”Du är den vänligaste ponnyn jag någonsin mött”

För att jag älskar dig valde jag att säga farväl – men vi ses igen!

Ett sista ärevarv är inget för Bianca så vi tog en sista tur ute. Bianca har sedan jag var åtta år utvecklat mig som ryttare och ponnyägare. Hon var min första alldeles egna ponny och med henne har jag lärt mig mer än på någon annan. Hon har tagit mig på mina första ärevarv, något jag vill fortsätta med, men det vill inte hon och därför har det här beslutet växt fram hos oss.

Bianca trivs inte på tävlingsbanan i hoppning, hon blir osäker och tycker inte alls om situationen. Hon är min hjärteponny och därför har vi tagit det här beslutet, hon vill något annat och jag vill att hon ska trivas med det hon gör, hon förtjänar att känna sig glad och trygg!

Bianca kommer i sitt nya hem hon flyttat till idag få gå ute massor, hon har fått en shettis som vän och en egen människa som inte kommer tävla henne. Hon kommer få mysa i skogen och åka på äventyr med träning som variation. Det kommer hon att älska!

Bianca jag älskar dig mer än ord kan beskriva, tack för allt. Du är den vänligaste ponnyn jag någonsin mött!

Skrivet av Tone Ahlers, 11 år

Mitt kärleksbrev är till hästen Florian FA som jag själv fött upp. Vi har fått uppleva så otroligt mycket tillsammans: dressyrtävlingar, dressyrträningar, full galopp i skogen, söndags-skoj med bommar och småhinder. Även skador, sjukdomar, avramlingar, lera upp till knäna. Men det bästa av allt är att vi har fått ha varandra.

Alldeles för tidigt, vid 12 års ålder, blev Florian halt. Trots oändliga veterinärutredningar, behandlingar, långsam igångsättning så blev han inte bra.

Jag bestämde mig då för att ge honom något helt annat, han fick tid. Nytt stall med stora, kuperade hagar, låååång utevistelse, bara få vara, och inte minst en egen fux-fru.

Efter några månader longerade jag honom i trav, och han var bättre. Efter ytterligare några månader, ännu bättre. Gången därpå, ohalt.

Vi håller nu på med lite avsutten rehab, ibland när vi känner för det. Annars så är det mest bananer och öron-kli som gäller. För allt som denna fantastiska häst gett mig, nu är det min tur att ge tillbaka.

En tidigare pojkvän gjorde slut för att han inte ”orkade vänta på att jag skulle leka klart med min häst”. Det var nog tur det, för Floris stannar hos mig livet ut

Skrivet av Sofia Westberg.

När jag var 16 år behövde jag en häst för min utbildning.  Eftersom inte jag kunde köpa en så började vi leta efter en foderhäst och kom då i kontakt med Corennies ägare. 

Första gången jag fick möta henne så var det som en barndomsdröm som gick i uppfyllelse, det finaste fuxstoet jag någonsin sett med fyra vita strumpor och en stor bläs skulle få vara som min egna.

Det skulle visa sig att hon inte bara var vacker på utsidan utan även på insidan. Något som var så fantastiskt med den hästen var att hon kunde läsa ens tankar, eller ja det var i alla fall så jag kände med henne och hon kom till att vara min allra bästa vän under den tiden jag fick ha henne.

Jag var ju ingen direkt talang som ryttare men alltid haft en stor kärlek till hästar. Genom Corennie lärde mig massor och utvecklades som ryttare på ett sätt jag inte trodde var möjligt. 

Man kunde släppa henne lös i ridhuset där hon sedan körde följa hon John med en. Du kunde springa full fart med henne hack i häl men så fort du tvärstannade så gjorde hon detsamma. Jag kunde rida ut vart som helst och hon var alltid lika trygg att sitta på.

Som person har jag väl alltid ställt mycket krav på mig själv och Corennie var alltid där när jag var ledsen över att inte kunna vara duktigare eller om det bara var tufft att vara tonåring. Hon brukade sätta sin mule mot mitt bröst och sedan andas ut varm luft medan jag kliade henne bakom öronen och kanske fällde en tår.

Corennie var verkligen den finaste hästen jag någonsin mött och det har ännu inte funnits någon som kunnat mäta sig med henne.

En av mina största sorger här i livet var dagen då vi fick ta farväl. Hon fick tyvärr ett hemskt kolikanfall och gick inte att rädda.

Jag gråter fortfarande trots att det gått tolv år sedan när jag minns tillbaka när jag sa hejdå till henne. Det var som att hon sa att allt skulle ordna sig när hon satte sin mule mot mitt bröst för sista gången.

