Sommarläsning: När drömjobbet förvandlas till en mardröm

Klara får jobb hos stjärnryttaren Clemens på det skånska hästgodset Wredherup. När en person kopplad till godset hittas död dras hon in i en värld av maktspel och mörka familjehemligheter. Ätten på Wredherup sätter sitt goda namn och Clemens elitsatsning före rättvisan, medan Klara klämpar med usel ekonomi, ett trassligt kärleksliv och en rädsla som växer i takt med att hon kommer allt närmare sanningen.

Det här är intrigen i spänningsromanen Högt i blod av Ulrika Fåhraeus, välkänd bloggare, debattör och journalist samt mångårig krönikör i Ridsport. Vi bjuder dig på ett utdrag ur boken.

Den finns att köpa här i Ridsports bokshop om du vill veta hur det hela slutar. Pris för dig som är prenumerant är endast 239 kr (ordinarie pris 259 kr). Beställ din bok före den 6 juli för leverans under v 28.

Trevlig sommar!

Kapitel 1

”Öppna dörren!”

Viktorias rasande röst skallade mellan taket och betonggolvet.

Klara stannade tvärt där hon kom gående med en sadel hängande på armen. Längst bort i stallgången stod hennes chef och bankade med knuten näve på dörren till tvättrummet. Den smala kvinnans rutiga halsduk fladdrade i blåsten från stalldörren som stod öppen.

”Jag vet att ni är därinne! Öppna för helvete!”

Det gick inte att höra om någon svarade inifrån rummet.

Nu började Viktoria att sparka på dörren med stövlarna. Vad det här än handlade om hade Klara ingen lust att bli inblandad.

Hon smet in i en hästbox och gömde sig. Skrikandet och hamrandet fortsatte och Klara kikade ut från boxen genom gallret. Till sist öppnades dörren och Clemens kom ut, rödflammig i ansiktet och utan jacka. Han stängde dörren bakom sig och började avvärjande att tala med sin fru, frågade vad hon höll på med.

”Tror du jag är dum i huvudet”, röt Viktoria. ”Var är hon? Jag såg ju att ni gick in här! Och varför skulle du låsa om er om ni inte höll på med nåt?”

Viktoria knuffade sig förbi Clemens och försvann in i tvättrummet. Han gjorde en ansats att gå efter henne, men hejdade sig. Några sekunder senare kom hans fru tillbaka ut med Alice framför sig, med ena näven hårt om hennes blonda hår som alltid brukade vara samlat i en hästsvans men som nu var utsläppt och rufsigt. Den unga praktikantens kläder var i oordning och hon kröp ihop och försökte värja sig.

”Aj, du gör illa mig, släpp!”

”Håll käften”, fräste Viktoria och knuffade till Alice så att hon föll omkull på alla fyra.

”Men Vickan”, sa Clemens lamt och gjorde en rörelse som han inte fullföljde. Ursinnig tog Vickan ett steg fram, spände ögonen i Clemens och gav honom en örfil.

”Fy fan för dig!”

Sedan vände hon sig mot Alice, som höll på att ta sig upp på fötter.

”Du! Du har tjugo minuter på dig att packa. Det kommer en taxi och hämtar dig. Och sen sätter du inte din fot här någonsin mer! Är det förstått?”

Alice tittade ner och svarade inte, bara vände och sprang därifrån.

*****

Sadeln var tung på Klaras arm där hon stod och hörde hur bråket fortsatte mellan Vickan och Clemens. Hon var rädd att de skulle få syn på henne, men de var helt uppe i sitt gräl och efter en stund började de skrikande och gormande röra sig ut ur stallet och bort mot sin villa som låg ett stenkast från stallarna.

Så fort de försvunnit gick Klara och hängde upp sadeln i sadelkammaren. Tankarna for runt i hennes huvud. Stackars Alice, vad pinsamt, och vad surt att bli sparkad från praktikplatsen.

Alice, som var arton år och hade praktik via ridgymnasiet på Flyinge, hade varit där sedan den tidigare hästskötaren Ida helt oväntat hade stuckit.

