Groombloggen: Bakom kulisserna på GCT i Kairo: ”Det värsta jag sett i hela mitt liv”

Jag tror att ingen som äger en telefon eller en dator och är någorlunda intresserad av hästar har missat att Global Champions Tour var i egyptiska Kairo förra veckan.

Vi var på plats med Buddy och Huricane och jag tänkte skriva lite om min upplevelse av Kairo och tävlingen där, eftersom det verkar vara ett ämne som berört många.

Kairo, då? Vilken upplevelse. På gott och ont (mest ont, om vi ska vara ärliga).

Problemen började redan på taxiresan mot tävlingen. Det var svårt att greppa vilken fattigdom folk lever i och hur otroligt priviligerade vi är som västerlänningar.

Jag ser mig ändå som ganska berest men jag har aldrig sett något liknande med egna ögon. Det första som slog mig var hur otroligt smutsigt allt var, och att eländet aldrig tog slut. Mil efter mil av nedgångna höghus, skräp var man än tittade och en infrastruktur och vägnätverk som sätter människors liv på spel.

”Det var bara några små skrangliga staket mellan miljonhästarna, den flådiga VIP:en och de lokala, magra, vanvårdade hästarna.”

Efter ett antal felkörningar och att vi blev dumpade på ett turistcenter hamnade vi i alla fall på tävlingsplatsen. Mitt ute i öknen och med den mäktigaste bakgrundsvyn en tävlingsplats någonsin haft, halva anledningen till att GCT lagt en omgång just här.

Stallarna var bra, stallteamet på Globals är bäst i världen på det de gör så för vår och våra hästars del fanns egentligen ingenting att klaga på.

Just därför blir väl kontrasten så stor till det som ”sker bakom muren”, som sociala medier valt att beskriva det. För det fanns ingen mur, det var bara några små skrangliga staket mellan miljonhästarna, den flådiga VIP:en och de lokala, magra, vanvårdade hästarna.

Hästarna, åsnorna och kamelerna som släpar fram turister från gryning till skymning. Som inte sällan dör under arbete och som är det värsta jag sett i hela mitt liv.

Därför var den här tävlingen ett tufft piller att svälja, så väl för mig som för tusentals andra djurvänner. Man är där och man gör sitt bästa för sina fyrbenta kollegor, de som får dricka mineralvatten från dunk för att vattnet här förvisso är drickbart men inte tillräckligt gott.

De som får blött hö för att det lokala höt är för dammigt. De som står med sina massagetäcken, inhalationsmasker och gummistövlar med is i för att bara det bästa är gott nog för dem. Och så är det ju, de gör så mycket för oss, deras liv är så onaturligt på grund av oss och då måste vi göra allt vi kan för deras välbefinnande.

Tyvärr ser verkligen så extremt annorlunda ut för många andra djur världen över och aldrig har det blivit tydligare än här i Kairo.

Jag har sedan 2014 skänkt pengar till två olika organisationer som jobbar för just hästarna runt Gizapyramiderna, och vi gjorde vad vi kunde här nere i form av att skänka flugtäcken, flugmasker, sårvård och mediciner till dessa organisationer.

Jag har sett några ryttare och fotografer som varit vid de här räddningsstallen och klinikerna men vart är de stora summorna?

Det är så klart bra, många bäckar små och så vidare, men det gör mig så fruktansvärt besviken att det inte kommit ut något statement från GCT eller Longines själva om att de gjort något i pengaväg eller utbildning för att göra de här stackars djurens liv drägligare.

Jag ser på Instagram att hästskötare skänker pengar och jag har sett några ryttare och fotografer som varit vid de här räddningsstallen och klinikerna men vart är de stora summorna?

Jag kan inte säga att inga donationer gjorts, men inget har offentliggjorts, och det är en goodwill jag inte tror att någon skulle vilja gå miste om om nu donationer eller andra goda gärningar gjorts. Jag hoppas att jag har fel!

I övrigt, för egen del, hade jag en riktig skitvecka med matförgiftning. Kan inte tänka mig en sämre plats på jorden att bli sjuk på, och efter att en läkare tittat till mig blev jag hemskickad. Vilket nog var tur eftersom att toaletterna på tävlingen dels var få och dels en sanitär katastrof.

