Ponnypappan
 
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö med hockey och ridsport som specialitet. Som författare har han utkommit med sju böcker, bland annat "En lirares bekännelser" som utsågs till Årets sportbok i Sverige 2012. Till vardags är han pappa till två och ponnypappa till betydligt fler än så.
Ponnypappan
2 december 2022 13:03

Ponnypappan: Körsbäret på toppen av tävlingen

Ponnypappan: Körsbäret på toppen av tävlingen
Emil Bolin, storebror till och förebild för Albin. Här intervjuar han LillyBelle under sommarens Karl Oskar Cup.

Mörka november har gått in i en december som visserligen också är mörk men som ändå kommer med välbehövligt hopp. För barnen hägrar jullovet runt hörnet och till och med jag, som egentligen inte gillar rubbade rutiner, kan se fram emot en högtid där tempot går ner en aning under några dagar.

För väldigt många tävlande ridsportfamiljer innebär december också en månad på tomgång som jag tror är viktig, rent mentalt. Att leva tävlingslivet frestar på, det kostar stress, press och avancerad logistik. Därför är det, åtminstone om jag talar för mig själv som ponnypappa, viktigt att nollställa tankarna, summera det år som snart är slut och försiktigt spana fram emot, planera och förbereda inför 2023.

En rejäl paus är viktig, inte bara för att skallen ska hinna ikapp de övriga delarna som gör att vi fungerar. Att tävlingssäsongen i hela Sverige går ner på lågvarv har också en uppsida i att längtan blir ännu större inför nästa gång en startsignal ljuder i ett ridhus.

Vi gillar ju att tävla, så är det bara.

Men varför?

Varför gillar vi tävlingar?

Är det bara tävlandet i sig vi dras till?

Svaret är nej om du frågar mig.

En ridsporttävling liknar mer ett event än en enstaka match, för att ännu en gång jämföra med en rad andra idrotter. Det är så många fler punkter som ska bockas av innan en hopptävling ens ska tillåtas att dra igång och jag vill passa på att tacka alla enastående arrangörsklubbar för ert arbete, engagemang och idoghet.

Men vad är det som kittlar? Om du får tänka efter och önska: Hur ser den perfekta tävlingen ut? Själv är jag sällan eller aldrig besviken när jag lämnar en tävling, men omvänt kan jag säga att det finns tävlingar jag, redan då jag lämnar dem längtar tillbaka till. Ofta är det små saker som gör att jag direkt vill tillbaka.

Ett vänligt bemötande är till att börja med A och O. Det låter som en självklarhet men det finns skillnader i hur man upplever ett mottagande. Ibland kan ett vänligt ”Välkomna hit” av den parkeringsansvarige göra att jag faktiskt känner mig alldeles speciellt välkommen.

Väldigt ofta blir man väldigt hungrig väldigt snabbt efter att man anlänt till en tävlingsplats. När morgonstressen släppt, första klassen är avklarad och ett par timmar återstår till det är skarpt läge igen infinner sig ofta en mördande hunger. Att då kunna få en snabb toast eller färsk dubbelfralla i handen som mellanmål är bra, men inte gudomligt. Det gudomliga på vissa tävlingsplatser består i hemlagad mat av någon som verkligen brinner för att göra andra glada. Jag vet inte om matutbudet ibland underskattas bland klubbarna men jag lovar att den klubb som satsar på hemlagat är en klubb som lika snabbt får rykte om sig om att göra just det. För vår familj, där tre av fyra är diabetiker, underlättar det extremt mycket att veta vad man får.

Jag tänker vidare på vad som gör en tävling bra. Ett genomtänkt prisbord är alltid uppskattat hos mina barn. Att kunna få snabba och vänliga svar på frågor från överdomare och annan tävlingsledning är också ett plustecken. Ett annat är när man ser att banbyggaren använt både själ och hjärta i att lägga en alldeles lagom utmanande bana.

Ja, det finns många små saker som skapar en helhet när det handlar om tävlingar. Så finns det också det jag kallar för körsbäret på toppen. Vi talar om en detalj som definierar en hel tävling, som kan skapa tryck och stämning och – när det är som allra bäst – skaka liv en hel tävling.

217 Podd
Jag, Albin och Lussi busar i Jönköping.

Jag talar om den som talar.

Om speakern.

Tävlingens enskilt största och mest avgörande ambassadör.

En engagerad, passionerad och brinnande speaker kan nästan få tre nedslag att kännas som en seger vid målgång för en ung ryttare. En speaker är inte ansiktet utåt men rösten utåt. Speakern är den du ska lyssna till under samtliga timmar och enkelt uttryckt: en oengagerad speaker går du inte igång på medan en positiv och inspirerande speaker gör att dagen känns lite bättre för alla som befinner sig på tävlingsområdet.

Jag har flera favoriter bland speakers. Jag skulle kunna droppa många namn här men nöjer mig med ett: Albin Bolin. Jag nämner honom eftersom jag träffade honom så sent som i går kväll. Jag och min poddpartner Louise Wemlerth reste nämligen till Jönköping och fick ett trekvartslångt och mycket intressant samtal med Albin Bolin.

Visste du att Albin, förutom att vara speaker och domare, också är lärare och hinderbyggare?

Eller hur det var när han för många år sedan brådstörtat kastades in som speaker när storebror Emil tvingades tacka nej – och hur det sedan gick?

Vet du hur många dagar per år Albin Bolin tillbringar med mikrofon i handen?

Är du intresserad av svaren och vill veta mer om Albin Bolin rekommenderar jag starkt det senaste avsnittet av podden Fria Tyglar.

Tack för att ni tog er tid! Podden Fria Tyglar hittar du enkelt via Spotify eller Podcaster i din mobil. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
20 november 13:38

Ponnypappan: Tredje gången gillt

Ponnypappan: Tredje gången gillt
En bild från den lyckade operationen.