En oro infann sig inom Klara. Hur skulle det bli nu, skulle hon få mer att göra till följd av det här? Praktikanterna skötte framför allt mockning och foder och Klara ville inte ha mer tungt stalljobb då hon också hade sitt eget stall med kundhästar att sköta hemma varje dag.

En stund senare svängde en mörk taxi upp på gårdsplanen och hämtade upp Alice som med hängande huvud lastade in sina väskor i bakluckan. Klara velade, borde hon gå ut och säga hejdå? Hon valde att stanna i stallet. Genom fönstergallren såg hon taxin svänga ut mot landsvägen och försvinna bort.

Ett par timmar senare satte hon sig i sin egen bil för att köra de sexton minuter det tog att komma hem. Hon hade sålt sin krånglande Mini Cooper för några tusenlappar och för sina sista sparpengar köpt en gammal Volvo V70. Alla fattiga hästmänniskor hade sådana. Man måste ha en pålitlig bil om man ska köra hästsläp, köp nu en Volvo, hade mamma sagt och skickat några annonser.

En svettosande kepskille från Staffanstorp hade sålt bilen till henne. Klara tyckte inte om den. Den var låg och platt och gubbig, dieselgrön och luktade doftgran trots att hon slängt bort granen det första hon gjorde. Längden på bilen gjorde det svårt att parkera på många ställen, men den var pålitlig, hon fick ge mamma rätt i det. Hittills hade den inte krånglat.

*****

Så fort hon kommit ut på vägen ringde hon upp Alice. Den utkastade praktikanten svarade och de kallpratade en kort stund utan att Alice sa något om det som hänt. Klara bestämde sig för att gå rakt på sak.

”Alice, jag såg när Vickan drog ut dig ur tvättrummet och det där. Och jag… hörde.”

Det blev tyst i luren en stund innan Alice forcerat började berätta om hur Clemens ganska snart efter att hon påbörjat sin praktik gjort närmanden, och att de under den senaste månaden haft en sexuell relation som hon känt sig kluven till, men som blivit svår att ta sig ur.

”Alltså jag har verkligen försökt undvika honom, men det har inte gått”, sa Alice. ”Jag antar att jag gick med på det för att inte förlora praktikplatsen, men det var ju bara jävligt osmart för nu har jag blivit av med den iallafall.”

Klara rynkade ögonbrynen där hon satt bakom ratten.

”Men Alice, en chef ska inte stöta på praktikanter. Det är han som har gjort fel, ju.”

”Mm, och sen blir hon arg på mig?”

Rösten brast och en högljudd gråt tog vid i andra änden. Klara kunde inte komma på något tröstande att säga, istället försökte hon resonera kring huruvida Clemens borde anmälas. Var det han gjort bara dumt och olämpligt, eller var det olagligt? Ingen av dem visste riktigt. Alice förklarade att även om hon varit tveksam hade det inte förekommit något direkt tvång, så vad skulle hon anmäla?

”Snälla Klara, säg inget till någon! Om det här sprids får jag inget jobb nånstans! Fan vad dum jag känner mig!”

Klara lovade att inte prata om saken.

”Och förresten, jag glömde min ridjacka, jag tror den är i sadelkammaren, skulle du kunna ta den?”

”Självklart.”

*****

Fönsterkuverten hon tagit med in från brevlådan var fuktiga. Aldrig i sitt liv hade hon fått så mycket papperspost som sedan hon börjat hyra den lilla gården. Hon slängde breven ovanpå traven med de andra på den fula lilla byrån i hallen, hängde av sig ytterkläderna och insåg att hon måste öppna dem direkt. Det tog emot, för varje kuvert innehöll ett krav av något slag, men väntade man för länge gick de till Kronofogden, och det kunde förstöra ens liv, hade mamma sagt. 

Hon huttrade till. Det var kallt i stugan, för hon vågade knappt ha värmen på, och blåsten visslade i de illa isolerade fönstren. Hon drog på sig en fleecejacka, tog brevhögen och la den på köksbordet, sjönk ner på en av pinnstolarna och blängde på den. Bara gör det nu för fan! 

