När vuxenvärlden sviker – igen

I onsdags delade vi på Ridsport 15-åriga Noomi Skobe Roséns öppenhjärtiga, ärliga och sårbara inlägg efter ponny-SM. Självklart efter att noga kollat att det var ok, både med Noomi själv och även hennes mamma Sophia Skobe Rosén.

Noomi skrev om besvikelsen, om känslan att aldrig riktigt få utdelning för allt slit, om tvivlet – men också om kärleken till sin ponny och till sporten. Texten har berört väldigt många. Men den har också dragit till sig något annat.

Något mycket obehagligare.

Kommentarer i Ridsports sociala medier från vuxna, erfarna ryttare och hästprofiler som tyckte att detta var ett bra tillfälle att… vadå? Lära upp? Trycka till? “Visa verkligheten”?

”Man får väl hitta en annan hobby om det är för jobbigt.”
”Jag förstod inte inlägget – det är väl så här ridsporten är?”
”Fixar man inte motgångar kanske man ska inse det i tidig ålder.”

Jag läser – och skäms.

Å Noomis vägnar, men kanske ännu mer å vuxenvärldens. Vad är det egentligen vi vill säga till våra unga i sporten? Att de ska vara tacksamma och tysta? Att känslor är till för att sväljas ner? Att den som uttrycker tvivel inte har i sporten att göra?

Att hästvärlden är tuff vet vi alla som befinner oss i den. Att det krävs slit, motgångar och mental styrka – självklart. Men vet ni vad? Det är inte vår sak som vuxna att stampa på en 15-åring som modigt sätter ord på något som så många av oss känner men inte vågar säga. Och som dessutom delar det- med förhoppningen att lyfta andra som kämpar i motvind.

Ridsporten är- oavsett vilka ekonomiska förutsättningar du har – i regel en tombola av besvikelse, prestationsångest, förväntningar, oro – och ibland, ren och skär sorg. Men varför ska det oket med en strutsig form av envishet fortsätta bäras- av såväl vuxna som unga – med självklar tystnad? Istället för att vi som vuxna genom att lyfta utmaningarna, prata om uppgivenheten som är fullt normalt att då och då känna, faktiskt hjälpa nästa generation bära det lite lättare?

Jag kan som trebarnsmorsa och med flera sportsatsande barn (både i ridsporten och annan sport) verkligen inte förstå vad vuxna människor tror sig uppnå med dessa kommentarer.

Vi pratar mycket om hästvälfärd. Men hur står det egentligen till med människovälfärden i ridsporten?

För mig är Noomis inlägg – och inte minst eftermälet av det – en tydlig påminnelse om allt det vi också måste prata om: vad det kostar (inte bara ekonomiskt utan också känslomässigt) att våga satsa. Vad det kostar att misslyckas inför öppen ridå. Och vad det kostar när de vuxna man ser upp till väljer att skambelägga istället för att lyfta.

Och till er som ifrågasätter om Ridsport med publiceringar som dessa jagar klick:

Var – om inte här – ska unga ryttare få lyfta sportens baksidor?
Var – om inte här – ska vi tala om utmaningar, press, ansvar och hur det är att vara ung i dagens hästvärld?

Vi hör samma sak varje gång vi skriver om hästvälfärd, maktmissbruk eller träningsmetoder som borde höra historien till:
”Varför lyfter ni det negativa?”
”Är det verkligen nödvändigt?”

Ja. Det är det.

För ridsportjournalistik ska vara mer än resultat och enbart framgång.
Den ska ställa frågor. Spegla verkligheten. Skapa utrymme för samtal – även de obekväma.

Vi vet att många tycker det är jobbigt.

Det är ofta ett gott tecken.