Corennie var inte bara en häst utan hon var min bästa vän.

Tack Corennies ägare som gjorde mig den stora äran att få haft henne och tack Corennie för allt som du gav mig.

Luften är så kall
Även i mitt stall.

Snön lyser vit på taken
Endast hästägaren är vaken.

Kommer till stallet i månens sken
Hoppas hästen mår bra i alla ben.

Luckor dörrar och fönster
Allt måste följa den erfarnes mönster.

Vad var det län styrelsen sa,
Hur mycket fukt får det va?
Fläkten på – men nej den låter så.

Ska det vara kallt vatten eller varmt,
Vintervatten är inte kul,
Ofta ett jäkla strul

Nattlampan av eller på
Eller blir brunsten värre då?

Mocka boxen varje da
Du har väl bajat som du ska.

Snön lyser vacker och vit
Men hagen är full av skit

Mockar hagen när det går.
Annars blir det så mycket i vår.

Torven frusen, varmt måste den stå,
Var tusan ställer jag den då.

Nya hösilagebalen var inte bra
Den ska ingen häst ha.

Nu blir det mycket att bära
Fan jag måste svära.

Är det skottat till logen?
När sjutton kommer plogen.

I stallet kämpar alla lika
Så mysigt att tillsammans fika.

Nu snö
Sen tö
Å nej då blir det isgata när jag hästarna ska lunchmata.

Dom äter på staketen
Varför funkar inte dyra antibit-kleten?

Släpa hem grenar och sly att gnaga på.
Tänk om det växte gräs året om ändå.

Eltråden är helt borta
Måste runt hela hagen skotta.

Ska det vara täcke i dag, hur tjockt ska det vara?
Å, om du ändå kunde svara.

Sitter täcket bra över bogen och manken?
Ja det vete fanken.

Ett täcke har fått ett stort hål.
Sådana bett är det inget som tål.

Sand, isfritt eller tösalt, vilket ska jag ha?
Kanske plånboken får avgöra hur jag ska göra.

Hur hästen i höstas blev så fet, ja det är det ingen som vet.
Jag kan inte förstå, hur fort det kunde gå.

Hitta foderhalm med kvalitet,
Inte lätt det.

Följa tabeller för protein och energi gick inte bra,
Du såg ut som du föl skulle ha.

Ättiden ska vara lång
Men hästen smal på samma gång

Vinterbete kan du inte få och kompisarna är inte så många
Men hagtimmarna är långa.

Tänk om ni kunde vandra omkring lite mer,
Önskar att ni var lite fler,
Fast då kanske skaderisken ökar på liten yta,
Önskar ibland att jag stall skulle byta

Skor, snösula och brodd,
Det måste funka på is, snö och modd.

Oj oj nu åker skon lätt av
Men av skyddande boots kan det bli skav.

För barfotahästen får man tänka till,
Så att den inte bara står still.

Det finns barfotaboots för alla tillfällen och typer
Och fördelen är att dom inte cirkulationen stryper.

Hur mycket i djup snö kan man rida?
Lilla hästen du ska inte lida.

Blir bara skritt i dag
Men skritt i tempo är också bra.

Rider i alla väder,
Finns bara dåliga kläder.

Vad var det nu appen sa,
Om hur vinden skulle va?

Västen gör mig trygg
Men hur kommer jag upp på din rygg?

Åh en skidåkare glider där,
Vet han att hästen ett flyktdjur är?

Ser en havsörn på en pinne,
Denna tur blev ännu ett minne.

Vill gärna träna varierat
Men mycket tid i ridhuset har vi spenderat

Ha nu roligt med din häst,
Inte lätt att veta bäst.

Råkall vind möter min kind,
Händer och fötter fryser,
Längtar efter varma vindar och sol som lyser.

Lilla hästen det är en ära
Att ansvaret för dig få bära!

Skrivet av Beatrice Wendt

Vissa hästar är talangfulla.
Vissa är vackra.
Och så finns det de där sällsynta – de som förändrar riktningen på ett helt liv.
Cosmo var en sådan häst. One of a kind.

Det här är berättelsen om hur en ung tjej, mitt i ett vägskäl, mötte sin läromästare. Om hur ett hjärta med bus bakom öronen bar henne längre än hon någonsin vågat drömma.

Allt började med ett fall.

Efter en omkullridning på hoppbanan – där Emma fram till dess hade haft sin identitet som ryttare – tog något slut. Och något nytt började. Sadeln lades om, från hinder till dressyr, till mammans stora glädje. Själv visste Emma bara en sak: hon ville lära sig allt. Förstå dressyren på djupet. Bli så bra hon bara kunde.

