Turboglädje när senan trots allt läkte

Det är nu 26 år sedan Melissa Ambjörn köpte Turbulens (f -95 e Turban Rose-Abbot), ”Turbo”, från Lisen Bratt Fredricson. Medan andra hästar kommit och gått i Melissas liv är Turbo den som aldrig ska säljas. 

– Jag kommer aldrig att göra mig av med honom, man får en sådan häst bara en gång i livet. Jag skulle hugga av mina ben för Turbo, säger Melissa. 

Men att Turbo nu fyller 31 är ingen självklarhet. I januari 2024 var det så halt och knöggligt att Melissa Ambjörn lät sina hästar stå inne. Men den tredje dagen kände hon att de behövde gå ut. 

– Jag tänkte att jag skulle sluta vara så sjåpig och släppte ut dem på morgonen. Men när jag kom till stallet vid 14-tiden stod Turbo på tre ben. Jag fick panik och ringde min veterinär som sa att jag skulle åka in till djursjukhuset, berättar Melissa. 

Veterinärerna ville avliva

Hon var på kliniken i två och en halv timme och pratade med tre olika veterinärer. 

– Alla tre sa att senan var av och att Turbo borde avlivas genast. Jag sa att senan inte kunde vara av, då hade han ju inte kunnat gå. Men veterinärerna gick till och med på min mamma när hon gick med vår hund på parkeringen vid kliniken, och sa att hästen måste avlivas. Hon började störtgråta och kom in till mig, berättar Melissa och fortsätter:

– Om det inte skulle bli avlivning sa veterinärerna att han måste stå på box i åtta veckor med en specialsko med en kil i hälen, som en högklackad sko.

Helt annan åsikt

Melissa lät sätta på en sådan sko och ringde sin vanliga veterinär – som ordinerade en helt annan behandling. Skon skulle av genast, enligt Melissas veterinär var det så man gjorde på 80-talet, och hästen skulle ut i hagen, eftersom en så gammal häst måste röra sig. Veterinären ultraljudade och såg att det fanns en allvarlig skada på senan – men senan var inte av. Prognosen var att läkning skulle ta tolv månader. 

– Jag kände att det spelar ingen roll om han bara kan gå i hagen i resten av sitt liv, jag var inte redo för att han skulle åka till himlen. 

Som tur är pluggade Melissa medan Turbo var konvalescent. Det innebar att hon kunde spendera tid med honom hela dagarna. 

– Jag hade Teams-möten inne hos hästen. Lärarna sa ”hej hästen, hur går det”, och efter utbildningen är det flera som hört av sig och frågat hur det är med honom. Om jag hade jobbat hade jag nog fått säga upp mig, jag ville vara i stallet från morgon till kväll. När han var i hagen stirrade jag på honom så att han inte skulle busa. 

Läkte snabbare

Under rehabiliteringen gick Turbo på vattenband en gång i veckan och på skrittband veckans övriga dagar. Han ultraljudades regelbundet.

Efter bara åtta månader var skadan läkt och Melissa fick börja skritta uppsuttet.

– Första gången jag fick sitta upp, jag kan inte beskriva den känslan. Jag älskar den hästen så, han är hela mitt liv. 

Tio månader efter olyckan var det dags att börja trava efter ett program där travtiden byggdes på efter hand. I slutet av programmet var det 20 minuter skritt, 30 minuter trav utan paus och så 20 minuter skritt. 

– Fram och tillbaka på en grusväg. Numera rider vi ut i alla gångarter, och ibland lite i ridhuset. Han är piggare än någonsin, folk tror att han är tolv år gammal. Han är så fin i kroppen, jättepigg och glad och busig, man kan absolut inte tro att han är 31. 

Efter besöket på djursjukhuset, där man alltså rekommenderade avlivning, är det många som sagt att Melissa borde stämma kliniken. 

– Men det är ett riskkapitalbolag bakom och de har säkert 40 jurister, man har inte en chans. Jag bestred inte ens fakturan för besöket. Men det är skrämmande, tänk om jag avlivat honom. 

Alla älskar honom. Han är alltid glad och världens snällaste, och hittar alltid på roliga saker.

Vad är det som gör Turbo så speciell? 

– Alla älskar honom. Han är alltid glad och världens snällaste. Mot andra hästar, att lasta, att sko, men han är ändå inte tråkig, han hittar alltid på roliga saker. Alla har väldigt lätt för att tycka om honom, och alla minns honom. Han är bara helt underbar. 

– När man rider ut är han jättebusig. Man tänker att man ska ta en tanttur, men det går inte. Han är rädd för saker och det kommer han vara tills han dör. Det har varit han och jag, varje dag i 26 år.

Turbos tripp till Dubai

Eftersom Melissas familj flyttat mycket gäller detsamma för Turbo. Han har bland annat bott i Stockholm och Helsingborg. Men en av flyttarna var lite mer speciell – nämligen när Melissas pappa jobbade i Dubai och hon tog med sig Turbo och ett sto till ökenvärmen. 

– Det var i september och ruggigt, hästarna stod med 100-gramstäcken i Sverige. När vi landade var det 42 grader. Hästarna trivdes, på sommaren var det AC i stallen och ridhusen och de fick gå ute sen kväll eller i gryningen. Dock blev han lite rädd första gången han såg en kamel. 

I Dubai fick man en groom på inackorderingsstallen, som gjorde allt. Men Melissa valde att sadla och tränsa själv, och ibland att mocka. 

– De blev förnärmade. Men de var jättebra och gulliga.

En fördel med att ha häst i Dubai  var att tränaren följde med på tävling och gick banan med eleverna, och att stallkompisarna hejade på läktaren. 

– Det var så lyxigt. Men när jag kom hem igen gick det inte att hitta tränare som ville följa med. Då tappade jag lusten att tävla mer, berättar Melissa. 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 6/2026.