Hon sträckte sig efter en förskärare och satte igång med att sprätta upp kuverten, ett efter ett. En telefonräkning, en foderräkning, en faktura på spånet hon beställt och en för soptömningen. På hennes tidigare arbetsplats Stora Dimåkra hade boendet ingått i lönen, och även om hon hade vuxit upp med hästar hade hon aldrig betalat för omkostnaderna, inte förrän nu. Aldrig hade hon kunnat föreställa sig att spån, foder och boende kunde vara så dyrt, och att saker hon aldrig tänkt på, som soptömning, kostade pengar. Varje liten siffra skickade små nålar av ångest genom henne.

Värst av allt var elräkningarna. När den första kom hade hon ringt till Monica. ”Flera tusen, mamma, hur kan el kosta så mycket”, hade hon tjutit. Nu var det vinter och elräkningarna var mardrömslika.

Ved fanns det tack och lov gott om i vedboden och hon lyckades tända en brasa i den lilla plåtkaminen. Den sprakande elden spred lite värme i rummet och hon la sina kalla, fuktiga strumpor på den för att de skulle torka. Sedan skickade hon ett sms till Monica. Snälla mamma, får jag låna lite till mat och bensin? Jag kan betala tillbaka nästa vecka. Strax hördes det välbekanta swishljudet från telefonen. Tack gode gud för mamma. Klara skickade ett svar med röda hjärtan.

*****

Extrajobbet hos Clemens och Viktoria hade landat mer än lägligt. Clemens, en av Sveriges allra bästa hoppryttare och en stor internationell stjärna, hade sökt unghästryttare. Då hans stall inte låg alltför långt från Mölyckan hade hon sökt jobbet och fått en deltidstjänst, vilket var perfekt då det lämnade tid till hästarna hon tränade hemma. Omedelbart efter beskedet hade hon kastat sig på telefonen och ringt Amanda.

”Du anar inte vem jag fått jobb hos!”

”Vem?”

”Clemens!”

Amanda hade brustit ut i ett gapskratt.

”Klet-Clemens?”

”Ja! Han behövde någon som kan rida deras unghästar så jag sökte.”

Det hade brusat i luren som om Amanda var ute i hård blåst.

”Söker inte han alltid folk? För att alla slutar hela tiden”, hade hon hojtat genom oljudet.

”Kanske. Men jag är helt pank, jag måste verkligen tjäna mer pengar.”

”Fan vad kul, Klaris! Men akta dig, du vet vad de säger om honom.”

”Ja, ja.”

Nog hade hon hört, och nu hade hon själv sett att han gjorde skäl för sitt öknamn. Varje gång hon avslutade ett samtal med Amanda fick hon skämtsamma förmaningar om att inte, vad hon än gjorde, hamna i säng med Clemens.

”Hejdå, och ligg inte med Clemens nu”, kunde hon säga.

”Ingen risk att jag ligger med en fyrtiosjuåring”, kunde Klara svara.

Faktum var att han nu efter knappt två månader inte visat henne den sortens intresse alls, vilket var skönt. Lönen var inte hög, men utan den skulle hon inte klara sig. Minst sex träningshästar skulle hon behöva ha på Mölyckan för att hon skulle klara sig, men tills hon hade det var hon tvungen att jobba extra.

*****

Klara slätade ut räkningarna och la dem i en prydlig hög. Just som hon skulle stoppa en frysrätt i mikron kom ett sms från Viktoria.

”Hej Klara, Alice har slutat idag och vi har akut behov av hjälp. Har du möjlighet att jobba lite mer tills vi har hittat en ersättare?”

Klara suckade, satte frysrätten på den runda glasbrickan och vred ratten på fyra minuter. Slutat, jaså? Och lite mer, vad betydde det? Det skulle garanterat bli en massa mockning, för det var det enda Alice fått göra. De hade ju någon kille som jobbade på helgerna, kunde de inte be honom? 

Hon gick ut i badrummet för att tappa upp ett bad, men hejdade sig. Varmvatten var dyrt, hade mamma sagt. Det skulle vara billigare att duscha.