Kanske… kanske skulle hon till och med kunna starta MSV C en dag?

Tillsammans med sin tränare och mentor Liz började hon försiktigt titta på hästar. Inte drömmar i luften, utan verklighet. Vilka kvaliteter behövdes? Vad skulle passa henne, hennes sits, hennes mål? De tittade, analyserade – och så hände det.

En video dök upp.
En välproducerad film, med en välridande ryttare.
Och som en spark rakt i bröstet utbrast Emma: ”Men där är han ju!?”

Hon ringde sin mamma direkt. Tjatade. Förklarade. Drömde högt.
Problemet var bara att hästen inte var inom budget. Inte i närheten.

Men Emma gav sig inte. Hon tjatade och tjatade. Lyckades till slut övertyga mamma – men pappa var svårare. Ändå bestämdes det: de skulle åka och titta.
Natten innan provridningen sov Emma knappt alls.

När bilen rullade in på den vackra gården utanför Stockholm minns hon varje detalj. De skulle mötas i ridhuset. Dörren öppnades – och där stod han.
Bakom en stor, kolsvart, Totilas-liknande dressyrhäst med milslånga ben och tjock svans, stod en mindre brun häst. Med yvig ponnylugg. Lite för lång päls. Omsorgsfullt lindade vita lindor.
Mamma stod och suktade efter den svarta hästen.
Men i Emmas värld fanns bara en.

Cosmo.
Han var den vackraste häst hon någonsin sett.
När hon satte foten i stigbygeln och för första gången fick sitta på hans rygg, kändes det som att flyga. Han var mjuk. Kvick. Fullständigt självklar. Allt var lätt – byten, piruetter, ökningar. Emma kunde egentligen inget av det, men Cosmos dåvarande ryttare och ägare instruerade henne lugnt.

Och Cosmo själv kändes som om han sa:
”Håll i dig, du lilla vän – så ska jag visa dig.”

Vid överlämnandet av ägarskapet grät alla.
Cosmo var djupt älskad av sin familj.
Och i det ögonblicket började något nytt.
Det var starten på deras resa.

En resa som skulle ta Emma från LC till Intermediaire på tre år.
Från osäkerhet till tillit.
Från dröm till verklighet.

Cosmo var modig. En gentleman – men alltid med en räv bakom örat. Man visste aldrig vilken häst som väntade i boxen på morgonen. Vissa dagar lugn och klok. Andra dagar – en snabbt smäll, och så var han i luften.

Han hade det största av hjärtan.
Så vänlig. Så närvarande. Så levande.
Han hade lätt för det svåra.
Och hittade gärna på bus däremellan.

I bytesserier kunde han bralla så att det smattrade i ridhuset. Ofta höll Emma sig kvar. Ibland var han helt enkelt för kvick. Med sin fluffiga lugg och sina två framtänder mindre (utsparkade som unghingst) var han lika mycket personlighet som atlet.

Han lärde Emma allt värt att veta om dressyr.
Men ännu mer om livet.
Att en glad häst tävlar med hela sitt hjärta.
Att träningspass inte måste vara perfekta – långa stunder i skritt, några få moment, och sedan bus i skog och mark.
Att en äkta bästa vän inte behöver säga så mycket.
Från tävlingsbanor till barbackagalopp i grimma, rakt ut i hagen.

Ett minne sammanfattar dem. En av deras första MSV A. Cosmo var ett popcorn på framridningen. Emma nervös. Liz försökte lugna henne: lita på honom.

Det gjorde hon.
I Cosmos tempo – något över det önskvärda.

De kom ut. Emma var glad att hon suttit kvar. Liz önskade kanske ett något lugnare tempo. Men Cosmo var nöjd. Och en blå rosett följde med hem.
Det var deras band.
Som två pusselbitar.

Varje sista halt, oavsett resultat, var Emma alltid lycklig.
Cosmo var hennes egen Valegro.
Hennes superstjärna.

På Strömsholm, under deras första ärevarv, vibrerade hela han till tonerna av Pirates of the Caribbean. Han älskade applåder. Älskade stunden. Oavsett färg på rosetten – så vann han alltid.

I dag är Cosmo borta.
Men han är också överallt.

Utan honom hade Emma inte varit där hon är. Inte vågat drömma om Grand Prix. Inte mött människorna, hästarna och möjligheterna som följde. Cosmo öppnade alla dörrar.
Eller snarare – sparkade upp dem.
Med glada ögon.
Och spetsade öron. One of a kind.

Skrivet av Emmalouise Wendin Löwgren.