Det var ett tag sedan sist, men nu ses vi här igen. Och det känns väldigt roligt.
Vi är just precis gått in i inomhussäsongen och utomhussäsongen 2026 är därmed avslutad. Vi har hunnit med ett par tävlingar inom bland annat ATG Riders League och om inte allt för många veckor väntar höstfinalen på Elmia, innan ytterligare några omgångar återstår fram till den stora finalen i Scandinavium.
ATG Riders League är någonting jag verkligen satsar på och tycker väldigt mycket om. Det är en fantastisk möjlighet för oss som tävlar nationellt i Sverige att få tävla på en väldigt hög nivå, i roliga och välproducerade klasser från 1,35 upp till 1,50. Det är något som jag tycker har tillfört väldigt mycket till svensk hoppning.
Som ni kanske har märkt har det däremot blivit lite längre mellan bloggarna på sistone.
Det är faktiskt helt medvetet.
Jag har pratat en del med teamet och familjen på Tidningen Ridsport och känt att jag vill att mina bloggar framöver ska innehålla lite mer. Lite mer tanke, lite mer diskussion och kanske framför allt lite mer tyngd.
Många av er vet att jag genom åren har skrivit ganska många krönikeliknande bloggar, men också en hel del om vardagen, livet i stallet och allt annat som hör mitt liv till. Och det vill jag absolut fortsätta kunna göra. Men jag känner samtidigt att jag hellre skriver lite mer sällan och då har någonting som jag verkligen vill säga, än att skriva bara för att det ska komma ut en blogg.
Så framöver blir det nog lite mer sporadiskt från mitt håll. Ibland kanske det går längre tid mellan gångerna, och ibland kanske tankeknölarna jobbar lite hårdare och då kommer det tätare.
Och jag måste säga att jag blir väldigt glad när ni hör av er och frågar efter bloggen. Det smickrar mig mer än ni kanske tror.
Livet har också rullat på i vanlig ordning. Det har varit fullt upp med tävlingar, träningar och allt arbete runt omkring. Jag är ju som ni vet en del av Svenska Ridsportförbundets nya hoppkommitté som jag lägger ner en del tankeverksamhet och tid till, väldigt kul. Nu är jag även med i juryn som förbundet har som tar ut nomineringarna och vinnarna till Ryttargalan, och även det är super kul!
För ett par veckor sedan fick jag även det fina uppdraget att dela ut det fina priset som Tidningen Ridsport instiftat, för årets ridskolehäst, som gick till ”Ludde” på Habo Ridklubb! Grattis till honom och er runtomkring, vad hade vi gjort utan dessa fantastiska ridskolehästar?!
Någon ny häst har kommit in i teamet, någon annan har lämnat stallet och vi är helt enkelt inne i en sådan fas där saker förändras lite vid sidan av det gamla vanliga gänget som fortsätter jobba på och tävla. Där höjdpunkterna senaste tiden varit Jaggers två tredjeplatser i två olika GP klasser, en i 145 cm på Flyinge och den andra i 150 cm hos Henriksdal, bästa pojken!!!
Men eftersom jag nu har sagt att jag vill skriva bloggar med lite mer tyngd, tänker jag också hålla det löftet.
Så låt oss avsluta dagens blogg med någonting som jag faktiskt gått och tänkt på ett tag.
Denna avslutning är inte en åsikt riktat till en specifik person. Det är snarare ett ”brev” till systemet, till oss som sport och till alla oss som faktiskt har ett ansvar för hur vår sport ser ut – och framför allt för hästarnas skull.
Jag har under den här säsongen tävlat väldigt mycket på hög nivå runt om i Sverige. Under våren var jag också ute på några internationella tävlingar. Och efter att ha varit med på mycket tävlingar under en längre tid har jag börjat fundera allt mer på en sak:
Var går egentligen gränsen – och vem är det som ska dra den?
Vi har nyligen lagt ett världsmästerskap bakom oss. Under de första dagarna kunde man se ekipage från mindre nationer, och ryttare med betydligt mindre internationell erfarenhet, som hade kvalat in på lägre nivåer.
Jag förstår varför systemet ser ut som det gör.
Alla delar av världen har inte samma tävlingsstruktur som vi har i Europa. Alla länder har inte möjlighet att arrangera femstjärniga 1,60-klasser med stora startfält och den kvalitet som krävs för att kvalificera sig på samma sätt som vi kan göra här.
Självklart måste det därför finnas möjligheter även för ryttare från mindre nationer att kvalificera sig till ett världsmästerskap.
Men samtidigt måste vi våga ställa frågan:
Vad händer när varken häst eller ryttare är redo för uppgiften?
För det är där jag tycker att systemet ibland blir skevt.
