De jobbade 06–18 varje dag: ”Den bästa tiden i livet”

Det är tyst och öde på Flyinge kungsgård den här lördagseftermiddagen.

Annat var det för 40 år sedan när stallchefseleverna med liv och lust kompletterade den sjudande verksamheten. Och inte helt oväntat, när premiärgänget samlades igen efter fyra decennier, ljöd glada röster och skratt mellan de anrika byggnaderna igen.

Handplockades till utbildningen

De var 14 förväntansfulla hästungdomar som 1984 utgjorde de första eleverna på den då nyinrättade stallchefsutbilningen. De hade rekryterats från hästskötarutbildningen och från olika verksamheter runt om i landet.

– Man kunde inte söka till stallchefsutbildningen utan man blev mer eller mindre headhuntad, säger Carina Andersson.

När nu gänget samlas igen, på initiativ av Catharina Blomqvist (med benägen hjälp av Niclas Stafström och Diana Svensk), dröjer det inte länge förrän snacket är igång. Det är som om de forna eleverna möttes igår. Ändå har de flesta av de nu 60-plusarna inte setts på många, många år. 

Utbildningen ledde till arbete

Livet efter Flyingeåren innebar för de allra flesta jobb. Några i Sverige, men de flesta i Tyskland och Nederländerna. Eller som Lena Kaarinen, som satsade på egen hingst- och seminstation.

En del av de gamla eleverna rider fortfarande och hästintresset är intakt. Och alla är överens:

– Stallchefsutbildningen var den bästa tiden i livet.

Catharina Blomqvist berättar:

– Vi jobbade 06-18, måndag till söndag. Vi tog hand om föl, ett- och tvååringar, vi red in unghästar på täckta banan. Vi red de hingstar som tilldelats oss. Varje morgon skulle vi visa upp mönster på stallgolvet bakom varje hingst efter stövskrapan.

– Vi körde hästar, först enbet, sedan par och till slut även fyrspann. Men jag måste erkänna, jag var livrädd när jag skulle köra fyrspann.

Visade upp sina kunskaper

Flyinge visade upp sig på Scandinavium, i en kadrilj med 16 hingstar, ridna av stallchefseleverna. På den tiden lottades hästar ut under tävlingarna och då var det Catharina Blomqvist och Niclas Stafström som red dem inför den stora publiken.

– Den utbildning vi fick var verkligen allsidig. Den praktiska biten var naturligtvis roligast men vi fick också lära oss mycket om avel och hur man sköter byggnader och även ekonomi.

Många minnen

När gänget samlas luftas det massor av anekdoter.

– Ja, som när vi efter lussevakan 1985 överraskade våra lärare. När klockan var sju på morgonen var stallet helt färdigt och vi dukade upp egenbakade lussebullar och pepparkakor och bjöd på kaffe i stallet. Eller som när vi var med på invigningen av det nya ridhuset 1984 och det var extra högtidligt.

Ingvar Fredricson var Flyingechef och även han och frun Stina dök senare upp på återträffen. Med fanns också Bo Jenå och Elisabet Lundholm, dressyransvariga för eleverna.

– Det var en fantastisk tid, säger Elisabet Lundholm och får medhåll av Bo Jenå.

– Jag önskar att det fanns en sådan här heltäckande utbildning även idag, säger Bo Jenå och fortsätter:

– Då var det något nytt och vi fick improvisera en del i början. En lite längre utbildning där man hann med mycket, i alla discipliner. Och man lärde sig att ”läsa häst”.

Kaffe och hembakade kakor i chefsbostaden på eftermiddagen och sedan gemensam middag på kvällen, med nio av de ursprungliga 14 eleverna på plats, plus alla lärarna, Kristina Alenfelt, Elisabet Lundholm, Bo Jenå och Jan Jönsson, kompletterade av paret Fredricson – nog blev återträffen lika minnesvärd åren som elever.