Bertram (Allen, red:s anm) fick steppa in och ta hand om sina egna hästar vilket han gjorde med den äran, med lite hjälp från mina fantastiska vänner och grannar på tävlingen. Det händer inte så ofta men de få gånger man blivit skadad eller sjuk, då märker man vilken fantastisk resande familj vi ändå är. Folk tar hand om varandra och gör allt för att saker och ting ska funka när någon är nere för räkning.

Det är något att glädjas över i all denna misär.

När jag skriver det här sitter jag på flyget hem till Tyskland. I morgon ska jag köra Bertrams lillebror Harrys hästar till flygplatsen i Liege då de ska till Marocko för nästa GCT-omgång. För vår del väntas Peelbergen med lite nya, yngre förmågor och mina två Kairo-killar ser nog mest fram emot att gå i hagen och äta grönt gräs!

/Lovisa

Jag minns första gången jag fick mitt hjärta krossat.

Det var inte av någon kille för av sådana var jag inte särskilt intresserad. Som liten hästtjej var mitt hjärtas första sorg i stället en liten rödskimmel vid namn Bertman.

Han var min första medryttarponny och min stora kärlek. När det var dags för hans ägare att gå upp på c-ponny såldes han till en ridskola i Stockholm och där och då trodde lilla Lovisa att hon skulle dö av sorg.

Jag grät och jag grät och jag grät och mamma tröstade.

Många år har gått och många hästar har förlorats längs vägen. En sak är säker och det är att det aldrig blivit enklare, jag har aldrig tagit förlusten av mina fyrbenta vänner bättre än vad jag gjorde när lilla Bertman åkte 40 mil norrut. Det blir väl så när man är en person som känner allt med hela hjärtat och investerar sitt hjärta och själ i de här djuren.

Veckan efter VM såldes vår fina Qonquest. Fina hästar säljs ju efter varje mästerskap och varje gång hoppas man att ens hjärtehäst ska klara sig från de tjocka plånböckernas lockande summor.

Som hästskötare har man ju så klart ingenting att säga till om. Vi har inte ett öre investerat i de här dyrgriparna, bara tid, hjärta och en tjugo miljoner känslor. Kanske är det just det som gör att det gör extra ont. Att allt det man lever för kan slitas från en för att en miljardär dyker upp och vill ha en ny häst i stallet. En sådan som redan visat vad den går för, en som kommer att kunna hoppa i Los Angeles om två år.

Är kapitalet bara tillräckligt stort är det få saker som inte går att köpa för pengar.

Jag vet inte om jag har en glorifierad bild av min ungdoms idoler men det kändes som att den här handeln av topphästar inte var alls lika extrem. Topphästarna stannade hos sina toppryttare, år efter år. Visst finns det hästägare än i dag som sätter hästen och sporten före pengarna, och all cred till dem för vem skulle vilja se United Touch eller Dynamix under sadeln med några andra än just deras genier till ryttare?

Ibland undrar jag om jag kanske gillar hästar på individnivå för mycket för att hålla på med det här. Om det kanske inte vore allra bäst att bara flytta hem och köpa sig en egen, snäll liten häst som ingen förutom döden själv kan ta ifrån mig.

För hur många gånger orkar man plocka ihop spillrorna av sitt hjärta, starta om på nytt med en ny häst, förälska sig för att ännu en gång vinka av ännu en transport som rullar ut från gården?

Jag vet helt ärligt inte.

Och till sist, till min älskade Rex. Tack för de här två åren. Du gjorde mig till en bättre hästmänniska och fick mig verkligen att inse att tid, tålamod och villkorslös kärlek är allt när det kommer till hästar. Jag hoppas att du får allt du förtjänar i resten av ditt liv.

Mamma kommer alltid att älska dig.

/Lovisa

Tävlingsvardagen är tillbaka även om vi, till skillnad från många andra, inte bara var hemma och vände efter VM för att kriga vidare i Bryssels regn. För vår del blev det i stället en lugn vecka hemma innan vi åkte en timme hemifrån för att inleda den här veckan på 2* tävling i holländska Peelbergen.

För mig blev det dock bara 28 timmar hemifrån innan det var dags att styra hemåt och förbereda det sista inför sommarens sista riktiga höjdpunkt; Spruce Meadows i Calgary. Det blev ett stressigt dygn hemma eftersom det kastats om lite bland hästarna hemma och jag inte riktigt visste om jag skulle ha en eller två hästar med mig. Till slut klippte jag och packade åt båda två och tur var väl det för nu har jag med mig vår trotjänare Buddy och vår 9-åriga hingst Huricane.