Jag har räknat ut att jag – och då lägger jag mig ändå medvetet lågt – packar minst 11 000 säckar hösilage om året här på gården.

Det innebär mycket jobb såklart, men det ger också en mycket välbehövlig motion och viktig träning för en person i min ålder. Den ofrivilliga gratis grundträning jag tillgodogör mig ersätter till viss del ett gymkort, som jag ändå aldrig haft tid att utnyttja. Står jag bara rätt, packar rätt och lyfter rätt blir min redan dåliga rygg heller inte sämre.

Alltså har jag sett min uppgift som grovfoderansvarig som både trygg, nyttig och säker. I en farlig sport som ridsport där du när som helst kan bli sparkad, omkullsprungen eller trampad på av tunga urstarka fyrfotadjur har jag sett packningen av hö som en helt ofarlig del av ponnypapperiet.

Ja, jag har blivit sparkad (klarade mig oskadd), omkullsprungen (det gör ibland fortfarande ont i högeraxeln) och trampad på (ont men går över).

Men risken att skada sig under en packningssession har jag alltid bedömt vara noll.

Som så många gånger visar det sig att bedömningen är fel – och någon gång ska vara den första för allt. Denna första gång inträffade i måndags och det skedde i samband med att jag packade årets sisådär 10 000:e hösäck.

Jag hade precis skurit av de 16 plastlagren på ännu en bal, lossat de första två skivorna och förberett en säck. Jag får ett telefonsamtal, tar av mig handskarna, svarar, pratar och avslutar samtalet. När jag sedan sträcker händerna mot det pressade höet känner jag en omedelbar smärta i mitt högra långfinger. Det gör så ont att jag skriker högt och förbannar telefonsamtalet som gjort att jag glömt att ta på mig handskarna igen.

Att få spetor i händerna ingår i livet. Det är sånt som händer kanske ett par tre gånger om året. Den här spetan är annorlunda. Den har gått rakt in under nageln, som om någon tryckt in den med en häftpistol och den sitter där som en spik utan huvud.

Det gör helt enkelt makalöst ont. Mina fåfänga försök att dra ut spetan själv stannar vid just fåfänga försök och jag inser att jag behöver professionell hjälp. Att ta sig in i den svenska vården om tillståndet inte är livshotande är inte helt lätt, men jag tar först en rejäl chansning. Jag åker iväg till min vårdcentral, går in, haffar första bästa sjuksköterska och visar upp mitt finger.

”Kan någon bara ta en titt?” undrar jag.

Fem minuter senare sitter jag inne i ett rum och blir undersökt av just en sjuksköterska. Hon tittar, lokaliserar spetan och tar fram en minimal pincett. Men trots flera försök händer ingenting, förutom att jag kväver några skrik och känner smärtan öka i styrka.

Jag skickas hem med rekommendationen att boka en tid på Jourläkarcentralen, vilket jag omedelbart gör.

På jourläkarcentralen får jag träffa en läkare, som är alltför stressad för att ge mitt uppenbart lågprioriterade långfinger den tid det behöver. Det stannar vid nya pincettförsök och ytterligare stegrad smärta. Jag blir på nytt hemskickad med uppmaningen att nästa morgon kontakta min vårdcentral och få tid hos en läkare.

Alla goda ting är tre.

Tredje gången gillt.

På det första ska det ske, på det andra gäller det, på det tredje smäller det.

Ramsorna och talesätten leder mig fram till en slutlig lösning.

På tredje försöket får jag äntligen träffa en läkare som agerar föredömligt blixtsnabbt. Han nästan knuffar in mig i ett operationsrum, halar fram två feta bedövningssprutor som injiceras i mitt finger. Fem minuter senare har jag noll känsel medan läkaren skär och petar under min nagel. Snabbt finner han spetan, drar ut den och lägger ett förband.

Från och med nu är det handskar på som gäller varje gång i det jag trodde var en helt riskfri del av en ponnypappas vardag.

Tack för att ni tog er tid!


Ponnypappan
13 november 16:08

Ponnypappan: Förlåt, Karin, men jag har missat dig

Ponnypappan: Förlåt, Karin, men jag har missat dig
Karin Martinsen med Tailormade Conita Blue PS. Foto: Kim C Lundin

Jag säger det igen: Den här sporten slutar aldrig att förvåna och fascinera mig. Män tävlar mot kvinnor och killar mot tjejer. Här finns ingen jobbig kalenderstyrd klassindelning där du gallras bort bara för att du är född ett visst datum. Här tävlar alla unga mot varandra i en nivåanpassad indelning som baseras på hur långt du kommit i din ridutveckling. Det är också en sport där en tävlingskarriär kan pågå nästan fram till döddagar.

Ridsporten har en unicitet vi måste vara väldigt rädda om och kanske måste vi lära oss att sälja den ännu bättre än vad vi gör.

Nu har det hänt igen. Ridsporten har ännu en gång lämnat mig med gapande mun och tappad haka. Jag ber er förlåta mig min okunskap kring det jag nu ska berätta och tar, genom att berätta, risken att framstå som rätt korkad.

Det får jag i så fall ta och till mitt försvar säger jag: Jag är fortfarande ny i det här gemet. Det var först runt 2020 jag på allvar började bli intresserad av den internationella ridsportcirkusen. Det var först då jag började lära mig namn, plugga resultat och följa mästerskap från första tävlingsdagen. Det började med Peder Fredricsons jakt världsrankningens förstaplats, som han sedan uppnådde 2021. Jag följde jakten vecka för vecka med stor fascination.

Sedan kom Henrik von Eckermann, tog över, blev världsetta och behöll platsen i sjukligt otroliga 33 månader i rad. Under hela Henriks sista år med vit bindel runt armen följe jag FEI:s rankning månad för månad, för att se hur långt bakom honom den jagande klungan ryttare var. Min ungdoms kalenderbitande flammade upp på nytt och jag blev beroende av att studera skiftningarna på rankningen månad för månad.

