”Hästarna ska inte behöva betala priset”

När detta skrivs börjar uppladdningen inför EM. Men jag kan inte släppa OS. Det var en njutning att följa sändningarna från TV-soffan. Fullständigt nörda ner sig. Tycka att det var världens viktigaste grej var en dressyrhäst hade nosen och – framför allt – om en hinderbom föll eller inte.

Dressyren var med några få undantag en fröjd. Halleluja.

Fälttävlan var som bäst det bästa av det bästa. Som sämst rätt plågsamt. Tack gode gud för de utlösningsbara hindren.

Tack gode gud för de utlösningsbara hindren.

Och hoppningen. Kommer vi någonsin att få se bättre finaler? Och vad mer finns att tillägga? Jo, kanske att Peder Fredricson och All In är det första ekipaget på 100 år att ta individuell medalj två OS i rad.

Svensk hoppsport fick lysande reklam. Det är tyvärr mer än vad man kan säga om sporten i stort.

Att skicka en simmare som knappt kan simma till ett OS är en sak. Att skicka hoppryttare som knappt kan rida är något annat. Inte ens dagens fantastiska hästar kan rädda vilken skitridning som helst.

Eftersom självinsikten uppenbarligen brister på sina håll borde kvalreglerna till OS skärpas. Hästarna ska inte behöva betala priset för att IOK och FEI vill pressa in fler nationer.

Frågan är också om fyra i laget alltid gynnar hästarna. Tveksamt. Grejen är att exempel på hästar som borde tagits av banan har vi sett även med strykresultat. Tre i laget är ingen ursäkt för att inte utgå om hästen inte räcker till. För detta måste lagen ha en klar strategi i förväg.

Så till blodsregeln som i Tokyo slog rekord i ridsportslig inkonsekvens.

En fotbollsspelare som blöder får inte vara kvar inne på planen. Oavsett skada. Men en häst får det. Varför blåste inte domaren när blodet skvätte från Kilkennys nos? Cian O’Connor kunde ju inte se själv.

Inte ens dagens fantastiska hästar kan rädda vilken skitridning som helst.

Nåja. Till slut var det så bara att motvilligt dra upp huvudet ur sanden.

Måndagen efter OS firades medaljerna på Grevlunda. Under min väg dit toppades Ekonyheterna av FN:s klimatrapport. Med ens lyste landskapet utanför bilfönstret så oändligt mycket större och starkare än alla OS-guld i världen.

Tokyo-OS var underbar underhållning. Vi behöver underhållning. Vi behöver våra hästar. Vår sport. Men vi kan inte blunda för vårt ansvar.

Låt mig citera krönikören Björn Wiman i DN: ”Är du inte ’engagerad i klimatfrågan’? Det kommer du att bli, vare sig du vill eller inte. Ingen går hel ur det här.”

#vilyftervarandra
Svabesholm. Stallet på Svabesholm i Kivik där alla alltid hjälper varandra.

Misstro mot vetenskapen
Klimatförnekarna. Hur törs dom ens ta risken?

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2021.