Hon fick syn på sig själv mellan fläckarna av intorkat tandkrämsstänk på badrumsspegeln. Hennes vinterhud påminde om blåvitt porslin och det röda, storlockiga håret var frasigt i topparna, men något frisörbesök skulle hon inte ha råd med på ett bra tag. Mikrovågsugnens pipljud kallade henne tillbaka till köket.

Hon kastade en blick på högen med räkningar, tog upp mobilen och skrev motvilligt ett svar till Vickan. ”Okej, jag kan göra det ett tag”.

*****

Som alltid innan hon skulle sova skrollade hon runt på mobilen.

Hon tjuvkikade på Alices sidor: inget. På Clemens Instagram låg en nyss utlagd bild på honom och Vickan. Fotot var taget på någon solsemester. Ömt omslingrade i skuggan av en palm stod de och såg lyckliga ut. ”Min kärlek”, löd texten, följd av en massa hjärtan. 

Klara skickade inlägget till Amanda. Hon kom på honom med en stalltjej idag, och nu har han lagt ut det här! 

Amanda ringde genast upp för att få höra om dramat.

”Men vad fan. Och vad är det med alla, varför är de med de där ridgubbarna?”

”Ja du. Jag fattar inte heller. Men de blir som rockstjärnor.”

”Är det fortfarande ingen som har hört från Ida?”

Ida hade varit anställd som hästskötare. Hon hade försvunnit några veckor tidigare och inte hörts av.

”Nej. Det är konstigt. Men det är inte helt ovanligt att hästskötare bara drar så där.”

”Det måste ha hänt nåt. Var han på henne också?”

”Ingen aning.”

”Okej. Men alltså Vickan, varför kastar hon inte bara ut honom? Hur många gånger ska det hända, liksom?”

Klara kröp längre in under täcket och rättade till extrafilten som låg ovanpå.

”Att han behöver henne fattar man ju. Gård, ridhus, ett tjusigt ställe att vara på, Vickans framtida arv, hela jäkla Wredherup, liksom. Det sägs att han inte har en spänn själv. Men varför hon står ut med honom är svårare att förstå.”

Det sista hon gjorde innan hon släckte mobilen var att söka efter Yusuf i olika sociala medier. Hon visste att det var lönlöst, hon hade gjort det så många gånger, men hon saknade honom så intensivt. Någonstans måste han finnas.

Kapitel 2

Klara drog upp jackans blixtlås så högt det gick under hakan. Snålblåsten ven om nacken och öronen och hon frös om händerna i de fuktiga handskarna. Det regnade igen, som det gjort nästan varje dag sedan oktober. 

Det hade gått över en månad sedan Alice sparkats och jobbet var tungt; ovanpå ridandet hade hon all den mockning Alice tidigare skött. De hade inte ersatt vare sig henne eller Ida, alltså var de egentligen två man kort. Klara var anställd för att rida, inte för att mocka, men nu hade det blivit så ändå. Nu skulle hon ta en motionstur med en av Clemens unghästar, den sista för dagen. 

Hon gav sig ut på den vanliga rundan runt Wredherups stora ägor, en anlagd ridslinga i ett vackert böljande landskap där man slapp möta bilister och annan trafik. 

Leopold, Viktorias åldrande pappa som bodde ensam i det gamla sten-slottet, hade sagt att ån var översvämmad ett stycke österut. Ännu lite längre bort stod en hel stugby med vatten upp till knutarna, och på nyheterna talades det om den ovanligt milda vintern och om hur klimatförändringarna nu också drabbade Sverige.

*****

Hästen travade rytmiskt på genom den mäktiga lindallén, förbi det anrika slottet som varit i släkten Wredhes ägo i århundraden. Några utelyktor var tända och ljus föll ut från ett fönster på nedervåningen, i övrigt var slottet alldeles mörkt. Leopold Wredhe var så snål att han bara värmde upp ett fåtal rum på slottet, sades det. Visserligen var han rik, men nu när Klara själv fick elräkningar kunde hon ändå förstå honom. Om det kostade tusenlappar att ha värmen på i en stuga med några få rum, vad skulle det då inte gå loss på att värma upp ett slott?

