Stefan Jansson: ”Kanske mediaträning vore något för dressyren?”

Stefan Jansson är ny förbundskapten för svensk dressyr. Men han är noga med att poängtera att även Marianne Wittbom Lilja är med på tåget, ”vi är ett team”, säger han. 

Grattis! Hur känns det?

– Tack så mycket! Det är ett spännande uppdrag men jag har inte hunnit landa. 

Vad tänkte du när du blev tillfrågad? 

– ”Nej tack.” Jag tillhörde själv en landslagstrupp och vi hade önskemål om att Mats Eriksson skulle axla rollen, han var helt klart rätt person. Jag kände inte att det här uppdraget fanns på min bucket list. Men sedan fick vi ta det några rundor till och när jag fick med mig Marianne kände jag att vi kan göra det här. 

Varför är Marianne så viktig? 

– Vi är ett team. Jag kommer ha mest kontakt med ryttarna och sköta tävlingsbiten. Marianne ska driva frågorna framåt och planera upplägg ihop med mig. Hon är ett bollplank, en brobyggare mellan oss och hästägare och förbund och media. Jag och Marianne känner varandra sedan 1990-talet och vi har väldigt stort förtroende för varandra. 

Dressyren har fått en del kritik för att ryttare och ledare inte talat med media. Hur ser du på det?

– Man kan förstå ryttarna efter ritterna på OS. Men möjligen kan förbundet gå in och hjälpa till, och jag vet att SOK har mediaträning, det kanske vore något för oss.

Vad ser du mest fram emot?

– Jag är helt marinerad efter helgen i Strawberry Arena, med alla möten. Och jag håller fortfarande på med min egen verksamhet, har inte hunnit dra ner på den än. Men det ska bli kul att träffa ryttare, se alla fina hästar och föra dressyren framåt. När man inte kan rida OS själv kan man vara med på ett hörn ändå – det ska bli fantastiskt. 

Vad tror du blir svårast?

– Det är lite tunt i leden, två OS-hästar pensionerades efter Paris. Problemet i Sverige är att behålla bra hästar, det är en ekonomisk fråga så klart. En utmaning är att få hästägare att vilja satsa för svensk dressyr. Hoppningen har lite andra förutsättningar, de har fler hästägare som håller toppryttarna med fina hästar. 

Hur får du in uppdraget i ditt liv? 

– Det innebär att jag har ett gäng ledsna elever. Jag har hållit på med undervisning i 25 år och har tredje generationens ryttare i träning, jag har hjälpt både mamma och mormor. Men uppdraget är inte på heltid så jag kommer inte att sluta helt. 

Hur ser ditt eget hästliv ut just nu?

– Jag har två hästar inackorderade, jag rider och sköter dem dagligen, och  tränar dem. Jag kan inte längre vara med i landslagstruppen, av förklarliga skäl. Men jag tycker vardagen med hästar är väldigt kul och jag vill inte lägga stövlarna på hyllan. 

Hur kändes det att säga upp platsen i landslaget? 

– Jag har kommit till det läget att jag ser begränsningar att ta mig vidare till toppen, både ekonomiskt och tidsmässigt. Jag blir 60 år och man blir inte yngre och sportigare precis, och nu kan jag få en ny utmaning och ändå vara kvar i sporten.

Vad är ditt mål för svensk dressyr? 

– Vi har döpt arbetet till ”Kraftsamling Svensk Dressyr”. Vi ska arbeta för fler hästägare och ta hand om unga ryttare och se till så att de har ambitionen att ta sig vidare och bli bättre. Ryttarna i spetstruppen är positivt inställda till att dela med sig till yngre eller mer oerfarna. Toppryttarna har inte fötts med miljoner i fickan, de har jobbat hårt och fått en chans – och tagit den. Det kan ge lite hopp; det går att ta sig fram utan att vara miljonär. 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 21/2024.