När Henriks regeringstid tog slut falnade även mitt nynördiga intresse för den månatliga poängsammanställningen från FEI. Jag är numera – lätt besviken över hur långt från förstaplatsen våra svenska toppryttare är  – bara sporadiskt inne och kollar.

Aha, Scott Brash är världsetta nu.

Jaså, Farrington har tagit över förstaplatsen igen.

Oj, nu gick Vogel upp i topp.

Ungefär så har jag reagerat på skiftningarna i den täta toppen samtidigt som jag noterat att allt färre svenskar återfinns på topp 100.

Det var när jag tidigare den här veckan fick för mig att filtrera FEI:s rankningslista till att bara ange svenska ryttare mina ögon blev stora som golfbollar.

Bäste svensk: Henrik von Eckermann, plats 39.

Jaha, ok, låter rimligt.

Näst bäste svensk: Peder Fredricson, plats 87.

Också rimligt.

På tredje plats: Karin Martinsen, plats 141.

Karin? Martinsen? Vem?!

Heter Sveriges tredje högst rankade hoppryttare Karin Martinsen?

Jag fattade ingenting och här kommer bekännelsen jag ber om förlåtelse för.

Jag kände inte ens till namnet Karin Martinsen.

Namnen efter henne, idel bekantingar: Malin Baryard-Johnsson, Petronella Andersson, Angelica Augustsson Zanotelli, Antonia Pettersson Häggström, Thomas Ryan, Wilma McMahon med flera.

Men Karin Martinsen. Ingen aning. En blind fläck för mig. När jag sedan frågat och surfat runt har jag fått svaret att hon tillhörde de mest lovande svenska ryttarna för tiotalet år sedan, men att hon därefter bott utomlands. Det förklarar till stor del saken, eftersom jag inte brydde mig om mer än de mest kända namnen (Peder, Henrik, Malin och Roffe) fram till sisådär 2020. I mainstreammedia går det nästan inte att få en träff på Karin Martinsen. Jag får gå så långt tillbaka som till 2016 för att hitta en – och där nämns hon mycket riktigt som ett superlöfte. I denna tidnings arkiv är träffarna visserligen betydligt fler men det är få texter där Karin Martinsens namn finns med i rubriken; oftast handlar det om uppräkningar av namn i ett resultatsvep från internationella tävlingar i Europa.

Nu är hon plötsligt trea i hela Sverige och innehar plats 141 i världen. 1295 poäng har hon fått ihop och det får man knappast i ett flingpaket utan efter konsekvent framgångsrikt tävlande.

För mig är detta ren magi.

En för mig fram tills nu helt okänd ryttare slår sig in efter Henrik och Peder med FÖRE alla de andra jag rabblade ovan.

Fascinerande, minst sagt.

Karin – kan du förlåta mig?

Jag visste faktiskt inte att du fanns, men jag kan lova dig att du från och med nu är en av mina absoluta favoriter.

Efter alla ursäkter är jag härmed både glad och stolt över att förära Karin Martinsen en ny artikel i Tidningen Ridsports databas. Dessutom med Karins namn i rubriken.

Tack för att ni tog er tid!


Ponnypappan
6 november 10:40

Ponnypappan: En vecka att minnas för alltid

Ponnypappan: En vecka att minnas för alltid
LillyBelle Enestubbe – svensk mästare i LA.

Det är fredag eftermiddag den 30 oktober 2026. Trots att det är min fjärde dag i Borås är det först nu jag tar plats i det fina ridhuset. Som jag nämnde i min förra text har veckan till sin lejonpart för min del mest innehållit transporter, dels av husvagn, dels av hästar i olika omgångar. Men nu står jag äntligen här, bakom ett staket på kortsidan, och ser min första SM-start. Det är LillyBelle som ger sig iväg på Poppis i den första omgången av LA-SM. En fin ritt senare har de nollat och vi skyndar oss att göra ett hästbyte. I samma klass deltar LillyBelle även med Rosie och efter en bra framhoppning är det dags för mig att bevittna start nummer två i detta SM.

Rosie river oväntat redan på första hindret och halvminuten senare har ekipaget två stopp i en kombination.

De är därmed borta från vidare tävlande.

Om jag gjort en vadslagning före tävlingen om vilken av LillyBelles hästar som skulle vara felfri efter första dagen hade jag definitivt satsat mina slantar på Rosie, men nu är Poppis ensam kvar och det känns lite överraskande.

När vi tagit hand om Rosie och gett henne lite gott att äta kastar jag och LillyBelle oss i lastbilen och tar sikte på en helt annan tävling: Jönköping Horse Show. Som jag hintade om i förra texten väntar någonting väldigt roligt på LillyBelle inne i det mäktiga Elmia. För ett par veckor sedan fick vi nämligen reda på att Sigge och LillyBelle utsetts till Årets komet av Svenska Ponnyavelsförbundet. Prisutdelningen ska hållas klockan 17 denna fredag och vi har tur med trafiken från Borås och kommer fram i god tid. Någonstans längs väg 40 noterar vi även i Equipe att Angelo och Tom svarat för en nolla i första omgången av D-ponnyernas LA-SM.

420 Komet
Sigge, med LillyBelle i sadeln, är årets komet bland ungponnyer i Sverige. Prisutdelningen skedde på Elmia i fredags.

Prisutdelningen sker i en sponsormonter där LillyBelle kan glädjas åt pokal, diplom och en kasse full av användbara priser.

Sedan: snabba ryck igen, tillbaka till Borås och uppladdning inför helgens äventyr. På lördagen är jag åter på resande transportfot (kör hem Rosie) men jag får veta att det går precis lika bra för LillyBelle och Poppis i omgång 2. De dubbelnollar och slutar på en femteplats i A/A:0-klassen med totalfel efter en säker och riskminimerad omhoppning. De är därmed ett av sex felfria ekipage inför söndagens final.

För Angelo och Tom går det lite kärvare och när mållinjen passeras noterar de nio fel.