Hon manade på hästen. Det enda sättet att hantera råkylan var att hålla tempo, och det hade redan börjat skymma så det var bara att få ridpasset avklarat. Hon bestämde sig för att trava hela den kilometerlånga allén bort mot ån, sedan ta en genväg förbi översvämningen och därefter galoppera genom ekskogen som var lite kuperad och där det fanns en sträcka som kallades galoppstigen.

Redan på långt håll kunde hon se omfattningen av översvämningen. Ån hade förvandlats till en sjö där fälten på båda sidor låg under vatten. Uppe på en höjd höll hon in hästen och stannade för att se ut över det förändrade landskapet. Genom diset som låg över sjön kunde hon se trädstammar och busktoppar sticka upp ur vattnet. Bryggorna hon visste fanns här låg under vatten. Det var nog verkligen som Leopold sagt: något sådant här hade inte hänt i mannaminne.

*****

Hon hade just vikt av på en traktorväg i riktning mot ekskogen när något fångade hennes uppmärksamhet. I närheten av en gammal fiskebod flaxade en flock fåglar. Hon gjorde halt igen.

Några kråkor och ett par stora korpar skränade och stökade och körde bort varandra om vartannat. Hade de hittat ett kadaver?

Klara styrde hästen mot skådespelet. I takt med att hon närmade sig skingrades fåglarna och flaxade iväg, satte sig i träden, uppe på fiskebodens tak eller på gräset längre bort. Men innan hon kom ända fram tvärstannade hästen och ville inte gå mer.

 I slänten ett tiotal meter från boden såg hon någonting ljust och gråaktigt. Ett rådjur? Med en ansträngning fick hon hästen att ta några steg till.

Om det låg ett dött djur här kanske Wredhes ville veta så att de kunde avlägsna det.

*****

När hon kom närmare gick det som en isvind genom henne. Det hon såg var konturerna av en kropp: ett naket ben och en fot och en axel, det kunde inte vara något annat än en människokropp som låg där. Nu gick inte hästen en centimeter till, den stod som fastvuxen i marken, och genom sadeln kände Klara dess stora hjärta bulta hårt och snabbt i den väldiga bröstkorgen.

Hennes första impuls var att vända och galoppera därifrån i full fart, men hon kände sig tvungen att ta en grundligare titt.

Hon drog fötterna ur stigbyglarna och gled ner från hästens rygg. Med tygeln i handen försökte hon gå närmare, men när en korp flaxade till blev det för mycket för den unga hästen. Den vädrade död, stegrade sig och kastade sig iväg. 

Klara slungades till marken och släpades en liten bit över den steniga markytan, men hon hade ingen chans att stoppa hästen. Hon blev tvungen att släppa tygeln och kunde inte göra annat än att kravla sig upp på fötter och se på när den dundrade iväg i full galopp mot allén och hur den sedan försvann som en skugga på sin flykt hem mot stallet.

Byxorna och jackan blev blöta och smutsiga i fallet, men hon frös inte längre. Nu var det hennes hjärta som bultade, och kinderna hettade trots regnet och kylan. Hon kände inte sina ben och fötter när hon gick närmare kroppen, hon var viktlös. 

Väl framme såg hon vem det var. Det rosa håret var fullt av smuts och gräs och kroppen var uppsvälld och sargad av djur som ätit på den. Där ögonen suttit gapade två svarta, urhackade hål och de slingrande tatueringarna på armarna var brutna av sår och bitskador. Munnen var vidöppen och full av lera.

Klara ryggade bakåt och kippade efter andan. 

När hon stått där en stund, framåtkrökt och bestört och bara tittat på liket, fumlade hon fram mobilen ur jackfickan. Med skakande händer tog hon några bilder av kroppen. Därefter slog hon 112. Efter några signaler svarade en lugn röst. Klara fick förklara att hon hittat en död person på Wredherup och var någonstans på ägorna.

”Vid sjön. Längst bort, förbi slottet, bortanför allén.”