Att hoppa en 1,60-klass på allra högsta internationella nivå är något helt annat än att hoppa en vanlig tävling. Och att göra det på ett världsmästerskap, på en arena som Aachen, ställer extrema krav på både häst och ryttare.
När ett ekipage helt enkelt inte är redo för uppgiften blir det inte längre bara en fråga om resultat eller sportslig nivå.
Då blir det en fråga om hästvälfärd.
Och där tycker jag att vi måste vara väldigt tydliga.
För hästen har inte valt att stå där.
Det är vi människor som har valt åt den.
Och om vi som ryttare inte har självinsikten att förstå när vi själva – eller vår häst – inte är redo för en viss uppgift, då måste det finnas ett system runt oss som kan sätta den gränsen.
Det är egentligen där min fråga till systemet eller kanske domarna/FEI stewards kommer in.
För vad är det som gör att man ibland inte kan gå fram och säga:
”Det här är inte okej.”
Jag menar inte att det nödvändigtvis är domarna/FEI Stewardens fel. De skriver inte reglerna. De arbetar utifrån ett regelverk och de måste naturligtvis förhålla sig till det.
Men någonstans måste det ändå finnas en fungerande kontroll.
Och det gäller inte bara på världsmästerskap.
Det gäller även hemma i Sverige.
Under den här säsongen har jag sett flera situationer där ryttare har använt spö både inne på banan men också utanför, i bestraffning, och inte i sk. ”Anvisning” som det nämns i TR. Såhär beskriver TR saken ”Som anvisning kan tillåtas att ryttaren högst två gånger under ritten anvisar hästen genom en lätt petning med spöet på bogen eller bakom sadeln. Så kallad ”tippning” ingår i de två petningarna.”
Jag har sett ryttare som bestraffar sina hästar efter en vägran eller efter att hästen har stannat ut sig. Och där tycker jag att vi måste vara väldigt tydliga med vad våra regler faktiskt säger.
Punkt.
Och om någon gör någonting som strider mot reglerna tycker jag att vi måste våga agera.
Det kan vara en tillsägelse. Det kan vara en varning. Det kan vara ett gult kort. Och i allvarligare fall måste det kunna få ännu större konsekvenser.
Men någonting måste hända.
För jag upplever att det på senare tid har blivit alldeles för lätt att titta bort.
Och jag säger inte det här som någon ska stå och säga att alla andra gör fel och att jag ska framstå som någon korrekt perfekt person.
När jag var yngre gjorde jag också någon gång en dum sak, jag har också gjort misstag och fått lära mig av dem.
Jag minns fortfarande väldigt tydligt en av mina första tävlingsstarter på storhäst, för ungefär tio år sedan. Jag stannade ut mig och känslorna svämmade över, jag använde spöet på bogen en gång, på ett sätt som jag i dag absolut inte tycker var okej.
Jag fick en utskällning av domaren i sekretariatet direkt efteråt och fick ett gult kort. Och jag tog verkligen åt mig.
Det är den första och sista tillsägelsen jag har fått under min tävlingskarriär, och än i dag skäms när jag tänker tillbaka på det.
Men domaren sa till, och det måste den göra vid ett sådant tillfälle!
Jag fick en konsekvens och jag förstod varför.
Och kanske är det just det jag saknar ibland i dag.
Den där tydligheten.
Den där känslan av att reglerna faktiskt gäller.
För jag tycker att vi har ett ansvar – inte bara för våra egna hästar, utan för hela sporten.
Vi måste kunna säga ifrån när något inte är okej.
Vi måste våga ta den obekväma diskussionen.
Och vi måste framför allt våga sätta hästen före resultatet.
För om vi vill att ridsporten ska fortsätta utvecklas, om vi vill att våra tävlingar ska hålla högsta möjliga nivå och om vi vill att människor utanför sporten ska kunna känna förtroende för oss, då måste hästvälfärden alltid vara grunden.
Det handlar inte om att jaga ryttare.
Det handlar inte om att göra sporten hårdare för sakens skull.
Det handlar om att vara konsekvent.
Om en regel finns för hästens skull, då måste den också tillämpas när den är obekväm att tillämpa.
Så mitt ”brev” till domaren är egentligen väldigt enkelt:
Våga se. Våga fråga. Våga säga ifrån.
Och våga göra det som kanske känns obekvämt i stunden, om det är det som är bäst för hästen.
För det är trots allt därför vi är här.
Inte för att vinna till varje pris.
Utan för att få möjligheten att göra det vi älskar tillsammans med våra hästar.
Och den möjligheten måste vi vara rädda om.
Kram, Erik Nordström 🙂
























Följ Ridsport på