Så kommer söndagen, den stora finaldagen i Borås, och det är alltid lite extra spänt när allt ska avgöras och där LillyBelle ligger bra till för att slåss om medaljerna. Hon går ut näst sist och där jag befinner mig – för första gången sittande på läktaren – känner jag bara lite spänning, men ingen överdriven nervositet.

Jag är faktiskt oerhört lugn.

Har man upplevt två semifinaler och två finaler i Sverigeponnyn inför ett fullsatt Scandinavium för att titta på barn som tävlar på ponny finns det liksom ingenting som längre kan få mig sådär skräckslaget nervös. Upplevelserna i Göteborg har helt klart kraftigt försvagat mina nervtrådar.

Jag kan numera nästan unna mig att njuta av att se en spännande tävling avgöras. Därför sitter jag också lugnt i båten och ser LillyBelle och Poppis notera en ny nolla.

Ridsportens dramaturgi och regi är oslagbar:

• Omhoppning om medaljerna väntar.

• Tre medaljer ska delas ut.

• Fyra ryttare slåss om dem.

• LillyBelle och Poppis går ut sist av alla.

Efter tio minuters paus drar det igång. Jag ser först en, sedan två och därefter en tredje väldigt fin, felfri och snabb omhoppning.

Då är det dags för den sista ryttaren, LillyBelle Enestubbe på Goldengrove Secret Charm.

Nervöst?

Ja, men en fullt normal och sund nervositet. Det känns ungefär som att se ett förlängningsdrama i ett hockeyslutspel.

Efter att underbare speakern Albin Bolin (ingen har sedan Anders Gernandts dagar uttalat ordet ”felfri” som han) annonserat den sista ryttaren kommer till slut startsignalen och de ger sig iväg. Poppis är helt klart en omhoppningsponny. Hon kan inte vända på en femöring som vissa andra hästar, men hon gillar inte att riva och är grymt snabb. Det vet jag och nu håller jag tummarna för att det räcker till en medalj.

Det går undan, LillyBelle lotsar Poppis över hindren, de tar så snäva svängar de kan och efter sista svängen får de upp maxfarten under den avslutande diagonalen fram mot sista hindret.

De klarar, de är felfria, tiden är snabbast – och SM-guldet är deras!

420 Prispall
LillyBelle flankeras av silvermedaljören Filippa Fredricson och bronsmedaljören Hedvig Ekeblad.
420 Intervju
LillyBelle segerintervjuas av den oefterhärmligt underbare Albin Bolin.

Först årets ungponnykomet och sedan guld på ”Lilla SM”, eller vad man nu ska kalla Lätt A-SM?

Medalj, blommor och Riksidrottsförbundets mästerskapstecken får LillyBelle med sig hem plus en massa andra fina priser.

Trots stress, press och många mil i bil – den här SM-veckan kommer vi att minnas för alltid.

Tack för att ni tog er tid!


Ponnypappan
30 oktober 14:47

Ponnypappan: I huvudet på en transportör

Ponnypappan: I huvudet på en transportör
Packat och klart för den första av många färder mellan Växjö och Borås den här veckan.

Under åren som gått med tävlande barn vid min sida har jag innehaft många olika roller. Den klassiska Bob-rollen (bära och betala) bör väl alla ponnypappor kunna klistra in på sitt visitkort. Likaså att vara den som mockar, fyller på vatten, går kort- och långrundor med hästarna, håller hästar under bangång, städar, fixar och donar.

När jag nu tagit plats i Borås under den pågående SM-veckan inser jag att jag, utöver ovanstående, fått en helt ny roll.

Transportörens.

Normalt är transportdelen ganska självklar. När alla tusen grejer är packade och hästarna lastade – ja, då kör man till destinationen, tillbringar sin tid där tills sista start är avverkad och sedan – efter en stressbetonad och smått irriterad sista packning – kör man hem igen.

420 Ridhus
Borås ridhus – en personlig favorit.

I år? Annorlunda. För det första ligger Borås 17 mil från Växjö. Det är inte direkt något kort avstånd normalt sett, men i SM-sammanhang får man definitivt betrakta det som gynnsamt. Eftersom vi bestämt att tre hästar ska tävla, lastbilen tar två och dessutom en husvagn ska med landade logistikplaneringen i att jag själv gav mig titeln transportör.

Det började redan i tisdags då jag hämtade husvagnen, körde upp till Borås, ställde den vid en elplats på en nästan helt öde grusplan och körde tillbaka.

420 Husvagn
Husvagnen uppställd och klar.

Onsdagen bestod i att jag och LillyBelle körde samma sträcka med Rosie och Poppis som medpassagerare, packade upp och stallade in hästarna.

Efter en natts oväntat god sömn i husvagnen inledde jag torsdagens morgon med en ny tur tillbaka till Växjö för att hämta Angelo, lasta Tom och sedan köra till Borås på nytt.

420 Rosie
Rosie laddar inför LA-SM.

Nu är det fredag, omgång 1 av Lätt A-SM x 3 hästar står på programmet. Direkt efter LillyBelles sista start är det dags för en ny transport – tur och retur till Jönköping och Elmia där LillyBelle ska få vara med om någonting mycket roligt och som jag högst troligt kommer att berätta om i nästa bloggtext.

I morgon lördag fortsätter det. Jag kommer då att köra hem den av LillyBelles två ponnyer som inte ska delta i en eventuell SM-final, där varje ryttare bara får ställa upp med en häst.

Min avslutande insats som transportör sker på söndag då jag åter ska köra personbilen upp till Borås, rulla hem och lämna tillbaka den hyrda husvagnen. Alltså: sex av sex dagar är jag på rull, som värsta yrkeschauffören.

Och ja, jag kan väg 27 mellan Växjö och Borås ganska bra nu. Känner till varje kurva, varje rastplats, varje busshållplats och varje tvåfilig omkörningssträcka. Det känns nästan som att jag skulle kunna köra vägen med förbundna ögon.