Rösten i telefonen sa till henne att stanna på platsen och invänta polisen, men det var fruktansvärt att stå där i det fallande mörkret, ensam med ett lik. Hon försökte ringa till Amanda. När hon inte svarade ringde hon istället till Clemens. 

Ögonlocken ryckte medan hon höll koll på kroppen, hon ville inte titta på den men vågade inte släppa den med blicken heller. 

*****

Mitt i allt fick hon en känsla av att vara iakttagen. Med telefonen mot örat vände hon runt och spejade omkring sig. Och där, halvt dold bakom båtboden, stod en hjort och betraktade henne med sitt vackra huvud. Deras blickar möttes under något som kändes som en lång stund men som bara varade i några sekunder, för strax hördes Clemens röst som sa att han inte kunde svara just nu men att det gick bra att lämna ett meddelande.

Hon sänkte telefonen medan hon fortsatte att se på hjorten. Den bara stod där, alldeles stilla som en staty, utan att ta ögonen från henne. Kunde hjortar vara farliga och anfalla? Älgar kunde det. Den kändes inte hotfull, men man kunde aldrig veta. 

Upptäckten av den döda kroppen hade utlöst ett kaos av ordlösa känslor inom henne, och känslan av akut men diffust hot var den som dominerade. Medan hon sakta backade i riktning upp mot vägen klickade hon fram numret till Viktoria. Sedan vände hon och sprang. Polisen fick säga vad de ville men hon kunde inte bara vänta här alldeles ensam med ett lik och korpar och kråkor och en hjort som stod och glodde på henne.

Signalerna gick fram medan benen sprang som av sig själva under henne. Men kan någon svara, svara då för helvete!

”Viktoria Wredhe.”

*****

Klara stannade tvärt och spände ut bröstkorgen i en djupandning. I samma rörelse tittade hon bakåt för att kolla vad hjorten gjorde. Den var borta. Hon tog sats för att prata mellan andetagen.

”Det är Klara. Jag har … jag har hittat ett lik. Borta vid båtskjulet vid ån. Jag tror att det … eller det är … Det är Ida.”

Med stormande tankar och känslor fortsatte hon att springa, nerför kullen i riktning mot allén och sedan in i den. 

Ida hade bara varit nitton år, två år yngre än hon själv, och det här var nog ingen naturlig död. Klara och hon hade hunnit vara arbetskamrater i ungefär en månad när hon försvann. De hade inte hunnit lära känna varandra så väl, för de hade haft olika arbetsuppgifter och Klara jobbade bara fyra-fem timmar om dagen, men det hade varit en bra och trevlig tjej och försvinnandet hade varit mystiskt.

Ida hade jobbat som vanligt hela veckan och skulle haft lördagspasset, men när lördagen kom var hon försvunnen. Att hästskötare drog från sina arbetsplatser utan att säga något var visserligen inte helt ovanligt. Det var ett lågbetalt jobb, många blev grovt utnyttjade och en del fick nog och stack. Den sortens historier hade Klara hört många gånger, det konstiga var att Ida inte tagit med sig sina saker. Ingen, vare sig vänner eller familj, hade hört något från Ida.

Skvallret och oron i sociala medier hade tilltagit allteftersom tiden gått och hon inte dykt upp. Nu var det klarlagt – hon var död.

Kunde hon ha drunknat? Men borde inte hennes kropp ha hittats för länge sedan i så fall? Och varför var hon naken? Det såg ut som om hon liksom pressats upp ur leran.

*****

Klaras ben sprang som av sig själva i det fallande mörkret.

Längre bort i allén flimrade lyktorna från en bil. När den kom närmare såg Klara att det var Viktorias silverfärgade Jaguar. En tonad ruta hissades ner och Klara mötte Viktorias blick. I passagerarsätet satt Clemens. 

”Hoppa in, Klara, kom med och visa oss”, sa han.

Med flammiga kinder och blodsmak i svalget damp hon ner i baksätet.

”Herregud så högt vattnet står”, utbrast Viktoria när de kom upp på kullen.