Det blev kanske inte min mest strukturerade packning någonsin och helt ärligt kände jag mig ovanligt oförberedd när vi väl rullade in på Horse Inn vid Lieges flygplats på fredagskvällen. Men! Är det en sak man lär sig med åren i den här branschen är det att inte stressa upp sig i onödan, man får bara lita på att den där packningen och allt annat sitter i ryggmärgen, och oftast gör den det.

Det är inte vår första rodeo, så att säga.

För vår del blir det tredje gången i Calgary, en tävling där vi har många fina minnen från. Buddy har alltid gått väldigt bra just där och för tre år sedan var han dubbelnolla i nationshoppningen när Irland vann och trea i Rolex GP:n dagen efter. Huricane var med redan som 8-åring förra året då han gick de 2-stjärniga klasserna för att samla rutin.

Har man hästar som är oproblematiska att flyga med är ”flygtävlingar” inga problem. Det är en del pappersarbete, olika beroende på land, och så packningen förstås. Vi flyger ju till och från Miami/Wellington varje år och har även gjort en del GCT-flygningar. Jag har aldrig haft en häst som flugit dåligt och rent generellt är det ganska ovanligt, det svåra är egentligen lastningen. Väl inne i containern trivs de allt som oftast ganska bra!

Jag ska försöka få till ett inlägg om själva tävlingen för det är faktiskt en helt magisk plats för alla hästälskare. Definitivt en av de mest hästvänliga tävlingarna på kalendern, om inte till och med den allra bästa.

Får ni någon gång chansen att åka dit – ta den!

/Lovisa

Nu har det gått några dagar sedan vi kom hem från Aachen i lördags eftermiddag och man har hunnit smälta det hela en aning samtidigt som vardagslivet minst sagt rullar på som vanligt här hemma.

Det blir ju alltid lite av en baksmälla efter ett mästerskap, man har sett fram emot och kämpat för att ta sig dit i mer än ett års tid och sedan vi kom hem från Florida i slutet av mars har egentligen hela ens tankeverksamhet gått åt till att tänka på Aachen. Vilka tävlingar är bästa upplägget? Behöver hästen tränas mer, behöver han ta det lugnt?

Uppladdningen till Aachen var för vår del lite annorlunda än när vi de senaste åren satsat mot Tokyo, Herning och Paris. Jag hade alltid upplevelsen att Pacino Amiro, vår dåvarande mästerskapshäst, alltid behövde bevisa sig bra nog vecka ut och vecka in för att ta plats. Det funkade visserligen, han blev uttagen till alla tre, men han hade också alltid tävlingsscheman i tuffaste laget. Med Qonquest, eller Rex som vi kallar honom, kunde vi ta det lite lugnare och mer ”välja själva”. Dels har vi i år en ny förbundskapten i Jessica Kürten och dels var det tidigt ganska givet att de här fyra ekipagen skulle vara de starkaste då några av de andra irlänska toppryttarna inte riktigt haft någon absolut topphäst i år.

När vi gjorde Nations Cupen i Ocala i våras pratade Jessica med oss om att Rex kanske behövde bli mer fit för att orka två stora rundor. Han hoppade 0+4 där. Han är en naturligt ganska kraftig kille och det är väldigt svårt att hålla ner honom i vikt, speciellt med tanke på att våra hästar går i hage större delen av dagen och jag gillar att fodra mycket hö. När vi väl kom tillbaka till Europa gjorde han ett par tävlingar där han var otrolig i kvalet men mattades av lite till söndagens grand prix och i och med med la vi verkligen fullt fokus på att träna upp kondition och styrka. Bertram och vår hemmaryttare Nathalie har gjort ett toppenjobb med två pass om dagen, ett på bana och ett i skogen, på gräset eller på vår galoppbana. Väl framme i Aachen var han nog i sitt livs form.

Just därför är jag så här i efterhand inte speciellt besviken över att resultatet blev som det blev. Vi hade gjort allt vi kunnat göra, han var både fit och väldigt harmonisk. Den felfria rundan i onsdagens speedhoppning var så klart höjdpunkten, men han hoppade även helt otroligt i de två andra lagklasserna. Ett ner varje dag som lika gärna hade kunnat vara nollor, men det tar vi på erfarenhetskontot! Han är trots allt bara tio och har förhoppningsvis en lång karriär och fler mästerskap framför sig.