Men är det SM så är det, då får man hugga i lite extra – och det känns som att Borås bjuder till på samma fina sätt som för tre år sedan.

Här finns det mysiga caféet Ladan, här finns det trivsamma ridhuset med väl tilltagna läktare och tillmötesgående personal och funktionärer. Framför allt väntar de alltid lika spännande tävlingarna, själva DNA:t i ridsportens oöverträffade dramaturgi där precis allt kan hända och ingenting är klart förrän sista hindret är avklarat.

Tack för att ni tog er tid!


Ponnypappan
23 oktober 14:20

Ponnypappan: Från vemod till vemod

Ponnypappan: Från vemod till vemod
Angelos seger i Kingsröd Pony Challenge 2022. Ett oförglömligt minne från Grevagården. Foto: Privat

Jag vet inte mycket, egentligen ingenting, om vad som kommer att ske i framtiden. Jag är nämligen inte det minsta synsk. Däremot kan jag med ganska stor säkerhet veta hur jag kommer att se tillbaka på vissa tidseror, platser och händelser när jag, åldrad av tidens tand, en dag blickar tillbaka.

Grevagården är till exempel ett ställe som kommer att bo kvar i mitt huvud fram till min sista dag här på jorden.

Här finns redan en stor minnesbank lagrad i skallen. När en nioårig LillyBelle red A-ponnyn Tindra nästan exakt sex år sedan. När hon under den ljuvliga sommaren 2023 kvalade in till Elmia med sin då helt nya B-ponnykärlek Hazelwood Bramble. Eller när Angelo och Rosie hösten 2022 slog till med seger i Kingsröd Pony Challenge efter en rafflande omhoppning.

419 Angelo
Angelos seger i Kingsröd Pony Challenge 2022. Ett oförglömligt minne från Grevagården. Foto: Privat

Den här söndagen är jag tillbaka på den sköna anläggningen en mil utanför Skövde. Det blir en blixtvisit, eftersom LillyBelle generöst fått åka upp redan på torsdagen och bott tillsammans med kompisar medan vi haft sjukdomsproblem här på hemmaplan.

Jag är normalt varken sentimentalt eller nostalgiskt lagd, men drabbas omedelbart av en känsla av vemod och slås av tanken att jag kommit för sent till en fest.

Det är den sista tävlingsdagen, det börjar bli glest med folk i stallen och när jag vandrar längs den lika glesnande campingen kan jag nästan höra skratten, pulsen och livet som pågått i lastbilar och husvagnar kvällen före.

419 Grevagården
Det här var den enda bild jag hann knäppa på LillyBelle och Sigge under min korta, trevliga och vemodiga visit på Grevagården i söndags. Foto: Privat

Trots att jag vet att fler meetings väntar, både på Grevagården och på andra ställen, drabbas jag alltid av samma känsla som när en festival är slut och handlare och tivoli- och scenarbetare packar ihop det sista före avfärd. Ja, vemod är det rätta ordet.

Innan vemodet slog till hann jag, via Equipe och filmklipp, bekanta mig med en för mig helt okänd tävlingsform: Hit and hurry. Det måste någon sorts ridsportens svar på en korvätartävling. Hoppa så mycket du kan på XX sekunder, typ. Det blev ett makalöst race inne i ridhuset och till LillyBelles stora glädje slutade det i seger med Sigge med 22 erövrade poäng (en poäng för riv, två poäng för klarat hinder). Tänka sig att ridsporten för en gångs skull har en klass där man räknar uppmuntrande istället för bestraffande: poäng istället för fel. Tumme upp för det.

På söndagen är det, från den sekund jag anländer till dess att vi vänder hemåt, skarpt läge som gäller. Jag hinner bara knäppa av en enda halvsuddig bild med mobilkameran, dessutom från den oglamorösa framhoppningen, men jag hinner sedan se LillyBelle och Sigge sätta nytt personbästa i kvalet till Prins Carl Philips pris genom att nolla sin första Msv B+ och ta sig vidare till omhoppning. Där chansar LillyBelle, har den snabbaste tiden men det kostar två fallna bommar. Hon är ändå väldigt nöjd när hon sätter sig i passagerarsätet med destination Växjö.

419 Lilly Tindra
2020 och tävlingarnas minsta ekipage, en nioårig LillyBelle och en 99 centimeter hög Tindra, gör sig redo för start. Oförglömligt. Foto: Privat

Nu går jag från ett vemod till ett annat, med mycket förmodad glädje och nya minnen mellan vemoden. Redan i morgon inleds nämligen ponny-SM i mysiga Borås och med de nyinstiftade SM-klasserna blir det en nio dagar lång hästfest med onsdagen som enda kompletta vilodag. Reflektioner och tankar från Knalleland utlovas i nästa blogg.

Tack för att ni tog er tid!


Ponnypappan
16 oktober 11:23

Ponnypappan: Känslor trumfar inte fakta

Ponnypappan: Känslor trumfar inte fakta
Här inne arrangerades det tävlingar på ett smittsäkert sätt under helgen.

Tiden går. Det känns som att utomhus-SM nyss avgjordes när det slår mig att det snart är dags för inomhusvarianten av det svenska mästerskapet i hoppning. Därför var den här helgen någon sorts genrep för LillyBelle, som ska delta både i Lätt B-SM med Poppis och i Lätt A-varianten med Rosie.

På menyn stod tävlingar på hemmaplan i Växjö och i Tingsryd. Utöver Rosie, som tävlade i Växjö, och Poppis, som hoppade i Tingsryd, passade LillyBelle även på att göra en start med Noppan, en storhäst som vi fått låna.
Det gick… hur bra som helst, måste jag säga.

På Noppan inledde LillyBelle med att hoppa en meter och dessutom vinna sin allra första tävling på storhäst. Hon fortsatte i samma fina stil med Rosie, där det blev seger i Lätt A och den andra blågula rosetten för dagen.

