connemaran Nessie från Västervik till Näshult (där jag och distansaraben Janos mötte upp) och samtidigt inspirerades hon till den historiska boken ”Dackes ryttare Sigge”, utgiven 2007.

1995 bildades Tjust Distansklubb med Anita Birgersson (Eldorado ox), Ulrika Andersson (Hareef ox), Elisabeth själv – ordförande -och även undertecknad som eldsjälar. Redan året innan utkom första numret av ”Distanskuriren”, underhållande skriven och illustrerad av redaktör Elisabeth. Rökulla 100 som reds första gången år 2000, var ”hennes” ritt och lördagens tävling i strålande väder blev som en hyllning till distansen som ridsportgren och till Elisabeth själv.

Elisabeth var förutom författare och ryttare också konstnär, hon ritade, målade, snidade, snickrade, arbetade med lera och tenn. Extremt noggrann med bakgrundsarbete till de historiska romanerna hon skrev, innebar bl a att hon red i Mongoliet innan hon skrev boken ”Där Attilas häst trampat”, utgiven år 2000. Hon innehade stol nr 4 i Smålands Akademi och medverkade med artiklar i flera årsböcker.

Som person var hon den sanna optimisten, klok, påhittig, inspirerande, humoristisk och även vass när det behövdes. Å vad roligt Gun Carlson och jag hade på alla våra långritter i vackra Tjustbygden!
”Livet är underbart, för den som förstår att taga vara på dess möjligheter och glädjeämnen” skrev Elisabeth.

Anna-Catharina (Kim) Nelson