EM i hästmannaskap?

Jag har följt EM i Göteborg med stort intresse och entusiasm! Detta är ju min sport! Sporten som jag utövar varje dag, som jag tänker varje dag, som jag drömmer och varje dag. Hashtaggen #TwoHearts startades av FEI under OS 2016 skulle hylla det speciella bandet mellan ryttare och häst. Hashtaggen används fortfarande flitigt i diverse sociala medier. Bra och vackert initiativ. För samspelet mellan häst och ryttare liknar inget annat, när det stämmer. Ni som upplevt det själva vet att man glömmer tid och rum, hästen och du, i ett – two hearts. Det är en dans, en dans som slår allt annat.

Men det som fick min bägare att rinna över, var när jag såg på hoppningen idag. Norges tur! En häst utan känd härstamning! Tänk att det finns guldkorn där ute – om ingen vet om!!! Jag tittar, fin skimmel, snabb! Det ser ut att de går väldigt snabbt! Lite tossigt kanske, men jag tittar. Hopp hopp, felfritt hittills. Sen kommer muren, en stor mur, hästen vägrar. Det kan hända, en gång till. Vägran igen. Då rider ryttaren fram mot muren och kör sporrarna i magen på hästen. Hästen far upp med huvudet i luften och hoppar till – givetvis. Detta sker, 3-4 gånger. Hårda sparkar med sporrar i magen på hästen (efter att hon uteslutits.) SVTs kommentatorer? Knäpptysta.
Jag mår illa, får ont i magen. Blir vansinnig.
Vad sänder det ut för signaler till en yngre generationen?
Vad visar förebilder för barn och ungdomar och sitter och tittar. ”Hoppar inte hästen så är det ok att sparka till den med sporrarna!?” Nej tack säger jag!

Hur kan detta få ske utan att någon säger någonting?

Vill avsluta med att citera Jens Fredricson – ”Skyll aldrig på hästen – dess prestation är ju resultatet av ditt arbete.”