Här hemma rullar allt på som vanligt. Den här veckan har vi tävlingsledigt och vår veterinär har varit här och kollat till Rex utan anmärkningar. Alltid skönt att veta efter en sån här helg där hoppningen varit stor och underlaget inte det bästa. Annars har han mest gått i hagen med sin bästa kompis ”Buddy” (Pacino Amiro) och gått ett par lugnare pass. För egen del har jag mest försökt sova så mycket som möjligt, jag tror att vi båda var rätt trötta efter den här veckan!

Nästa vecka gör vi en lite mindre tävling i Peelbergen med Buddy och några av de yngre hästarna innan vi samma helg flyger till Calgary och magiska Spruce Meadows, en av mina absoluta favorittävlingar. Men det förtjänar sitt eget blogginlägg så vi hörs snart igen!

Har ni frågor får ni gärna mejla dem till tips@tidningenridsport.se.

Vi hörs snart igen!

Hälsningar Lovisa

Lovisa Munter, 33, har jobbat som internationell hästskötare i många år. Sedan 2020 hos hoppryttaren Bertram Allen, Irland. Bakom det irländska hopplaget vid VM i Aachen står tre svenska hästskötare, här kan du läsa mer om dem.

Nu får Ridsports läsare följa med hela vägen in bakom kulisserna.

I premiärinlägget av Groombloggen tar Lovisa Munter oss med till VM-bubblan i Aachen. Och det här är bara början, i kommande inlägg får vi följa med rakt in i vardagen som hästskötare till en av världens mest framgångsrika hoppryttare.

Vad vill du veta om livet som internationell groom?

Följ med oss in i VM-stallarna!

Stallarna i Aachen är väldigt bra, även om det så klart blir lite trångt när många människor och väldigt mycket utrustning ska få plats runt varje häst. Men det är bara att göra det bästa av situationen, hålla ordning på sina saker och samsas om utrymmet.

En stor fördel är stallrestaurangen, som både är bra och har öppet länge. Det går dessutom alltid att köpa mat för takeaway, vilket gör stor skillnad när man jobbar på tider som kan vara ganska svåra att förutse.

På torsdagskvällen ordnades en groommiddag, vilket var väldigt trevligt. FEI har generellt blivit mycket bättre på att arrangera saker för oss hästskötare och det uppskattas verkligen. Min personliga höjdpunkt under VM var dock kanske att det fanns kaffe på stallkontoret hela dagarna! Otroligt smidigt när man inte har tid att lämna stallområdet.

Jag bodde själv i vår lastbil, men de små husen som ordnats åt hästskötarna kändes åtminstone som ett steg upp från VM i Herning. Där erbjöds ganska sunkiga husvagnar till dem som inte hade eget boende. Jag hade fortfarande gärna sett att hästskötarna fick egna boenden i stället för att behöva dela, men tyvärr ser det ut så på nästan alla tävlingar där arrangören står för boendet.

VM-packningen – vad följer med?

När man åker till ett mästerskap följer det så klart med en hel del saker. I vår packning fanns bland annat en hel påse med ice boots och zinkbandage. Man fick inte ta med en egen frys utan behövde använda tävlingens fryscontainer – som tyvärr inte höll kylan särskilt bra.

Utöver det hade jag med ryggsäck, tvättpåse, pall, grep och alla de där produkterna man inte vill stå utan: lera, babypuder, liniment och arnika. Det blir snabbt en hel del, även om man försöker packa smart.

Hur broddar man för Aachens gräsbana?

Den legendariska gräsbanan i Aachen är en upplevelse i sig, men också en utmaning – särskilt när det regnar och blir halt.

Vi är normalt sett ganska enkla när det kommer till broddar. Vi har en uppsättning för hårt underlag, en för ”normalt” och en för regn eller mjukare mark. Den här veckan var det faktiskt lite klurigare än vanligt.

Jag pratade med Jessica Kürten, som beskrev underlaget ungefär som ”mushy on top and solid underneath” – mosigt ovanpå men hårt under. Jag frågade också Denis Lynch vad han skulle välja till Rex, som är stor och inte den allra kvickaste hästen. Hans råd var att sätta en teleskopbrodd på utsidan bak och välja lite större broddar fram än vi normalt använder.

Det fungerade toppen och vi hade faktiskt inga problem alls med underlaget!

I nästa blogg får ni hänga med hem i vår vardag! Mejla gärna era frågor till tips@tidningenridsport.se.

Hälsningar

Lovisa