Har du hört talas om uttrycket ”lägga rabarber på”? Säkert har du det. I ”Klöversnoa” sjunger Ted Gärdestad exempelvis:
Den som har klöver på ängarna, ängarna, ängarna
Lägger rabarber på pengarna, pengarna, ja pengarna
Det betyder ungefär att man beslagtar eller lägger beslag på någonting. Men hur kom egentligen rabarberna in i detta misstänkt idiomatiska uttryck?
Jo, rabarberna är en förvanskning av det ursprungliga uttrycket: ”lägga embargo på”. Eftersom ordet embargo var främmande för många svenskar och dessutom lät lite som rabarber, förvandlades det till det nu gällande och betydligt roligare uttrycket – med en grönsak i huvudrollen.
Därför använder även jag uttrycket utan att längre tänka på vad det egentligen betyder. Samma sak gäller uttalen av accessoar och acceptera. Jag kan slå vad med dig om två saker.
- Du säger ”Jag ska köpa en [assessoar].
- Du uttalar acceptera som [akseptera].
Det intressanta är att [assessoar] egentligen bryter mot samma uttalslogik som [akseptera] följer. Ändå har det blivit så etablerat att även jag använder det, trots att jag vet att det egentligen borde vara [aksessoar].
Varför?
För att jag inte vill framstå som pinsam inför min omgivning. Framför allt inte inför mina barn.
Så där har vi alltså ett språk där ett främmande ord kan förvandlas till en grönsak och där ett uttal kan bli rätt bara för att tillräckligt många människor säger fel. Och det där är en ganska bra ingång till ridsporten.
För där är jag, trots att jag är tämligen språkkunnig, fortfarande en glad amatör. Och glada amatörer gör bäst i att inte ifrågasätta de fullblodsproffs som de ständigt frotterar sig med. Bara att navigera förbi ord som cavaletti, karleder och rakriktning gör att man blir yr. Att därefter försöka förstå eftergifter, schwung och genomsläpplighet gör inte upplevelsen lättare. Till slut blir man en människa som det går att driva hejdlöst med.
För så mycket inom ridsporten låter som hittepå – fast det inte är det – att vem som helst skulle kunna få mig att tro på nästan vad som helst. Du skulle kunna säga att det finns något som heter skänkelresonans, taktförskjutning eller bakbenssamling, och jag skulle förmodligen nicka allvarligt och säga:
”Ja, precis.”
Så nedtryckt i skorna är jag. Och det är just där någonstans som min språkliga logik började haverera. För i en värld där rabarber kan ersätta embargo och där man riskerar att framstå som en tönt om man uttalar accessoar på det sätt som faktiskt följer uttalsreglerna, varför skulle jag då våga sätta mig upp mot ridsportens malliga fikonspråk?
Det tog ett tag, faktiskt åtskilliga år, men till slut insåg jag att jag ibland kanske inte alls var den som behövde lära mig. Det kunde vara ridsporten som behövde förklara sig. Det började redan när mina barn gick på ridskolan, för över tio år sedan. För mig var det som att sätta sig i skolbänken och plugga engelskaglosor. Ett av alla dessa märkliga ord var det jag själv kallade för dubbelhinder. Det kallades i själva verket för oxer.
Jaha, då lärde jag mig det. Dubbelhinder = oxer. Sedan var det inte mer med det. Det var först några år senare, när barnen började tävla, som logiken började svikta.
Från olika håll hörde jag kommentarer som: ”Det är breda oxrar i dag.”
Och: ”Tänk på att det är en bred oxer på åttan.”
Jag lyssnade nyfiket, sedan tittade jag på oxrarna. De såg inte bredare ut än de enkelhinder som jag förstått kallades räcken. Konstigt, tänkte jag. Men jag tog för givet att arrangören använde någon form av längre specialbommar för att göra oxrarna bredare. Det konstiga var bara att jag inte kunde se någon skillnad.
Varje hinder såg ungefär lika brett ut. Bommarna såg ungefär lika långa ut. Och så noterade jag att funktionärerna ibland justerade oxrarnas djup genom att öka avståndet mellan de två delarna av hindret.
Där började jag ana oråd. För skillnaden mellan höjd, bredd och djup är trots allt sådant man lär sig redan i lågstadiet. Inte kan väl ridsporten vara så knäpp att den medvetet ersätter djup med bredd? Det vore ju ungefär lika logiskt som att kalla svart för vitt eller kallt för varmt.
Till slut vågade jag fråga. Svaret jag fick var ungefär: ”Men så är det bara.” Och där stod jag, med mina språkkunskaper och intresse för logik mitt i en sport som tydligen bestämt sig för att göra geometrin till en definitionsfråga.
För i ridsporten betyder ett extra brett hinder att hindret i själva verket är extra djupt. Ett extra djupt dubbelhinder är alltså en bred oxer. Jag hade med andra ord gått omkring i flera år och trott att jag förstått ordet bred. Det hade jag inte. Men vem är jag att komma dragande med sanningen?
Vad jag själv kallar ett djupt dubbelhinder i dag?
En bred oxer, givetvis.
Vem vågar svara att 1+1=2 på ett prov när alla andra får rätt av läraren när de skriver 3 som svar. När sanningen gör mig pinsam väljer jag att medvetet säga fel.
Tack för att ni tog er tid!












































Följ Ridsport på