Hon parkerade slarvigt på vägen som ledde till fiskeboden och tillsammans gick de ner mot platsen. Viktoria verkade tillkämpat samlad, medan Clemens tycktes mer okontrollerat nervös.

”Är det säkert att det är hon”, frågade han med låg röst.

Klara bet ihop käkarna och teg. Han fick väl se själv. När de närmade sig saktade hon ner på kliven så att Vickan och Clemens hamnade framför henne. Det var nu nästan mörkt, men kroppen syntes ändå tydligt, det var nästan som om den lyste av sig själv.

Viktoria stelnade till och stod stilla och tittade på Ida, medan Clemens vacklade iväg, tog sig om armbågarna och började trampa omkring i en cirkel.

Den första som sa något var Viktoria.

”Herregud. Herre, herregud! Pappa kommer bli galen!”

Klara häpnade. Var Leopold det första Viktoria kom att tänka på? Clemens satte fingertopparna mot pannan och fortsatte att trampa runt medan Viktoria tog ytterligare ett steg närmare kroppen, böjde sig fram och lyste på den med sin mobil.

”Herre Jesus! Ja, vi får väl ringa polisen då.”

Clemens rätade på sig.

”Nämen … Ta det lite lugnt nu, Vickan”, sa han och gjorde en gest med handen som om han tecknade åt en bilist att sänka farten. Viktoria, som stoppat handen i fickan för att ta upp sin telefon, såg på honom med uppspärrade ögon. 

”Vadå ta det lugnt?”

Clemens slog ut med händerna.

”Alltså, om det här kommer ut så … ”

Han sänkte rösten och de vände sig bort från Klara.

”Tänk på min satsning”, hörde hon hur Clemens sa.

*****

Klara hade svårt att ta in det hon hörde. Han satsade på Europamästerskapet i Rotterdam till sommaren, men hur kunde han ens tänka på det i den här situationen?

”Det är redan gjort”, sa Klara. ”Polisen är redan på väg.”

Clemens och Viktoria snurrade båda runt och stirrade på Klara. Deras ansikten var tomma som urdruckna glas.

”Va? Har du ringt polisen?”

”Ja? Är det inte det man gör när man hittar en död person?”

Clemens tog sin fru i armen och drog med henne en bit bort.

De samtalade lågmält en stund. Sedan kom Viktoria fram till Klara.

”Alltså detta är helt fruktansvärt. Och det … det vore väldigt jobbigt om det började pratas. Jag menar, innan vi själva har hunnit … landa i det. Vi kan väl ligga lite lågt? Inte sprida ut det, det första vi gör?”

Obehaget steg ytterligare i Klara. Efter att ha varit alldeles varm började hon nu frysa igen i sina ridkläder, som var blöta både av regn, väta från fallet i marken och av svett från språngmarschen.

Hennes ögon klamrade sig fast vid småstenarna i backen.

”Klara? Hörde du mig?”

Hon lyfte blicken mot Viktorias uppfordrande ansikte.

”Öh, ja, visst. Jag ska inte … sprida ut det.”

Viktoria nickade med sammanpressade läppar. Med stigande upprördhet såg Klara på hennes rygg när hon gick tillbaka till Clemens igen. Det gifta paret började käbbla i det tilltagande mörkret. Det lilla Klara kunde höra handlade mest om hur de skulle göra för att undvika publicitet.

”Nu gör vi ingenting förhastat”, mässade Clemens gång på gång.

Klaras obehag övergick i ilska. Vad kunde vara förhastat i en sådan här situation? Hur kunde de fokusera på någonting annat än Ida och hennes anhöriga och att det som återstod av henneskropp måste tas om hand och skonas från ytterligare angrepp av djur? Vad trodde de, att en sådan här sak skulle kunna tystas ner, passera obemärkt? Att det kunde vänta? Tyckte de att de på något sätt bestämde över det här? De ägde inte situationen bara för att kroppen hittats på familjen Wredhes mark.

Ljudet av sirenerna och ljusen från bilarna som närmade sig var en ren befrielse.

Här kan du köpa boken, om du vill veta hur den slutar.