Paula – från allround till 5* clear round

Det ryms flera discipliner i stallet. Paula de Boer-Schwarz rider inte bara hoppning, utan har även tävlat dressyr upp till Grand Prix-nivå och fälttävlan upp till tvåstjärnig nivå. Även om fokus i dag ligger på hoppningen är variationen fortfarande en central del av hennes träning.

Bakgrunden finns i uppväxten. Paula är uppvuxen i ett framgångsrikt familje-företag inom hästnäringen i Tyskland och kan inte minnas en tid utan stallgångar och ridpass. Pappa, Wieger de Boer, är en framgångsrik dressyrryttare och en viktig förebild.

– Hans kärlek till hästarna, tålamodet och tron på varje individ har präglat mig, säger hon.

Den breda grunden märks fortfarande i arbetet i stallet. För närvarande har Paula en Grand Prix-häst, cirka sex internationella hopphästar, en fälttävlanshäst och flera unga hästar – totalt omkring tolv. Med två små barn har hon dragit ner på ambitionerna inom dressyr och fälttävlan och fokuserar främst på hoppningen.

Familjen är en viktig del av satsningen.

– Det är verkligen en familjeinsats.

Träningsveckan är strukturerad men varierad: dressyrarbete, löshoppning, banträning och uteritter. Alla hästar går dagligen i hage – något som är en självklarhet för henne.

Miss Marple är drömhästen

En häst som fått följa med på resan är stoet My Miss Marpel OLD, hästen som Paula beskriver som sin drömhäst.

Stoet köptes som 5-åring på auktion i Oldenburg för 25 000 euro – en summa som i internationell toppsport är blygsam.

– Hon har massor av karaktär, är speciell och vet om det själv. Hon är också riktigt bortskämd, säger hon med ett skratt.

Vid auktionen beskrevs hästen som het och svårriden, men ägaren trodde på ekipaget.

– Han sa att om någon kan lyckas med henne, så är det jag, eftersom jag brukar ge hästarna mycket tid och också låter dem vara som de är utan att försöka förändra dem för mycket.

I de lägre klasserna gick det ofta fort – ibland lite för fort – och utvecklingen krävde tålamod. Sedan kom språnget. Från 1,10-klasser till 1,40 gick det plötsligt snabbt.

Hästen visade enormt hjärta, älskade att hoppa och kämpade för Paula.

– Jag tror att hon älskar mig på samma sätt som jag älskar henne.

Starka känslor

Ett av de mest känslomässiga ögonblicken kom i världscupen i Helsingfors, där ekipaget till slut tog en fjärdeplats. När Paula red ut från arenan efter sin första felfria runda gick det inte att ta miste på känslorna.

– Jag känner mig verkligen välsignad över att det här hände och att min häst hoppade så bra och kändes så fantastisk.

Paula har sett rundan många gånger sedan dess.

– Varje gång bekräftades samma känsla: det var en runda där allt stämde – för både ryttare och häst.

Jag hoppas att jag alltid får behålla den där hästtjejen inom mig – för det är det jag älskar allra mest med allt det här.

Framåt finns nya mål.

– Nu är målet att rida en Nations Cup för Tyskland och att bli mer stabil med jämna, fina rundor.

På längre sikt nämner Paula drömmar som Aachen och kanske ett mästerskap, men betonar att man aldrig vet. Hästen är tolv år och hon betonar att de har mycket tid kvar tillsammans.

Planen är att My Miss Marpel ska stanna i stallet. När tävlingskarriären är över ska hon förhoppningsvis bli avelssto och få åldras på gården där hon bor.

Trots att Paula tar allt större kliv som professionell ryttare vill hon inte tappa kärnan i det som fick henne att börja rida.

– Jag älskar att tävla på 1,60-nivå och det gör mig otroligt lycklig att få vara framgångsrik där, men jag tycker lika mycket om att bara stå och borsta min häst. Jag hoppas att jag alltid får behålla den där hästtjejen inom mig – för det är det jag älskar allra mest med allt det här.

Den är artikeln publicerades först i Ridsport nr 4/2026.