Söndagen gick i samma fina tecken när jag, LillyBelle och hennes kompis Isa begav oss till Tingsryd. Där blev det nya segrar för LillyBelle när hon och Poppis genrepade i såväl Lätt C som Lätt B. Hon avslutade sedan en händelserik helg med en ny Lätt A-runda med Rosie i Växjö, där ekipaget noterades för åtta fel.

Sammantaget alltså en alldeles strålande helg på två ställen, där samma outtröttliga, ideellt arbetande funktionärer gjorde tävlingarna möjliga.
Jag borde inte ha någonting att klaga på, men det finns ändå en kvardröjande negativ känsla i magen.

Parallellt med tävlingarna i Växjö noterade jag nämligen att någonting som liknar ett drev pågick mot vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb. Om du är inne och kollar nyheterna på den här sajten dagligen vet du vad jag syftar på.

På torsdagen gick klubben ut med följande meddelande:
”Vi har nu fått provsvar som visar att hästarna med symtom har drabbats av så kallad falsk kvarka. Samtliga hästar är nu symtomfria och vi följer den plan som tagits fram tillsammans med veterinär.
Tävlingen genomförs därför som planerat i Bergunda, Växjö.
Anläggningen är indelad i olika smittskyddszoner och de banor och ridhus som används under tävlingen har varit avstängda för de uppstallade hästarna.”

Klara besked. De tidigare snoriga hästarna var symtomfria och hade inte befunnit sig i tävlingsområdets direkta närhet. Det går till och med en asfalterad väg mellan där hästarna står och där tävlingarna genomfördes.
Trots detta blev det… ja, jag vill nog kalla det ett drev. Ett drev som gick ut på två saker:

  1. Startavgifterna till dem som, givet informationen kring tävlingen, valt att avanmäla sig bör betalas tillbaka.
  2. Tävlingarna borde aldrig ha hållits över huvud taget.

Här är det viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jag har full förståelse för att de som avanmält vill få sina pengar tillbaka. Jag kan till och med tycka att det vore rimligt. Nu fattade klubben ett annat beslut och då får man antingen respektera det fullt ut eller bli besviken. Det är vad det är. Det finns inga lagar, regler eller bestämmelser som reglerar hur en klubb ska göra i det här läget.

Det är den andra punkten som känns i magen. De många kommentarer som i olika ordalag fördömer VFK:s val att över huvud taget arrangera tävlingarna blottar ett fenomen som blivit allt synligare i västvärlden sedan sociala medier gav oss en ny digital dimension att leva våra liv i.

Nämligen detta: Föreställningen att känslor trumfar fakta. Att den egna åsikten står över det som står i reglementet. Jag talar om resonemang av typen ”Jag känner att det här är fel, alltså är det fel” – trots att det finns ett helt regelverk som bevisar motsatsen.

Precis så var det i Växjö. En veterinär hade gett klartecken för att tävlingarna skulle kunna genomföras på ett smittsäkert sätt. Det var heller inte vilken veterinär som helst, utan en veterinär som under de senaste åren bland annat arbetat vid Sveriges absolut största tävlingar, som Falsterbo och Gothenburg Horse Show.

Det finns ett helt reglemente för den här typen av situationer. Vi talar om regler och säkerhetsföreskrifter som under många år varsamt mejslats fram av kloka, välutbildade personer inom sporten. Regler och säkerhetsföreskrifter som, såvitt jag vet och hörde, följdes till punkt och pricka under de två tävlingsdagarna.

Så vad är problemet?

Knappast klubben, knappast veterinären. Däremot blev känslans inbillade makt över fakta ett så stort problem att Svenska Ridsportförbundet via förbundsveterinär Mia Svensson tvingades gå ut i ett skarpt formulerat uttalande som dels klargjorde att vare sig klubben eller några deltagande ryttare gjort ens något moraliskt fel, dels riktade udden mot dem som inte kunde hålla fingrarna borta från det frestande tangentbordet:
”Jag vänder mig starkt emot det drev och den uthängning som pågår i sociala medier. Vi kan ha olika åsikter, men att hänga ut personer för att de tycker annorlunda är inte okej och det strider mot Svenska Ridsportförbundets gemensamma värdegrund”.

Känslor trumfar inte fakta.
Jag hoppas heller aldrig den dagen kommer då så blir fallet.

Tack för att ni tog er tid!


Ponnypappan
9 oktober 11:31

Ponnypappan: Missa inte ridsportens Messi

Ponnypappan: Missa inte ridsportens Messi
King Edward och Henrik von Eckermann Foto: Kim C Lundin

Den 6 oktober 2026 innebar slutet för tidernas mest framgångsrika fotbollskarriär. Det var dagen Lionel Messi gjorde sitt sista framträdande i en argentinsk landslagströja.

Givetvis avslutade han precis som alla trodde, med ett mål och två målgivande passningar när hans himmelsblå landslag 3–0 besegrade Benin. Ingen spelare har med en sådan ständigt skyhög högstanivå burit ett landslag på sina axlar. Messi har regerat över varje kvadratcentimeter gräsyta och är fortfarande, vid 39 års ålder, världens smartaste fotbollsspelare.

Han kommer fortfarande att spela klubblagsfotboll i den amerikanska ligan MLS något år till, där han dominerar fullständigt, men inte ens Messi kan besegra den största motståndaren: tiden.

Det är förenat med starkt vemod att se det sista kapitlet av en lång karriär skrivas, men det är samtidigt en ynnest att få uppleva det i realtid.

Ridsporten är, som vanligt, lite annorlunda. Här har vi ryttarkarriärer, så långa att de knappt ens tar slut förrän ryttaren uppnår samma pensionsålder som vi vanliga dödliga. Rätta mig om jag har fel, men visst är det också ytterst ovanligt att ridsporten anordnar hyllningskvällar för ryttare som aviserat sina karriärslut?

Nej, här är det hästen som har en kort karriär, som blir mytomspunnen och geniförklarad. Jag gillar det.

Sagan om All-In, som blev en dokumentär. Sagan om Indiana, som också borde bli dokumentär. Milton, Gladstone, Big Ben, Hickstead. Eller United Touch, svenskfödda Point Break eller Kent Farringtons unga och magiskt lovande Greya för att nämna några av dagens topphästar som kan uppnå legendstatus.

Och så, ungefär samtidigt som beskedet om Messis landslagsfarväl, nås jag av uppgifterna att den häst som imponerat mest på mig och – tror jag – alla andra under det senaste decenniet ska göra comeback i Världscupen.

Den magiska gummibollen King Edward som kämpat sig tillbaka från skada är anmäld till helgens premiär i Oslo.

För mig är han ridsportens Messi, hästen som höjer sig över mängden, som kan göra det omöjliga möjligt och som både skänkt OS-guld, VM-guld och världscupsegrar till en hel nation – och fått en hel nation att älska honom.

Den 16-årige Kingen är tillbaka och nu är det dags att salutera både det och det faktum att TV4 storsatsar på ridsport, vilket innebär att vi i direktsändning kommer att kunna följa hela världscupen från starten i Oslo till målet i Scandinavium, dit finalen återvänder till det 50-årsjubilerande Gothenburg Horse Show.

Nu smäller det.

Missa inte den fyrfotade Messi!

Tack för att ni tog er tid!


Ponnypappan
2 oktober 10:27

Ponnypappan: Varför ha rätt när man kan ha fel?

Ponnypappan: Varför ha rätt när man kan ha fel?
Begreppen kring längdhinder som den här oxern är inte alltid helt enkla att förstå. Ridsports bloggare Ponnypappan har sin egen logik kring detta. Bilden är från OS 2024. Foto: KIm C Lundin

Har du hört talas om uttrycket ”lägga rabarber på”? Säkert har du det. I ”Klöversnoa” sjunger Ted Gärdestad exempelvis:

Den som har klöver på ängarna, ängarna, ängarna
Lägger rabarber på pengarna, pengarna, ja pengarna

Det betyder ungefär att man beslagtar eller lägger beslag på någonting. Men hur kom egentligen rabarberna in i detta misstänkt idiomatiska uttryck?

Jo, rabarberna är en förvanskning av det ursprungliga uttrycket: ”lägga embargo på”. Eftersom ordet embargo var främmande för många svenskar och dessutom lät lite som rabarber, förvandlades det till det nu gällande och betydligt roligare uttrycket – med en grönsak i huvudrollen.

Därför använder även jag uttrycket utan att längre tänka på vad det egentligen betyder. Samma sak gäller uttalen av accessoar och acceptera. Jag kan slå vad med dig om två saker.

  1. Du säger ”Jag ska köpa en [assessoar].
  2. Du uttalar acceptera som [akseptera].

Det intressanta är att [assessoar] egentligen bryter mot samma uttalslogik som [akseptera] följer. Ändå har det blivit så etablerat att även jag använder det, trots att jag vet att det egentligen borde vara [aksessoar].

Varför?

För att jag inte vill framstå som pinsam inför min omgivning. Framför allt inte inför mina barn.

Så där har vi alltså ett språk där ett främmande ord kan förvandlas till en grönsak och där ett uttal kan bli rätt bara för att tillräckligt många människor säger fel. Och det där är en ganska bra ingång till ridsporten.

För där är jag, trots att jag är tämligen språkkunnig, fortfarande en glad amatör. Och glada amatörer gör bäst i att inte ifrågasätta de fullblodsproffs som de ständigt frotterar sig med. Bara att navigera förbi ord som cavaletti, karleder och rakriktning gör att man blir yr. Att därefter försöka förstå eftergifter, schwung och genomsläpplighet gör inte upplevelsen lättare. Till slut blir man en människa som det går att driva hejdlöst med.

För så mycket inom ridsporten låter som hittepå – fast det inte är det – att vem som helst skulle kunna få mig att tro på nästan vad som helst. Du skulle kunna säga att det finns något som heter skänkelresonans, taktförskjutning eller bakbenssamling, och jag skulle förmodligen nicka allvarligt och säga:

”Ja, precis.”

Så nedtryckt i skorna är jag. Och det är just där någonstans som min språkliga logik började haverera. För i en värld där rabarber kan ersätta embargo och där man riskerar att framstå som en tönt om man uttalar accessoar på det sätt som faktiskt följer uttalsreglerna, varför skulle jag då våga sätta mig upp mot ridsportens malliga fikonspråk?

Det tog ett tag, faktiskt åtskilliga år, men till slut insåg jag att jag ibland kanske inte alls var den som behövde lära mig. Det kunde vara ridsporten som behövde förklara sig. Det började redan när mina barn gick på ridskolan, för över tio år sedan. För mig var det som att sätta sig i skolbänken och plugga engelskaglosor. Ett av alla dessa märkliga ord var det jag själv kallade för dubbelhinder. Det kallades i själva verket för oxer.

Jaha, då lärde jag mig det. Dubbelhinder = oxer. Sedan var det inte mer med det. Det var först några år senare, när barnen började tävla, som logiken började svikta.

Från olika håll hörde jag kommentarer som: ”Det är breda oxrar i dag.”

Och: ”Tänk på att det är en bred oxer på åttan.”

Jag lyssnade nyfiket, sedan tittade jag på oxrarna. De såg inte bredare ut än de enkelhinder som jag förstått kallades räcken. Konstigt, tänkte jag. Men jag tog för givet att arrangören använde någon form av längre specialbommar för att göra oxrarna bredare. Det konstiga var bara att jag inte kunde se någon skillnad.

Varje hinder såg ungefär lika brett ut. Bommarna såg ungefär lika långa ut. Och så noterade jag att funktionärerna ibland justerade oxrarnas djup genom att öka avståndet mellan de två delarna av hindret.

Där började jag ana oråd. För skillnaden mellan höjd, bredd och djup är trots allt sådant man lär sig redan i lågstadiet. Inte kan väl ridsporten vara så knäpp att den medvetet ersätter djup med bredd? Det vore ju ungefär lika logiskt som att kalla svart för vitt eller kallt för varmt.

Till slut vågade jag fråga. Svaret jag fick var ungefär: ”Men så är det bara.” Och där stod jag, med mina språkkunskaper och intresse för logik mitt i en sport som tydligen bestämt sig för att göra geometrin till en definitionsfråga.

För i ridsporten betyder ett extra brett hinder att hindret i själva verket är extra djupt. Ett extra djupt dubbelhinder är alltså en bred oxer. Jag hade med andra ord gått omkring i flera år och trott att jag förstått ordet bred. Det hade jag inte. Men vem är jag att komma dragande med sanningen?

Vad jag själv kallar ett djupt dubbelhinder i dag?

En bred oxer, givetvis.

Vem vågar svara att 1+1=2 på ett prov när alla andra får rätt av läraren när de skriver 3 som svar. När sanningen gör mig pinsam väljer jag att medvetet säga fel.

Tack för att ni tog er tid!


Ponnypappan
25 september 12:19

Ponnypappan: Fin säsongsstart i trevliga Ljungby

Ponnypappan: Fin säsongsstart i trevliga Ljungby
Ett ridhus fullt av spänning.

Sådärja. Nu har säsongen äntligen flyttat in under tak och efter de senaste veckornas regelbundna regnande känns det mer efterlängtat än på flera år.

Att för egen del få inleda barnens inomhussäsong i Ljungby under den gångna helgen kändes också som den perfekta kick-offen. Det tar bara 45 minuter att köra dit från Växjö och att komma till Ljungby är på något sätt alltid förenat med positiva känslor. Det beror inte på några tidigare sportsliga framgångar som etsat sig fast i minnet utan på att Ljungby är Ljungby. Alltid bra arrangemang, alltid bra personal och funktionärer och en anläggning som, med den väl tilltagna serveringsdelen som hjärtat, alltid känns tilltalande att besöka.

I Ljungby var det dags för seriefinal. Sista omgången av ponnyallsvenskans division 1 stod på programmet och det skulle visa sig bli en final värd namnet. För ett par bloggar sedan skrev jag om den näst sista omgången, avgjord i ett regnigt och ödsligt Vaggeryd. Den omgången var undantaget som bekräftar regeln om att lagtävlingar alltid erbjuder spänning. Den gången var allt avgjort på tio minuter efter tre snygga nollor av Växjöortens Fältrittklubb. Utklassningssegern förde upp oss i pole position inför finalen i Ljungby.

Förutsättningarna var klara: Om vi håller Vetlanda bakom oss blir det serieseger, ärevarv och vinnartäcke. Laget för dagen bestod av de tre supernollorna från Vaggeryd – Lova Ek, Nellie Wikingsson och Saga Norberg – medan Angelo och Tom var utbytta mot LillyBelle och Sigge som fjärdeekipage. Bra lag, goda förutsättningar och därmed peggat för dramatik.

Så drog det igång. När tre Växjöryttare ridit stod vi på två nollor och LillyBelle och Sigge hade chansen att sätta rejäl press på Vetlanda i händelse av en ny nolla. Det gjorde de. Vetlanda hade då en ryttare kvar, duktiga Alice Björk Sjöberg, som allt hängde på. Hon gick ut tredje sist och så dags stod vi föräldrar VFK-gänget inne i framhoppningen och höll i varsin ponny medan barnen följde dramat inne i stora ridhuset. Efter en minut utbröt vilt jubel från Vetlandas hejaklack då det stod klart att Alice Björk Sjöberg lyckats hantera pressen på ett bra sätt och sätta sitt lags tredje nolla.

Omhoppning i en lagfinal – finns det något bättre? Kanske, men få saker är mer spännande än när även tiden kan fälla avgörandet. Och spännande, det blev det verkligen. När lagen avverkat tre ekipage hade de samma resultatrad: 4+4+0 fel med klar tidsfördel för Vetlanda.

Dags för LillyBelle och Sigge.

Rida taktiskt och hoppas på en nolla?

Chansa och gå för det?

Jag vet att LillyBelle älskar den här typen av lägen och jag vet att hon ibland också verkar tänka att det ena inte behöver utesluta det andra.

Det var så det såg ut. Snabbt, men ändå säkert. Snävt, men ändå kontrollerat. Taktiskt, men ändå djärvt.

När hon valde en tajtare väg före näst sista hindret och fick med sig en följsam Sigge var det bara sista kvar.

När de flög över även det skrek vi av både jubel och lättnad. Ritten gjorde det i princip omöjligt för Vetlanda att passera oss och till slut skiljde det sju sekunder mellan lagen.

415 Lilly Och Sigge
Lilly och Sigge gjorde en både taktisk och snabb insats under omhoppningen.
415 Täcken
Täcken har satts på plats i väntan på prisutdelning och ärevarv.

Priser, segertäcken och ärevarv till laget.

Även priser till mig, som ingående i den skara som utsågs till bästa hejaklack (en påse bilar och ett kexchoklad).

Inomhussäsongen kunde knappast ha inletts på ett bättre sätt.

Tack, Ljungby. Tack, laget. Tack, alla.

Och tack för att Ni tog er tid!

415 Bilar
Prisernas pris – en påse bilar, som ingående i tävlingarnas bästa hejaklack. Jag är oerhört stolt.
415 Ejderland
VFK:s lagledare Andreas Ejderland håller stolt upp klubbens flagga.
415 Laget
VFK:s vinnande lag i division 1: LillyBelle Enestubbe, Lova Ek, Nellie Wikingsson och Saga Norberg.
Hingstar Online

Godkända hingstar i flera kategorier med bilder och fakta

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym