Då var ännu en tisdag kommen och det betyder blogg! Nu har jag skrivit min blogg här på tidningen ridsport i över ett år, varje tisdag, känns helt sjukt att det gått så långt tid faktiskt,men oj så roligt vi har haft det ihop! 

Sedan vi hördes förra tisdagen så har jag och min syster tuffat på i den vackra snön, jag kan knappt minnas att snön legat så fint så länge som den har gjort nu för att vara här nere i Skåne. Helt magiskt vackert och minst hundra gånger bättre än lera, blåst och regn om du frågar mig.

Utöver lekandet i snön så gjorde jag årets sista tävling i Flyinge ihop med Jossan och nya tillskottet i ”familjen”, Elsie som vi kallar henne för. Thorsagårdens Elsie är ett femårigt sto efter Emir R (Colman) – Mylord Carthago och är en fantastiskt trevlig individ med massor av fina egenskaper för sporten.  I lördags hoppade de båda varsin 110- klass och Jossan hade ett litet nedslag medans Elsie var felfri. Och i söndags hoppade de båda en 110-klass till och då blev det felfritt för både Jossan och Elsie. Ett riktigt bra avslut på tävlingsåret med andra ord.

Vissa av mina hästar har lite vila just nu samtidigt som vissa går på lite halvfart och andra är mitt i vinterträning. Jag tycker det är ganska skönt så, det blir lite lugnare samtidigt som man får hålla igång och inte är helt avställd själv tänkte jag säga. Idag är det bland annat träning för Jens Fredricson som gäller, det ska bli riktigt roligt!

I övrigt har det inte hänt så mycket här hos mig i Skåne men jag vill däremot ge ett litet tips. Det är att läsa en blogg som publicerades här på Ridsport igår. En blogg skriven av min blogg-kompis Felicia Grimmenhag, hon skriver så otroligt fint där och jag blev så inspirerad av henne och håller med till punkt och pricka! Den tycker jag att ni alla ska läsa, här finner ni inlägget.

Vi hörs nästa vecka allihopa och ha det så bra i snön!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nu är det inte så många veckor kvar tills vi går in i år 2024, känns helt sjukt att skriva men jag tycker det känns som att det gånga året gått i rekordfart. Fast det tycker jag att jag har sagt nu de sista fem åren typ ha, ha. 

Lite status på hästfronten, jag har fått två nya hästar i stallet som är yngre förmågor som jag håller på att lära känna så mer information om dem kommer lite längre fram. Jag har ett par tävlingsstarter kvar i år som jag ska göra i Flyinge nu till helgen som kommer. De flesta andra hästarna har antingen vila helt eller de som inte kan hålla sig i skinnet riktigt får gå på lite halvfart så de inte hittar på allt för mycket bus i hagarna.

Som alltid när man ska sammanfatta ett år så kan man alltid likna det vid en berg- och dalbana. Från år till år så är de mer eller mindre barnförbjudna brukar jag säga. Nä, men skämt åsido så går det ju både upp och ner i livet och det är väl det som är tjusningen i slutändan. 

Jag har haft ett fantastiskt häst- och tävlingsår även fast det största såklart är att jag gick och blev kär i början av året, de kunde jag inte tro men så blev det och det är jag sååå otroligt glad för!!!

Och utöver det var ju debuten i 150 och vinst på det med Higge i Åby helt oroligt. Sen har vi sjätteplatsen i 150 på Stockholm stadion med Uno som också var helt magisk, tredje plats i GP i Sundbyholms 150 med Uno, vinst i semifinalen på Lag-SM med IM Sportriders, kvalade till Lövsta finalen med Kaffe efter fjärdeplats i sexårsfinalen på Breeders. Zizzi som vann tre klasser i rad i Sundbyholm i våras och dessutom heatklasserna i Borås tidigt i år men också i Jönköping för ett par veckor sedan. Selmas många felfria 140 starter som sjuåring och massa mer kul med många olika hästar.

Som sagt ett helt fantastiskt år som jag nu lägger bakom mig och blickar stället framåt mot 2024 och vad det kan ha att erbjuda. Jag går i alla fall in i nästa år med nio fantastiska hästar och det och alla hästägarens stöttning är jag så tacksam över!

Förra helgen hoppade Jossan, Charlie och Zizzi ett par starter i Lund. Jossan och Charlie var båda pigga och fräscha och hoppade varsin felfri runda. Zizzan och jag hade båda gått på julledighet i förtid tillsammans så vi var inte i vårt bästa slag ihop men jag när inte ledsen för det för Zizzi har varit helt magiskt bra i år och bara levererat hela tiden. Hon har faktiskt varit placerad hela tjugofyra gånger i år och vunnit sju klasser. Inte illa lilla ZZZ – Zuper Znabba Zizzan!

Vi hörs nästa vecka med nya uppdateringar, håll ut i kylan!

// Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Jahopp då var ännu en vecka gången bara sådär och det är både dags för mig att skriva blogg och er att läsa blogg igen! Hur kul???

Sedan sist vi hördes av så har det varit tävling i Flyinge som stått på agendan och detta i dagarna fyra, från i torsdags till i söndags. Och denna bloggen blir en liten uppdatering ifrån det tänkte jag.

I torsdags började tävlingsveckan som sagt och det med ”Jossan”, eller Just Me som hon heter. Hon är ett femårigt sto efter hingsten Kannatol och med Caretino som morfar. Jossan skötte sig som vanligt finfint men var väldigt pigg och av någon anledning så började ryttaren, dvs jag i lite dålig galopp men efter ett par hinder hittade jag farten igen och då gick det riktigt bra.

På tal om att börja i dålig galopp, det säger jag då och då när jag kommer ut från tävlingsbanan och hör även andra säga ofta. Men varför gör man det då? När man vet om att man absolut inte ska? Aja det är väl en annan historia, och vi ska nog inte gå in på det mer här idag haha! Jag har i alla fall blivit lite bättre på just det där men man får verkligen vara på och påminna sig själv ofta.

På fredagen fortsatte tävlandet sedan med Charlie och Nisse. Charlie hoppade runt en väldigt fin runda i en 120cm klass, han är verkligen så cool inne på banan och bara gör sitt jobb som en klok gammal gentleman, trevligt för ryttaren. Nisse fick hoppa två klasser på fredagen, han behöver ibland en klass för att bli lite varm i kläderna så att säga. Och vi började riktigt bra med en fin felfri runda i en 130cm klass och sedan i 140cm klassen fick vi ett tidigt nedslag och sedan gjorde jag en volt i slutet när vi hamnade i lite otakt. Men allt som allt var jag nöjd med Nisse och hans hoppning.

På lördagen sedan var det dags för Charlie igen men även Nina. Charlie skötte sig ännu en gång och hoppade faktiskt ännu bättre än dagen innan och han utvecklas riktigt fint tycker jag.
Likaså Nina men hon var piggare än någonsin, hon taktade eller smågalopperade hela vägen från parkeringen till framridningen med en pappa Bengt hängandes efter henne haha. Väl inne på banan tog piggheten över lite så hon blev lite väl ivrig på någon linje och ryttaren red inte så bra i det så vi fick två nedslag men jag var inte ledsen för det, snarare tvärtom. Detta då det är så kul att Nina nu blivit så kaxig och har så mycket självförtroende både inne på banan men också i allmänhet. Från en liten ängslig tjej till en riktigt fighter.

Och till sist var det dags för söndag och då var det ju dags för vad jag pratade om i slutet på förra bloggen, nämligen finalen i Skåne Top 10 finalen. En tävling för de under året högst rankade ryttarna som rider för en skånsk klubb.

Klassen reds i en 140cm klass och detta var Ninas andra start på den höjden. Och som hon hoppade, helt magiskt verkligen och vi lyckades hålla ihop hela alltet hela vägen runt och det resulterade i en felfri runda som jag var så så glad för. Vilken resa vi gjort tillsammans på knappt nio månader. Sedan var det dags för omhoppning och där lyckades vi ännu en gång leverera en felfri runda och dessutom vara lite snabba och när sista ryttaren rev en bom stod det klart att Nina och jag vann alltihopa.

Och viktigast av allt, vi slog Jörgen ”Jögge” Larsson som hör och häpna fick ett tidsfel i grundomgången, tur för mig haha! Det var verkligen fantastiskt kul men som jag sagt så många gånger innan, resan, resan jag och Nina gjort. Från skakiga enmetersklasser till vinst i 140cm på inte ens nio månader. Och nu är hon även min till hälften, vilken solskenshistoria och jag är så tacksam, glad, överväldigad samt stolt över både Nina och mig själv. Namibia Z, ett namn att komma ihåg.

Dessa hästar och allt vi får vara med om med dem! Hästar är verkligen livet!

Kram på er allihopa så hörs vi!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Då har ännu en vecka passerat och det är tisdag igen vilket betyder bloggskrivande för mig. 

Sen vi hördes av sist har det faktiskt inte hänt något sådär specifikt direkt och trots det känns det som att veckan bara flugit förbi. Nisse (Jambalaya) hoppade två starter i Helsingborg i lördags och var nionde placerad i 135cm klassen vilket var väldigt kul!

Till helgen väntar tävling i Flyinge med ett par hästar. Bland annat ska Nina får hoppa en av årets roligaste klasser tycker jag faktiskt, nämligen Skåne Top 10 finalen.

Det är en klass för de under året tio högst rankade ryttarna som rider för en skånsk klubb. Visst Rolf-Göran, Peder med flera är ju såklart före mig till exempel men när de inte kan eller tackar nej så får jag och några andra chansen vilket är riktigt kul! Man får ju ändå säga att när man får frågan om att rida en sådan klass så är det ju ändå ett kvitto på att man gjort ett bra jobb under året. Det finns ju som ni vet väldigt många duktiga ryttare här nere i Skåne med många fina hästar så det är väldigt kul att få ett kvitto på att man är en av dem som presterat riktigt bra under året! Och som sagt så är det Nina som får hoppa den finalen som går i en 135cm uppvärmingsklass och finalklassen rids på en 140cm bana. Spännande! 

Vad som händer annars är att säsongen och året börjar lida mot sitt slut, inom den närmsta tiden finns det ändå lite tävlingar kvar för mig och några av hästarna men allt som allt så börjar det bli lite lugnare. Vi har som sagt några tävlingar kvar men de är bara lite hemma omkring. Vissa hästar har det lite lugnt emellanåt och andra har lite tränings- och tävlingsperiod. 

Just nu lägger de solceller på taket på ridhuset hemma så om jag vill rida i ridhuset så får jag planera in och rida några hästar när killarna som jobbar där uppe har paus på morgonen, på deras lunch och eller när de är klara på eftermiddagen men för det mesta så rider jag utomhus just nu och får känna på mitt tidigare liv. Med andra ord att rida i regn och rusk och när det blåser motvind på vilket håll man än rider på känns det som. Jag rider ju såklart utomhus på alla hästar flera gånger i veckan men isådanfall planerar jag ju in det när det är lite finare väder eller i alla fall uppehåll. Men efter denna veckan har jag landat i två slutsatser. 

Hur kunde jag börja, ha tålamod och fortsätta rida den första tiden när jag började rida och när jag hade hästarna hemma hos mina föräldrar i Reslöv (det vill säga på en gård som ligger helt öppet med fritt blås från alla håll och kanter). Jag hade liksom ett tag nio stycken hästar där hemma och red i alla olika väder och vad jag minns så gnällde jag inte särskilt mycket över det när jag var mitt i det. Jag bara bytte regnbyxor emellan hästarna och så var det bara att bita ihop och ut och galoppera på grusvägarna. 

Slutsats ett: Herregud vad tålmodig och duktig jag var som bet ihop och red så många hästar i alla väder oavsett vad.

Slutsats två: Jag lider med er som inte har ett ridhus att gömma er i när det är som värst väder och ska ut och rida och tycker ni är sjukt uthålliga, ambitiösa och duktiga!! 

Ja jag vet att jag väl blivit lite bekväm och bortskämd men jag ville bara få det sagt haha och hoppas ni förstår ironin i det hela! Men med andra ord, ni ryttare som inte har ridhus och ändå håller på på den nivå ni gör. You rock och heja er alltså!! 

Nu ska jag ut och trä på mig mina ridregnbyxor, regnkappan, mössan under hjälmen och galoppera på galoppbanan! Att ha häst är alltid kul. Att ha häst är alltid kul. Att ha häst är alltid kul!!!! 

Vi hörs nästa vecka kompisar!!!!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare 

Förra veckan började bloggen med ”Tisdag, blogg, regn, blåst, packning, ridning, bad, putsande och planerande – ungefär så kan man beskriva min tisdag”. Och så kan vi typ beskriva denna tisdagen också men utan så värst mycket förberedande inför tävling.

Som ni märker är vi ju nu inne på hösten och varje dag ser ju lika mörk ut som den andra. Nä, vad var det här för negativ början på bloggen, även fast vädret ju faktiskt inte är så upplyftande. Den gångna veckan i Jönköping var i alla fall allt annat är mörk och tråkig, snarare tvärtemot. 

I onsdagsmorse rullade lastbilen mot Elmia och Jönköping Horse Show, detta med tjejgänget Zizzi, Nina och Selma och i människoväg var det Rikard, mamma Carina och pappa Bengt.

Och redan på kvällen på onsdagen fick Zizzi och Nina springa av sig i en 135 cm klass som var en uppvärmingsklass. Det gjorde de super med en väldigt bra känsla och båda hoppade otroligt fint och felfritt runt varsin runda, bra start. 

På torsdagsmorgon tidigt startade kvalet till ATG Riders League heaten och om det inte var det största så måste det ha varit ett av de största kvalstartfälten någonsin med 112 stycken startade. Endast 24 stycken får hoppa final, otroligt tufft på förhand.

Men såklart levererade tjejerna Nina och Zizzi. Nina började med att hoppa sin bästa runda ihop med mig än så länge och känslan var fantastisk, hon hoppade med så stort självförtroende och luftade en halv meter över varje hinder. Zizzan däremot var en vildvittra och hon var som en tiger där inne på tävlingsbanan, fort gick det som vanligt men även hon hoppade runt felfritt.

I och med detta lyckades jag få in båda i topp 20 i det mega stora startfältet, något bara jag och en annan ryttare lyckades med. Coolt tyckte jag. 

På torsdags eftermiddagen hoppade även Selma runt sin första start som en liten uppvärmning inför fredagens 7-års kval. Det gjorde hon med bravur och kändes riktigt fin och fräsch, även hon var felfri men hade ett litet tidsfel i första fasen. I 7-årskvalet dagen därefter var känslan lika bra som dagen innan, snöpligt nog trillade B-hindret i trekombinationen och vi hamnade precis utanför en finalplats.

Lite surt i stunden men jag är så otroligt nöjd med mitt arbete med Selma den sista tiden och hon har utvecklats på så många sätt och det känns verkligen som att hon använder exakt hela kroppen och hoppar så otroligt fint. Fina fina Selma. 

Och så var det dags för final i ATG Riders League med ZZZ (Zuper-Znabba-Zizzan) och som hon levde upp till det namnet där i lördags. För att börja från början så gick första heatet riktigt fort, de andra ryttarna var otroligt snabba och felfria och det gjorde att pressen på oss i de resterande två heaten var ännu högre än innan.

Väl när det var dags för mig och Zizzan så satt vi upp farten rejält i början och höll farten och rytmen hela vägen runt och alla bommar låg uppe i skållorna. Vi vann vårt heat och var även snabbast av alla 24 startande och därmed vidare till winning round omhoppningen på kvällen.

Där gick det om möjligt ännu fortare än i heaten och Zizzan och jag slutade på en tredjeplats totalt i denna omgång av ATG Riders League, sååå sjukt kul och speciellt inför ett helt fullsatt Elmia. Vilken upplevelse och vilket tryck det var där inne. Både jag och Zizzan hade kunnat göra vad som helst för att göra det lite oftare i vardagen ha, ha. 

På lördagen hann jag och Rikard även med lite treårsauktion och det är alltid lika kul att vara på plats och följa den. På söndagen var det sen dags för hemfärd men vilken magisk vecka vi hade. 

Tacksam, nöjd, stolt, glad och full med motivation. Så kan man beskriva känslan inuti mig just nu, ganska trevligt ändå. 

Vi höres nästa vecka kompisar!!!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare 

Tisdag, blogg, regn, blåst, packning, ridning, bad, putsande och planerande – ungefär så kan man beskriva min tisdag. 

Imorgonbitti går nämligen lasset med hästar och människor mot Elmia och Jönköping horse show. Med mig i hästväg kommer jag att ha tjejgänget Zizzi, Nina och Selma. Och i människoväg blir det mamma, pappa och Rikard som följer med denna gången. Zizzi och Nina kommer att få hoppa kval och förhoppningsvis final i lilla ATG Riders League och Selma hoppar 7-årsklasserna. 

Det är alltid lika kul att komma tillbaka till Elmia som alltid bjuder på fantastisk sport, trevligt umgänge och massa annat kul så vi ser verkligen framemot ett par dagar i Jönköping. 

I dagens blogg tänkte jag ta upp en grej som jag fick frågan av en kompis för inte så länge sedan som löd ungefär såhär, ”Du Erik, är det inte jobbigt när man som du bara rider hästar åt andra och att man ibland blir av med dem snabbt och eller att de oftast finns i ditt stall med försäljning som mål? Och hur håller du motivationen uppe när du kanske blir av med en riktigt bra häst?”. 

En bra fråga som såklart har kommit att bli och är en stor del av min vardag. Sen jag började rida har vi i familjen bara ägt min gamla ponny Hamlet och utöver det har jag bara ridit andras hästar. Och i och med det har jag blivit ”utsatt” (om man kan kalla det för det) för ovan beskriven situation väldigt tidigt i min karriär och många gånger. Jag har haft ponnyer och hästar som sk. fodervärd, till försäljning och som jag har nu för träning och tävling. Och det har ju skett både att jag blivit av med hästar när jag minst anade det och eller att de försvunnit avsiktligt då man sålt dem eller att de tagit tillbaka den till sig som överenskommet. 

Och situationen av att de säljs eller att överenskommelsen har varit att jag ska ha de en viss tid eller liknande är ju inte så farligt i den mån av att inte man blir ledsen eller liknande när de åker ifrån en då man ju vetat om det hela tiden. Såklart finns det gånger då man blir ledsen ändå för allt som oftast så får man ju ett starkt band till hästarna i och med att man spenderar så mycket tid med dem och upplever så mycket ihop med dem. Men då får man ju tänka att det varit en resa med den hästen som man lärt sig av, eller att man kanske fått någon provision av priset som man sålde hästen för och att det är ett steg i ens karriär och så vidare. 

Men de fallen där man blir av med hästarna där man kanske inte anade det så mycket på förhand och eller de fallen med hästar som tas tillbaka eller säljs och man haft de under en längre tid eller att man bara fått ett riktigt starkt band med hästen och den betyder väldigt mycket för en. Då blir det jobbigt. Det vet ni nog alla om egentligen. Alla som läser denna bloggen vet mest troligt vad för känsla jag pratar om. Att bli av med eller förlora en häst som kan beskrivas på något av ovanstående sätt är ju som att bli av med en familjemedlem. Så mycket kan de som ni vet betyda och därmed är det ju otroligt jobbigt, svårt och hårt att ta sig tillbaka och finna motivationen igen. Men vad handlar det hela om, jo, att ta sig tillbaka och det ännu starkare och bevisa för både sig själv men också alla andra att jag kan och jag vill ta mig tillbaka till den högre sporten om det handlar om det eller att jobba hårt och tålmodigt för att bli ännu bättre eller vad det nu kan handla om. 

Och just den biten. Att jobba sig tillbaka, det har jag fått öva på många gånger under min relativt korta karriär och liv och har därmed blivit ganska duktig på det. Men samtidigt måste jag säga och medge att jag också blir riktigt ledsen ibland när det blir såhär och att jag behöver ett par gånger då och då när jag gräver ner mig lite men inte längre än ett par minuter eller en timme och sen är det bara upp på hästen igen. Men att det är okej att det är så också och att jag vill att det ska framgå att jag ibland också blir ledsen och nere när dessa situationer sker, för så är det. 

Jag står just nu utan någon häst som hoppar lite större och visst är det jobbigt och speciellt när jag så sent som i slutet på sommaren hade två stycken som hoppade felfritt i 1,50-klasser, men vet ni vad, jag har i stallet just nu ett par riktigt fina hästar som gör strålande utveckling och har en riktigt ljus framtid så jag är inte nere. Nästan tvärtom, jag är full av motivation och så spänd på vad framtiden har att ge mig, mina hästar och oss ihop som ekipage.

 Idag avslutar jag bloggen med att säga att hårt jobb lönar sig och att det finns en mening med allt, så brukar jag i alla fall tänka!

Ha det så bra så hörs vi!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Då var det tisdag igen och detta betyder bloggdags i vanlig ordning. 

Veckan som gått eller rättare sagt onsdag kväll till söndag lunch har spenderats i Billdal för tävling med Nisse, Selma och Nina. Och de skötte sig hur bra som helst allihopa!

Torsdagen började med kval till ATG Riders League i en 135 cm klass och den klassen började redan klockan halv nio och jag hade start med Nina direkt i början av klassen, så det var att vara uppe med tuppen som gällde. Men det var mödan värt för Nina hoppade en stålande fin runda felfritt och blev placerad. Även Nisse startade i den klassen och var lite spänd så det blev ett nedslag och en volt, sånt som händer och det var bara att ta nya tag. Senare på eftermiddagen startade även Selma, detta i en 130 cm klass och hon var pigg som en mört men hoppade ändå otroligt fint. Vi fick ett nedslag på sista hindret men det spelar inte så stor roll då känslan var super. 

På fredagen hoppade bara Nisse och Selma då Nina kvalat till ATG heaten på lördagen, men Nisse och Selma startade i alla fall i den avslutande 135 cm klassen för dagen. Selma var först ut och då var piggheten lite mer kontrollerad av mig och vi hoppade runt en fantastiskt fin felfri runda, man får ju inte glömma att hon bara är sju år också, men gör större klasser så himla bra nu. Nisse ville inte vara sämre han och dessutom inte när det längre inte var så läskigt i tävlingsridhuset heller. Det resulterade i en felfri och snabb runda vilket gav oss en sjätte plats i den nästan åttio starter stora klassen, så kul!

På lördagen var det som sagt sedan dags för Nina i ATG Riders League heat klassen. Det var den största och svåraste klassen både Nina själv gjort men också för oss tillsammans. Men som hon gjorde det och därför är jag så glad som ni ser att jag är på bilden nedan, trots att vi fick ett nedslag.

Om ni läst mina bloggar nu det här senaste året så har jag ibland tagit upp detta med att göra den sk ”resan” med en häst och att denna ”resan” oftast är det man gläds åt mest än de där själva framgångarna man får och når. Och så är fallet med Nina, jag fick henne hem till mig för snart ett år sedan. En då otroligt introvert tjej med nerverna utanpå och som var rädd och spänd inför det mesta.

Att komma för fort fram till henne, röra huvudet, vända i spolspilta, uppsittning, mötesskygghet och överhuvudtaget väldigt spänd och het i ridningen – allt detta var något som i början kännetecknade Nina. Som många som känt mig ett tag vet så älskar jag att ”ta mig an” hästar som är lite speciella och nerviga och även fast jag inte är så duktig att klappa mig själv på axeln så måste jag även säga att just det är något som jag är hyfsat duktig på. 

Jag har lagt väldigt mycket tid på Nina då jag både från första början fastnade för henne för den hon var och är men också för att jag alltid känt att det finns en riktigt fin häst ”där under”. I början kunde det vara handla om att man borstade på henne en extra gång om dagen. Sen med denna typen av hästar så gillar jag att rida ut mycket, speciellt till en början när man vill att de ska slappna av och tycka att det där med ridning och att ha en ryttare på ryggen är riktigt kul och inte ska förknippas med ett stressmoment.

Sen med hästar som kan vara spända vid uppsittning som Nina också var så tycker jag det är bäst att hitta en plats där dem är riktigt trygga och bara börja där, i Ninas fall var det precis utanför stalldörren, då hade jag en medhjälpare alltid som bara stod vid sidan och höll i henne lite lätt. Sen tog jag sakta fram pallen som jag sedan ställde mig på, tog tid på mig att bara stå vid sidan om henne, klappade på henne och på sadeln.

Därefter satt jag sakta foten i stigbygeln och tog själva upphoppet steg för steg sakta. När hon blev trygg i det och på den platsen kunde jag sedan förflytta mig mer och mer för varje dag jag satt upp. Ungefär eller exakt så som man börjar med unga hästar vid uppsittningsmomentet.

I den ”vanliga” ridningen eller som man så fint brukar kalla det, ”trim-ridningen” så blev hon ofta hetare och hetare och mer och mer stressad ju längre man red och därför skrittade jag väldigt länge i början på passen och sedan travade och galopperade jag inte så himla länge istället. Allt för att skapa så mycket trygghet och lugn som bara möjligt. 

Sedan kom vi till hoppningen efter ett tag. Där var och är hon otroligt försiktig och i och med detta och vad jag ovan beskrivit så började jag med väldigt låga hinder. Vår första start ihop var en 100 cm klass och sedan har vi sakta men säkert jobbat oss tillsammans upp i klasserna i takt med att vi också utvecklats ihop med det vardagliga att bara handskas med varandra men också i den vanliga ridningen.

Och just därför när vi som i lördags ställdes inför det svåraste och största vi gjort ihop än så länge och gjorde det så otroligt bra med endast en liten tå på en bom så kan man vara sådär glad som jag är på bilden ovan, även fast man inte vunnit eller hoppat felfritt.

Och det är för att resan vi gjort ihop betyder så otroligt mycket för mig och jag är så otroligt stolt och glad över fina fantastiska Nina för den utvecklingen hon gjort och för att hon varit och är så tillförlitlig mot mig men också ambitiös och arbetsvillig. På söndagen gjorde vi sedan med den härliga känslan debut i 140 cm och även det på ett fantastiskt sätt med ett litet nedslag i omhoppningen. Framtiden är så ljus för denna magiskt fina tjej med alla kvaliteter och egenskaper man söker och vill ha i en häst. 

Sen var det ju det där med cliffhanger som jag nämnde allra sist i förra veckans blogg. Och vad kan det vara, jo att jag, lilla Erik faktiskt deläger Nina sen ett par dagar tillbaka. Som den första hästen jag någonsin haft en del i eller ägt. Och det är jag sååå glad och tacksam över. Och tack även till Agneta Tegner som fött upp fina Nina och som ägt henne hela livet och nu låter mig vara en del av henne på riktigt! Wow!!! För er som undrar heter Nina på riktigt Namibia Z och är ett nio årigt sto efter Numero Uno – Cardento – Cortez. 

I söndagens 140 cm klass hoppade även Selma runt en riktigt fin runda med ett nedslag och Nissemannen smällde till med ännu en snabb och felfri runda som gav en fin placering. 

Nu väntar träning för gudfar Rolf-Göran Bengtsson på Flyinge kungsgård i dagarna två med fina Kaffe och sedan någon tävlingsstart i Skabersjö till helgen.

Vi synes och höres allihopa!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Då har det gått ännu en vecka sedan sist vi hördes av och detta betyder bloggande för mig och läsande för er. 

Under veckan som gått har jag och fem av stallets hästar varit och tävlat i Lund i fredags och i lördags. I fredags hoppade både Bella och Charlie runt varsin felfri runda i 120 cm respektive 110 cm klasser. Det känns verkligen som både de två får mer och mer förtroende för mig och i tävlingssammanhang samtidigt som de blir starkare hela tiden. De är båda ganska gröna men utvecklas verkligen i raketfart. Nisse hoppade på kvällen runt lite spänt i en 135 cm klass men det känns som att han är i riktigt bra form inför kommande lite större tävlingar. 

Under lördagen sedan var det fullt upp med nästan hela teamet/familjen på plats för att hjälpa till. Bella och Charlie hoppade ännu en gång felfritt runt varsin klass i 120cm. Selma gjorde sin första inomhusstart och det felfritt i en 130 cm klass, nu är hon redo för Billdal till veckan och sedan Elmia. Nina hoppade också runt en 130 cm klass riktigt bra och känns även hon redo för tävlande i Billdal till helgen. Sedan avslutades tävlingshelgen med en riktigt bra 140cm runda på Nisse, vi fick två fel med oss som kom efter varandra men känslan var bra och han ska också få följa med till tävlande i Billdal vilket resan går av emot imorgon kväll. 

Så det är vad som händer härnäst, Billdal med tre stycken hästar och där är det ATG Riders League som är huvudmålet för oss. 

Idag är även en liten speciell dag faktiskt, en sk. ”Årsdag”. Det är idag nämligen ett år sedan min första blogg publicerades här på tidningen Ridsport. Jag är så tacksam över Lina, Susanne och Catharina på Ridsport som gav mig chansen att få uttrycka mig genom min blogg hos dem och att de varit så stöttande i denna resan och jag är också väldigt glad att kunna säga att samarbetet genom min blogg kommer fortsätta på exakt samma vis som de gjort under det gångna året, vilket jag tycker är otroligt kul och är så tacksam för. 

Den första bloggen kom ju inte heller att bli så bara bara, mig veterligt är det den mest lästa av alla jag har skrivit och den som i särklass fått mest uppmärksamhet. Om jag minns rätt så var det faktiskt en av de mest lästa artiklarna på Ridsport överhuvudtaget under det året, och att det typ bara var artikeln om att Sverige vunnit VM-Guld i hoppning som hade fler läsningar, rätt coolt faktiskt. 

Min första blogg hade rubriken ”Nu är det dags att vi MÄN sätter ner foten” och jag hade tänkt länge på att jag ville uttrycka mig på något sätt på grund av det tumult som skett just då.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra det, hur jag skulle få min röst hörd, hur jag skulle formulera mig för att få fram min poäng på bästa sätt och hur folk skulle ta emot och tycka om min åsikt så det fanns mycket tankar och nervositet runt det hela. När jag sedan fick frågan om att börja skriva här på Ridsport så föll det ganska naturligt.

Jag fick en plattform där jag kunde göra min röst mer hörd än om jag bara publicerat texten på mina egna sociala medier och dessutom var det något som Ridsport också ville stå bakom vilket också gav mig en trygghet. Och wow som den bloggen togs emot och det är jag så glad och tacksam för.

Men tråkigt nog är den nog lika aktuell nu som den var då. Kanske inte på det sättet att det är samma tumult runtikring den svenska ridsporten som den var då för ett år sedan, men på det vis att den går att applicera på samhället i stort. Det är väldigt skrämmande faktiskt men just därför tycker jag att du som läser detta också ska läsa den bloggen igen. 

Vi hörs nästa vecka med Billdal uppdateringar OCH med att jag, lilla Erik, faktiskt för första gången i livet äger en del i en häst och inte vilken häst som helst!! Cliffhanger….

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Så var det dags att säga samma meningen som jag tycker att man säger åtminstone femtio gånger per år eller något, oj nu har visst en vecka till gått. Och detta betyder i mitt fall att det ännu en gång är dags för bloggen att publiceras. 

I förra veckans blogg kunde ni läsa att jag skulle spendera veckan åt tävling på Breeders Trophy med Kaffe och det blev en vecka utav rang. Men för att ta lite backstory till det hela så har jag och Kaffes ägare känt varandra ett par år nu, Thosse som hon kallas eller Therese Andersson som hon ju faktiskt heter på riktigt och jag stod ett tag i samma stall då jag hade min verksamhet på Bäringe gård utanför Eslöv.  Jag hade precis startat min verksamhet och Therese har haft sin verksamhet under många år samtidigt som hon jobbade och jobbar med sitt egna företag som frisör fulltid vid sidan. Alla som känner Thosse på ett eller annat sätt undrar typ alltid hur hon får ihop sitt liv, var hon får sin energi ifrån och hur hon alltid kan vara så glad och trevlig varje gång man träffar henne. Med Thosse går allting undan och man blir effektivare än någonsin bara av att vara i närheten av henne. 

Med andra ord, hon är en människa med många bollar i luften och jag har alltid inspirerats av hennes driv och hårda arbete sen den dagen jag för första gången träffade henne. Och den tiden vi spenderade där ihop på Bäringe är än idag den roligaste tiden jag någonsin haft i ett stall faktiskt, vi hade roligt ihop exakt varje dag och det är verkligen inte att underskatta överhuvudtaget. Vi alla vet att den livsstil och sport vi ägnar oss åt är extremt energikrävande och ofta fysiskt ansträngande och en så enkel sak som att skratta mycket ihop och ha roligt gör det hela så otroligt mycket bättre, lättare och roligare. 

Där på Bäringe bland Thereses hästar fanns en speciell mörkgrå nästan svart liten springare vid namn Kaffe (valack född 2017 efter Kannatol – Diarado), en speciell häst som det fanns mycket nerv i men som samtidigt var otroligt intelligent och hade otroligt lätt för sig när det kom till hoppningen. Therese och våran gemensamma kompis Antonia Andersson sålde Kaffes mamma till Abdel Said som unghäst och de har tillsammans hoppat upp till 145cm klasser ihop så att hoppningen kom från henne syntes redan från början.

Jag såg varje dag hur Therese jobbade med Kaffe och hans både stora galopp och hopp och jag har sedan följt dem på tävlingsbanan där de successivt men väldigt långsamt utvecklats och klättrat i klasserna. Och för ett tag sedan blev Therese gravid och när det nu vankades Breeders trophy-tävlande så fick jag ett väldigt ärofyllt och roligt samtal där Therese frågade om jag ville agera sk. ”catchrider”. Vilket jag såklart ville. 

Jag fick sedan sitta upp på Kaffe tre gånger innan första kvalet gick av stapeln i onsdags i en 125cm klass, det gick finfint och det blev en felfri debut för oss ihop. Redan dagen efter vankades andra kvalet, en väldigt mycket större och svårare klass än dagen innan men vi levlade upp ihop både två och ännu en gång blev det felfritt och dessutom med en tionde placering i klassen. Detta betydde final på lördag. En vilodag på fredagen och sedan var det dags för final tidigt på förmiddagen på lördagen.

Hör och häpna lyckades vi hoppa felfritt i både finalklassen och dessutom i omhoppningen och vi var så pass snabba ihop att vi slutade på en fjärdeplacering bland Sveriges alla bästa svenskfödda sexåriga hästar. Som om det inte vore nog betydde detta en biljett till Scandinavium för att delta i Lövsta Future Challange för unga hästar där tio stycken från Sverige kvalade hästar ställs emot internationella ekipage vars ryttare rider de femstjärniga tävlingarna under Gothenburg Horse Show. 

Solskenets solhistoria typ. Helt otroligt magiskt alltihopa och ingen av oss kunde knappt tro vad som skedde där och då i lördags, och vi förstår nog inte än vad som hände faktiskt. Kolla bara klippet nedan när vi får reda på att vi tagit oss till Scandinavium haha!

Jag är så tacksam för att jag fick chansen att få tävla fina Kaffe och ser nu otroligt mycket fram emot att få tävla i Scandinavium tidigt nästa år (huuur galet!!!!). Så tack Thosse för att du är du, för allt du lärt och inspirerat mig till OCH för att jag nu får äran att tävla på din extremt fina lilla häst Kaffemannen!!

Vi synes och höres nästa vecka!! 🙂

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare 

Tisdag och ännu en gång dags för bloggskrivande! Som har kommit att bli en stund för mig där jag kan sätta mig ner och ta det lite lugnt samtidigt som jag får göra något jag alltid älskat, nämligen att skriva! Bra två flugor att slå i en smäll måste jag säga!

Veckan och helgen som gått har som ni kunde läsa förra veckan inte gått åt någon tävling men det betyder ju som ni andra hästmänniskor vet inte att man kunnat ligga på sofflocket direkt!

När man har åtta stycken hästar i stallet så finns det alltid något att göra! Eller, har man en häst så kan det ju också ta hela dagen, de vet vi ju också om haha!

Nä men skämt åsido så vad som annars har hänt i veckan är att i fredags så hoppades sju stycken hästar, två fick hoppa en övning på utebanan och de andra fem hoppade lite bana inne i ridhuset. Just nu har jag ganska många hästar i stallet som är på uppgång i deras karriär, det kan vara exakt lika inspirerande som att också få hoppa på en riktigt erfaren gentleman som Higge ungefär. Eller Higge var faktiskt på en level för sig själv, honom saknar man verkligen varje dag! Men att få se den snabba utvecklingen som de oerfarna och eller gröna hästarna gör över både lång och kort tid är så kul och motiverande för fortsatt arbete!

Och utöver hoppandet i fredags så hoppade jag även på fina Kaffe i lördags inför Breeders i veckan! Kaffe, det namnet har jag inte hört innan kanske du tänker och nä i samband med mig så har ni inte det. Men jag har blivit inkallad att få tävla fina Kaffe på Breeders till veckan, han är en sexårig valack och vi ser så mycket framemot veckan tillsammans och hoppas vi kan åstadkomma något riktigt bra ihop trots att jag bara ridit honom tre gånger innan vår första start! Håll tummarna för oss!!

Och sist men inte minst så i avslutningen på förra veckans blogg så nämnde jag att jag skulle bli sambo för första gången och det har jag nu blivit! Och jag kan meddela att det inte bara är med världens bästa kille som jag också sa förra veckan utan också med den största samlaren jag känner tror jag! Åh herregud med saker vi burit från hans lägenhet in i lilla blå (min B-kortsbil) och sen därifrån in i nya huset! Och i detta nu så sitter jag i lägenheten vid stallet och färdigställer blogg samtidigt som Rikard är i huset och försöker få ordning och packa upp alla saker! Men oj vad fint vi kommer bo och vi stormtrivs redan!!!

Så nu väntar alltså Breeders till veckan och vem vet vad annat spännande som kommer ske i lilla Eriks liv, vi hörs nästa vecka!!
Kram på er!! 🙂

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Hylla de som hyllas bör, så lät en mening i förra veckans blogg och så kommer jag faktiskt att börja veckans blogg.

Att hylla och eller att tacka människor för vad det än må vara är något jag alltid brunnit för att göra som ni kanske märkt i bloggen och det är något jag alltid gjort och kommer fortsätta att göra. Det tycker jag verkligen att alla skulle ta till sig av och göra!

Och i veckans blogg tänkte jag just göra detta, hylla och tacka en person. En person som har kommit att få en ganska stor plats i min vardag, som hjälper mig med allt möjligt, alltid ställer upp om det behövs eller krisar, tränar för mig sen ett bra tag tillbaka och som också är en riktig kompis! Personer som är som ovan beskrivning växer inte på träd, det vet nog ni alla, och att han dessutom endast bara är 15 år gör det hela än mer förundransvärt! 

Erik Palm heter killen jag pratar om, han har blivit omnämnd som en av de som jag nästintill alltid tackar i mina bloggar när jag varit iväg på tävling eller liknande, för antingen så är han med och hjälper till på tävlingarna eller så är han hemmavid och fixar så allt går som det ska där.

Men just i detta blogginlägg tänkte jag hylla Erik för att han jobbat otroligt hårt med både sig själv men också ihop med sin häst och att det nu börjar lossna för honom och för honom och hans häst som ekipage. Erik har i hoppningen haft det ganska jobbigt mentalt, att han ibland tycker det är lite läskigt med t.ex höjden på hinderna, tittiga saker i hinderna och haft lite prestationsångest. En grej som också är fascinerande med detta är att Erik varit väldigt öppen för mig med allt detta och vi har alltid haft en väldigt öppen dialog gällande allt, vilket är väldigt fint och modigt av honom ”bara” det. 

Erik har tränat för mig sedan mars 2022, först med hans ponnysar och nu på hans storhäst och som för alla har det gått upp och ner men med hjälp av att Erik varit som sagt både väldigt öppen med sina känslor och tankar men även att vi har haft en öppen dialog gällande allt så har vi löst saker och tagit oss vidare. Och för ett tag sedan så skadade hans häst sig och Erik var ”borta” från ridning och träning ett tag och sedan var det jobbigt för honom att ta sig tillbaka. Vi har jobbat sakta men säkert och nu börjar det verkligen lossna och i helgen var Erik och hans Dumle på sin första tävling på väldigt länge och gjorde det helt fantastiskt bra med en felfri runda!!

Och att se den glädjen och lättnaden hos Erik när han gick i mål både helt perfekt ridet där allt flöt på riktigt fint men också att det var felfritt var ju bara en bonus, det var helt fantastiskt att se för mig som var med och hjälpte till på plats! Erik du är en så otroligt fin person, som jobbar hårt för det du vill och som aldrig ger upp och du är en så inspirerade person på många olika sätt! OCH jag är så tacksam för all det du gör för mig också, och då menar jag inte bara i att du t.ex tvättar och städar mina lastbilar sjukt bra och är så noggrann med allt runt mina hästar utan också för att du är exakt den du är! Heja dig och nu ser jag framemot nya framgångar ihop med dig, både för din egen del men också att du ska få fortsätta vara med och vara en del i alla mina framgångar! 

Utöver Eriks framgång i helgen gjorde jag även en tävlingsdebut på stallets nya stjärna, stjärnan jag pratar om är fem åriga stoet ”Just Me” även kallad Jossan efter Kannatol – Caretino. Hon var mycket duktig och jag ser så mycket framemot vår framtid ihop! Kul med fina och otroligt arbetsvilliga unga förmågor!!

Livet på topp och kommande veckas höjdpunkt blir att jag för första gången i livet blir sambo, ihop med världens bästa kille dessutom! Det får ni höra mer om i nästa veckas blogg, vi höres!!!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

En vecka har gått sedan sist vi hördes av och herregud vad veckorna går fort, den meningen har man ju aldrig hört… Men så är det verkligen.

Den gångna veckan har mestadels gått åt för förberedelser till tävling i Ljungby och sedan själva tävlingen i sig. Lastbil med fem stycken hästar, pappa Bengt, mamma Carina, syster Sara, pojkvän Rikard och hundarna Vera och Stella åkte ifrån gården i torsdags eftermiddag.

Att bara rulla in med lastbilen på den smala asfaltsvägen med träd på båda sidor i Ljungby för att sedan kunna se utebanan och det stora ridhuset ger en så sjukt mycket nostalgi från barndomen. Gud nu låter det ju som att jag är gammal som gatan och att det var flera decennium sedan jag var ett barn.

Det är ju bara ett par år sedan man åkte till fantastiska Ljungby Ridklubb en gång på våren och en gång på hösten för vad som i alla fall för mig var en av årets viktigaste och bästa tävlingar med ponnyerna. Och den där speciella känslan man fick och hade då för ett par år sedan, får man tillbaka just när man rullar in på tävlingsplatsen i Ljungby. Låter kanske konstigt för många av er men ni som vet ni vet.

Det är fantastiska människor som drar runt och håller i Ljungbys tävlingar år in och år ut, man känner sig alltid så välkommen och alla är otroligt tillmötesgående. Hylla de som hyllas bör säger jag bara till er alla och hyllar Ljungby Ridklubb det gör jag verkligen. Tack för i helgen!!

Nu till lite uppdatering ifrån hur det gick på tävlingarna som pågick i dagarna tre, dvs fredag-söndag.

Charlie gjorde tre felfria starter och skötte sig super, lite extra pigg och busig första dagen men det var bara att hålla i sig.

Bella hoppade otroligt fint alla dagarna, rev sista hindret i 120cm klassen i lördags men vad gör väl det när hon utvecklas i raketfart och framtiden ser verkligen ljus ut för henne.

Nina skötte sig väldigt bra återigen, som ni kunde läsa i förra veckans blogg så har hon utvecklats otroligt mycket den sista tiden och framfarten på banan fortsätter. I lördags hoppade hon extra fint i en 130cm klass med placering och jag ser så mycket framemot att fortsätta få utvecklas med denna fina häst.

Zizzi var som vanligt på fart humör men gjorde lördagens 140cm WR klass otroligt bra med endast ett nedslag och avslutade sedan meetinget med en tredje plats i en 135cm klass.

Nisses fina resultat från förrförra veckan i Henriksdal fortsatte in på även denna helg. Första dagen var han såklart livrädd för ena långsidan de första tio sekunderna på banan, sen kom han på att han tävlat sen han var fem år och gjort väldigt många starter i olika ridhus och då släppte de tankarna och vi kunde fokusera på att hoppa fint och felfritt haha.

Dagen därpå hoppade han otroligt fint och var dubbelt felfri i 140cm GP WR klassen och blev tredje placerad. Piloten höll på att glömma banan i omhoppningen så det blev en liten sk. oplanerad omväg men annars var allting annat tip top. Och så även söndagens klass där han var felfri, snabb och andra placerad i 135cm klassen.

Så det var allt som allt en väldigt lyckad tävling på alla plan och både jag, hästarna och teamet åkte nöjda och glada hem. Nu väntar en något lugnare period tävlingsmässigt men det är fullt upp ändå och vi hörs nästa vecka med nya uppdateringar från Eriks liv och vardag.

Ha det så bra!!! 🙂

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Tisdag och bloggdags, vilken otroligt trevlig kombo. 

Förra veckan hördes vi ju inte av men man kan kortfattat säga att vad som hänt de senaste två veckorna är födelsedag, överraskning, Milano, EM, Henriksdal 1 och Henriksdal 2. 

Ska vi börja i rätt ände så hade vi födelsedag för mig först, en födelsedag som firades hemmavid och jag hade även fått en hint om att Rikard skulle överraska mig på något sätt. Och överraskning blev det för tidigt på morgonen dagen efter skulle det stigas upp ur sängen och packas ihop saker för att vad det visade sig sedan att ta sig till Kastrups flygplats.

Väl där och när vi gått ett tag så kom vi fram till gaten där vi skulle gå på vårt flyg och där kunde jag läsa Milano på skylten. Och vilka fantastiska dagar vi hade där nere i Italien, med fantastisk mat, shopping, sevärdheter, strosa omkring på gamla fina gator och dessutom med världens bästa sällskap, bättre kan det ju knappast bli.

Och mot Rikards vilja lite grann tror jag, så åkte vi sista dagen mot EM i hoppning som också gick av stapeln samtidigt som vi var där nere. Det var fantastiskt kul att få se live och uppleva fina och för det mesta felfria rundor från våra svenska ekipage. Och att det sedan blev guld för Sverige var ju helt fantastiskt! Vilket team och landslag vi har!! 

Vid hemkomst så var det bara vanlig ridning hemmavid för att senare på helgen göra ett par starter i Henriksdal. Lite uppvärmning för hästarna inför tävlingarna som kom den gångna veckan. Charlie var felfri och likaså Nisse. Selma och Nina hade varsitt nedslag men alla fyra kändes väldigt pigga och fräscha. 

I onsdags drog sedan tävlandet igång igen. Och vilken vecka vi fick i sensommarsolen, vi hade verkligen fantastiskt väder under alla dagarna. Och på veckans och helgens rundor blev höjdpunkterna Nisses hoppning i båda hans klasser. Som ni kunnat läsa i någon tidigare blogg så har jag och Nisse haft en liten dipp ihop men med hårt arbete och ett annat bett som han verkar trivas bättre med, så fick vi till två riktigt fina felfria rundor i 135 cm klasser, varav den sista räckte till en femte placering.

Utöver det så hoppade Zizzi fantastiskt fint i torsdagens runda med placering men i heatklassen av ATG Riders League så var hon väldigt spänd och överhoppade sig lite i början och blev sedan lite trött på slutet. Sånt som händer och sånt man lär sig av och går starkare ur, någon gång måste ju Zizzan också få nått nedslag ju. 

Nina hoppade också helt maaaagiskt fint i lördagens 135 cm klass och wow vad stolt och glad jag är över hennes utveckling bara sista veckorna, hon har verkligen blivit så självsäker och både piggare och gladare upplever jag det som. Det är verkligen så kul att se utvecklingen som hästar gör över tid! 

Och i och med det så är utomhussäsongen slut för i år och precis som förra året så startar jag och hästarna upp inomhussäsongen hos bästa Ljungby Ridklubb i helgen som kommer! 

Vi hörs nästa tisdag med mer tävlingsuppdateringar och vardagsfilosofiska tankar! 

/Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare 

Vecka 34, alltså den gångna veckan, skulle som ni kunde läsa i förra veckans blogg vara en av få veckor under året som inte skulle spenderades åt tävling överhuvudtaget. Eller???
Det blev ju faktiskt lite tävling en dag i veckan ändå, en väldigt annorlunda sådan. Det handlar såklart om att jag ju blev inslängd i årets upplaga av ATG Hästarnas Mästare på Jägersro i Malmö.

När jag var på tävling på West Coast Equestrian Week i Åby tidigare i sommar så gick även första omgången av ATG Riders League av stapeln och då blev jag haffad av ”Cissi Wallin på ATG” (ni som vet ni vet) som tog tag i mig och sa ”Du ska vara med på ATG Hästarnas Mästare den 25 augusti!!!, om du kan förstås”! Jag kollade med chefen, dvs min syster Sara som har koll på mig och allt runtomkring och återkom 5 minuter senare och bara ”Japp, jag är med!!”. Och så blev det.

Innan själva tävlingen gick av stapeln i fredags så fick jag som tur var möjligheten att få träna lite på de andra två grenarna innan det var dags för showtime. Två gånger hann jag träna på att få köra Pilevallas Krabat som min travhäst hette, och vilken fart det var och vilken adrenalinkick man fick. Krabaten är er 15-årig herre med massor av erfarenhet och om jag minns rätt hade han sprungit in närmre 1 miljon i prispengar och V75 lopp med mera. Så coolt!

Jag fick även chansen att träna på att få rida galopp två gånger. Båda gångerna hos Kajsa Lindsjö som har sin bas på Kolgjinis gård i Vomb utanför Sjöbo. Efter första vändan vi red på rakbanan där hos Kajsa så tänkte jag, detta kommer aldrig någonsin kunna gå hela vägen tillbaka också. Herregud vad ont det gjorde, baksida lår och nedre delen av ryggen allra mest.

Men när vi skrittade innan vi skulle vända tillbaka på rakbanan så sa Kajsas jockey och kompis Annie till mig att så kan du ju inte rida. Eller ja typ så, det var kanske lite överdrivet men så tänkte hon nog för när jag såg filmen efteråt så såg det verkligen anskrämligt ut. Jag spände nog mig väldigt mycket och fattade verkligen inte hur jag skulle göra. Men efter lite tips från Kajsa och Annie så fick jag in snitsen bättre. Och sedan var jag helt plötsligt en naturbegåvning (ganska överdrivet det med haha).

Väl i fredags började hela kvällen med första grenen, banhoppning. Vilket vi fick göra med Malmö Civila Ryttareförenings fina ridskolehästar. Min vid namn Lillen. En dröm till ridskolehäst verkligen, så välriden och supersnäll. Vi fick till en snabb och felfri runda och VANN!! Wiho!

I galopploppet sedan fick jag äran att rida fina bruna valacken Cantini, som hade åkt från Jönköping enkomt för loppet med mig. Cantini hade gått väldigt många lopp under sitt liv men aldrig vunnit, innan han fick upp mig i sadeln och fick en j*****kla fart på upploppet! Det gick tydligen i över 60km/h där på slutet, vi hann förbi Adrian Kolgjini precis i slutet och jag VANN igen!! En av de häftigaste hästupplevelserna jag haft i livet tror jag faktiskt!!

I travloppet med Krabaten som var den sista och avgörande grenen så blev det otroligt tight mellan oss alla fyra konkurrenter. Orken för mig och Krabaten tog lite slut på upploppet men vi slutade på en fin tredje plats och sammanlagt VANN jag hela alltet och stod som segrare i 2023 års upplaga av ATG Hästarnas Mästare!!!

Kanske en plojgrej tänker ni men jag tyckte det var sjukt coolt faktiskt! Så kul att få äran att få vara med från första början men att få vinna alltihopa var ju verkligen pricken över iet!

Tack Johanna Lassnack, Niklas Lovén, Adrian Kolgjini, hästägarna till all hästarna jag fick äran att rida och köra, Jessica Wadst, Malin Andersson, Gry Forsell, Galopp-Kajsa och Annie, Cecilia Ahlborg samt alla på ATG och Jägersro galopp för en fantastisk tillställning, dag och upplevelse!! Ni är bäst allihop och jag är så glad och tacksam att jag fick träffa er allihopa! Ni är fantastiska!

Vi hörs nästa tisdag och då med lite mer vanligt content, i form av tävlingsuppdateringar!!

Vi hörs, kram på er allihopa!!

//Erik Nordström, 22 år, Hoppryttare, Egenföretagare

Då var det tisdag igen och såklart ska bloggen skrivas och publiceras.

Denna vecka har försäljning av häst och tävling i Stensäter varit de största händelserna och den där försäljningen var inte så bara bara.

I och med att jag nästintill bara ridit och haft hästar åt andra i min karriär så vet jag hur det är med att hästar tas tillbaka, säljs eller att situationer ändras på det ena eller det andra sättet. Men som de flesta av er vet och kan känna igen er i så är det där med att hästar åker ifrån en och ens liv inte det roligaste man kan vara med om direkt. Snarare tvärtom. Och lättare blir det inte när man heter Erik Nordström och alltid på något sätt blir helt tok-kär i nästan varenda en av dem. Men som ni säkert också vet så är vissa ”hejdå’n” svårare än andra. Och så var det i torsdags.

För i torsdags så åkte nämligen världens mest älskade Higge (Higuain) ifrån gården och mot varmare breddgrader. Higge kom in i mitt liv i slutet på oktober förra året och det kom att bli en riktigt raketkarriär för oss två tillsammans, med en extra schwung uppåt på slutet. Och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet efter de första ridpassen ihop. Familjen Behrens som ägde Higge hade förklarat honom som en professor i en yngre killes kropp och exakt så var det. Han är och var otroligt snäll i allt, kunde exakt allt man bad honom om när man red, trygg i alla möjliga olika situationer, miljöer och arenor. Helt enkelt en kille man kunde lita på i alla väder. Men han var också otroligt personlig och en sådan typ av häst som man vill ta med in i huset och mysa med i soffan typ. Ja jag vet att alla ni som läser denna blogg någon gång har haft den känslan eller tanken om någon häst ni haft eller stött på så sitt inte och skratta eller hånflina åt mig när ni läser det!! ;

I slutet på november gjorde vi vår första start ihop i en 120cm klass i Flyinge och vår sista start blev en felfri debut för både häst och ekipage i 150cm, som dessutom gav seger i heatklassen i ATG Riders League. Så det blev verkligen ordagrant en raketkarriär för oss tillsammans över de tio månaderna vi fick ihop och jag är så otroligt tacksam å fantastiska familjen Behrens som gav mig chansen med så fina, begåvade och talangfulla Higge.

Men jag måste faktiskt också erkänna att jag är både stolt och nöjd över att jag ännu en gång med mitt system, tankar och ideologier lyckats träna, utbilda, tävla och förvalta en häst och nå den framgång som jag faktiskt gjorde med i detta fallet Higge.

Så även fast att jag inte är så duktig på det så får man faktiskt klappa sig själv lite på axeln och vara just stolt, nöjd, glad och tacksam över det man lyckats med och samtidigt är det ju också både väldigt skönt och nyttigt att få ett sånt typ av kvitto på att man faktiskt har ett system man kan lita på och ändå känna sig ganska trygg i. Även fast det såklart är väldigt olika från häst till häst och ofta inte blir så som man kanske visualiserat att det skulle vara längs vägen eller bli i slutändan, men det vet ju ni andra hästmänniskor också.

Men för att återkomma till det jag skrev i början så var det som sagt inget lätt hejdå och det gjorde lite ont i hjärtat och någon tår fälldes där när lastbilen sakta rullade ut genom grindarna och genom allén ut mot stora vägen. Du magiska och så otroligt fantastiska häst, tack för allt jag fick göra och uppleva ihop med dig och lycka till i ditt nya hem på andra sidan Atlanten i regi av otroligt duktiga team och familj Sweetnam!

Utöver försäljningen av Higge i torsdags så gjordes också ett par starter i Stensäter i lördags och söndags. Bella hoppade fint runt en felfri runda i 110cm första dagen och hoppade även fint dagen efter i hennes andra 120cm klass i livet, vi hade två nedslag men känslan var väldigt bra och vi känns verkligen som ett team inför framtida uppgifter.

Nisse hoppade en 130cm runda med ett nedslag, det var skönt att han fick en mindre lite lättare runda efter att han spände till lite sist på Ribersborg i Malmö. Uno hoppade lätt, piggt och fint runt en felfri runda i en 130cm klass med placering, han kändes otroligt bra. Sen var ju även Zizzan i farten och hoppade magiskt runt en runda i avslutande 140cm klassen, dock med B-hindret i trekombinationen ned men oj vad fräsch och fin hon kändes. Med andra ord en bra tävlingshelg för mig, hästarna och teamet.

Nu väntar hör och häpna en vecka UTAN vanlig tävling men på fredag väntar ATG Hästarnas Mästare för mig! Där jag, Johanna Lassnack, Adrian Kolgjini och Niklas Lovén ställs mot varandra i en trekamp bestående av hoppning, galopprace och travlopp! Önska mig lycka till så vi hörs nästa tiiiiiisdag!

Bye bye!

//Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare

Är det bara jag eller går veckorna otroligt fort just nu? Det känns verkligen varje gång jag sätter mig och skriver bloggen som att det var igår jag skrev föregående veckas blogg. Helt galet. 

Men men, en vecka har i alla fall gått sedan sist vi hördes av och sen dess har det tävlats på Ribersborg i Malmö, tagits en tripp för att prova lite hästar, hört att det skrattas åt mig på en film, hunnits med två roliga kvällar med ”lite annat” och sist men inte minst så har det tränats på att köra travhäst. 

Och om vi börjar med det sistnämnda, vad har vi missat tänker ni, travhäst? Ja ni läste rätt, jag ska alltså lära mig köra travhäst för att den 25 augusti ska jag vara med i ATG Hästarnas Mästare på Jägersro. En tävling mellan fyra ridsportprofiler bestående av travkusken Adrian Kolgjini, galoppjockeyn Niklas Lovén, ryttaren Johanna Lassnack och lilla jag. Där vi i grenarna hoppning, trav och galopp ska tävla mot varandra för att utse 2023 års Hästarnas Mästare.

Det ska bli otroligt roligt, men jag var helt livrädd när jag i torsdags satt upp i en sulky för första gången, shit vilket tryck och fart. Så coolt. 

Jag har som sagt i veckan hunnit spendera två kvällar med lite annat när vi kollat på och skrattat åt Johan Glans i ett fullsatt Sofiero samt sett Benjamin Ingrosso på ett fullsatt Storatorget i Malmö. Så kul och roligt när det hinns med lite annat in emellan allt hästeri. 

Vad som också hänt är att jag i fredags och lördags fick massa meddelanden och filmer från SM-banketten på Sundbyholm. Detta då jag i våras fick äran att vara med i en humorfilm med Stefan Eriksson (Mr. Sundbyholm) och många andra kända ridsportprofiler.

Så otroligt rolig film att göra och folk verkar ha tyckt att det var ganska kul att kolla på när bland annat Zizzi fick glitterspray sprayat i man och svans (som för övrigt inte gick bort på två veckor). 

Och utöver det har det alltså provats lite hästar också, men huvudsaken som skedde var de fina tävlingarna i dagarna tre på fina Ribersborg i Malmö. Det var lite blåsigt och blött någon gång då och då, men vi klagade inte när hästarna skötte sig finfint.

7-åriga Selma gjorde första starterna sen Falsterbo och lite vila, felfritt i både 135 och 140, världens bästa! Nina hoppade 135 med ett nedslag och var fjärdeplacerad i 130 cm klassen dagen efter. 6-åriga Bella Notte var felfri i både 110 samt debuten i 120, så duktig tjej med framtiden för sig. Nisse var även med, men känslan var inte riktigt som den brukar så det blir ett litet steg tillbaka för att sedan komma tillbaka starkare. 

Vi hörs nästa vecka!!! 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Sen sist vi hördes av, alltså i tisdags förra veckan så har det faktiskt inte hänt så mycket särskilt revolutionerande direkt. Det betyder ju som de flesta av er vet inte att man kunnat ligga på sofflocket då hästarna ju såklart i vanlig ordning kräver exakt samma tid och uppmärksamhet som när som helst annars. Det jag menar är att det inte hänt så mycket utöva det vanliga stallarbetet och ridningen. Ganska skönt med någon vecka som ser ut så också faktiskt.

Nina hoppade två klasser i Henriksdal, först en 125cm klass på fredagen som lite uppvärmning inför våran debut i 135cm dagen efter. På fredagen hoppade hon superfint och kändes väldigt fräsch och pigg, likaså dagen efter och som hon hoppade i 135cm klassen på lördagen. Jag klantade mig lite och kom lite nära på en oxer och frambommen trillade, Nina är en otroligt försiktig häst så hon sprang på lite efter nedslaget så vi fick även insprånget i kombinationen som kom direkt efteråt, som ett litet följdfel. Därefter kändes hon superfin igen, så det var en runda att lägga lite till erfarenhetskontot men jag är så glad och nöjd över både Ninas och våran utveckling ihop och jag tror att inom snar framtid så kommer de riktigt fina resultaten radas upp efter varandra.

Utöver det har det som sagt inte hänt så mycket i mitt liv under senaste veckan och därför tänkte jag ”ägna” sista delen av veckans blogg åt en liten hyllning till en person. Just det att hylla någon kan jag tycka att vi är ganska dåliga på faktiskt, både generellt men särskilt inom ridsporten. Ibland kan jag uppleva att vi lite tävlar emot varandra lite för mycket, om ni förstår vad jag menar. Och att vi istället ska hylla varandra lite mer och vara glada för varandras framgångar men även stärka varandra i våra motgångar.

Och den jag tänkt hylla är en av mina fantastiska vänner Filippa Enmark. Filippa och jag har tävlat tillsammans väldigt mycket under både junior och young rider tiden och har även kommit till att bli nära vänner under tiden, vilket jag är väldigt tacksam för. Men under en tid har Filippa haft lite mycket motgångar när det kommer till resultat på tävlingsbanan och hon har kämpat otroligt mycket. Jag har sett själv när Filippa verkligen grävt ner sig själv i skorna när det inte blivit som hon velat inne på banan och jag har när jag kunnat och varit på plats försökt styrka henne allt jag kan. Men sedan en tid tillbaka har Filippa sin bas utomlands hos Erika Lickhammer van Helmond och nu verkar det som att allt Filippas slit börjar ge resultat. I helgen vann hon en 3* 140cm klass och var felfri och placerad i en 3* 150cm LR klass i Opglabbeek, wow bara wow säger jag och lyfter på hatten. Filippa du är en så stor inspiration, inte bara för den fina människan du är men också för att du kämpat och kämpar så otroligt hårt för din satsning. Du är värd all framgång du kan få!!  

Vi syns och hörs nästa vecka! 🙂

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare

Då var det tisdag igen och bloggdags och i denna bloggen blir det mycket uppdateringar ifrån tävlandet på sista tiden. 

Den gångna helgen har spenderats på Åby travbana och West Coast Equestrian Week men innan dess gjordes ett par starter i Stensäter. Nya förmågorna Charlie och Bella hoppade felfritt två gånger var i 110 cm klasser. Nina var felfri och placerad i en 130 cm klass och dagen efter det hade hon ett nedslag i en annan 130 cm klass. Och där gjorde även Nisse, Zizzi och Uno uppladdningsstarter inför West Coast, i ösregn. Uno hade inte tävlat sen Stockholm och var därmed vildare än någonsin kan man ju säga, likaså Zizzan men då är ju allt som det ska. Nisse hoppade super och kändes fin. 

På onsdagen bar sedan häst- och människolasset av mot Göteborg för tävling i dagarna fyra. Med i lastbilen fanns Zizzi, Nisse, Higge och Uno. 

På torsdagen började tävlandet, då med Zizzi och Nisse i kvalet till ATG Riders League i 135 cm. Båda hoppade fint och felfritt och Zizzi blev sjundeplacerad medan Nisse blev elfteplacerad. Sedan hoppade även Higge och Uno kval till ATG Riders League fast i en 145 cm klass. Där fick jag inte till en linje på någon av hästarna tyvärr, sånt som händer ibland antar jag … Så Uno hade ett nedslag och Higge två. Bra känsla på båda men ryttaren var inte hundraprocentig alltså. 

På fredagen var det bara Uno som hoppade och det visade sig inte vara så bara. För Uno hoppade magiskt i 150 cm klassen, kval till söndagens Grand Prix och var felfri och blev sjundeplacerad. Magiska fantastiska Uno. 

Lördagen följdes sedan upp med att Zizzi hoppade sin heatfinal i ATG Riders League. Jag var i det tredje och sista heatet och därmed visste jag att det ”bara” krävdes en felfri runda för att ta sig till kvällens omhoppning. Därför tog jag något längre svängar och kunde därför vara lite mer på den säkra sidan. Vi levererade en felfri runda med det femte bästa resultatet av de tjugofyra startande och tog oss visare till kvällens omhoppning. 

I heatet efter startade Higge, fast då var hindren upphöjda till 150 cm som även var debut för oss ihop. Vi var först ut av alla och lyckades leverera en nästintill perfekt felfri runda, och att hoppa just felfritt lyckades ingen annan med i mitt heat så vi avgick med segern och även Higge kvalade sig alltså till kvällens omhoppning. Helt otroligt roligt och dessutom att han gjorde det på ett så fantastiskt sätt, nästan drömlikt. 

Så kom kvällen och finaldags. Zizzan kändes allra bäst där på kvällen, men piloten ville lite mycket till det tredje hindret och skar kurvan väldigt mycket in på en linje, vilket gjorde att vi hamnade på ytterkant in i kombinationen och B-hindret trillade. Men känslan var super och vi fick med oss viktiga poäng inför resterande kvaltävlingar i ATG Riders League. 

Higge kändes även han fin, riktigt snabb i början på banan men tyvärr trillade även en bom för honom. Men precis som för Zizzi så fixade vi finfina poäng inför kommande omgångar. 

Så lite revanschsugen var man alltså efter omhoppningarna i ATG och visst fanns det en chans kvar den där kvällen. Då med Nisse som fick äran att hoppa In the lights lagtävling. En tävling där man tävlade två och två, sent på kvällen under strålkastarljus.

Jag och Nisse fick äran att teama ihop oss med Irma Karlsson och hennes Fatalite de Hus. Irma var extremt snabb och vi låg på andraplacering efter att alla tio lagens första ryttare hoppat en bana på 120 cm. Därefter höjdes hindrena till 140 cm och Nisse och jag leverade en felfri runda som gjorde att vi behöll andraplatsen. Ebba Danielsson och Kajsa Björe var helt omöjliga att slå. Så otroligt roligt intiativ som gör det där extra för både publik men också oss ryttare. 

Och avslutningsvis på söndagen hoppade Nisse sin final i 140 cm touren och gjorde det finfint med ett nedslag, medan Uno skulle hoppa 150 cm Grand Prix-klassen. Känslan på förhand var magisk, och så även början på banan men sedan var det som att Uno inte uppfattade ett hinder riktigt och det blev ett litet missförstånd. Sånt som händer och det är bara att klappa på sin häst och åka hem och träna för att sedan komma tillbaka ännu bättre. Min älskade Uno-pojke. 

Ännu en gång, oj vad tacksam jag är för mina fina hästar och allt jag får uppleva ihop med dem, världens bästa! Och tack alla människor runt omkring mig för hjälp både på tävlingarna men också hemmavid, utan er hade det aldrig gått! 

Vi syns och hörs! 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Äntligen tisdag och lite ”skriva av mig” tid. Att skriva och uttrycka mig genom skrift har jag alltid tyckt om väldigt mycket. Så när Corona pandemin utbröt och skolan övergick från att vara som vanligt till att den skulle skötas på distans så blev ingen gladare än jag! Alltså inte för att coronan kom utan för att alla uppgifter nästan bara blev skrivuppgifter och inte så mycket praktiskt, kanske viktigt att poängtera! 😉

Den årliga Falsterboveckan har nu kommit till sin ända och som vanligt känner man sig som helt utpumpad på energi såhär direkt efteråt, samtidigt som man är helt full av inspiration och motivation till fortsatt arbete och utveckling!

Fast innan Falsterboveckan startade så gjorde nya tillskotten i teamet, Charming Boy ”Charlie” och Bella Notte ”Bella” sina debuter med mig i sadeln på Henriksdals tävlingar, Bella felfritt och Charlie med ett nedslag. Båda är 6 år gamla och har verkligen framtiden framför sig!  

Sedan började veckan i Falsterbo med första 7 års kvalet för Selma i 135 och hon hoppade fint runt med ett litet nedslag när ryttaren red in ett steg mer än planerat på en linje! Dagen därpå hoppade både hon och jag dock felfritt runt i andra kvalet i en 140cm klass. Och därmed kvalificerade vi oss bland de tolv bästa ekipagen vidare till den internationella finalen i slutet på andra veckan.

Samma dag gick finalen av elitallsvenskan för mig, Higge och mitt lag IM Sportriders av stapeln. I första rundan hoppade Higge maaagiskt runt en felfri runda, en 140cm klass. Och efter första rundan låg laget på en andra placering.

I finalen på stora banan som var en 145cm klass fick vi dock ett nedslag och så även de andra i laget vilket innebar att vi drog på oss lite många fel och slutade på en fin men lite förarglig fjärdeplats i årets final av elitallsvenskan. Surt i stunden men vilken fantastiskt rolig säsong det varit. Jag har ridit alla omgångar och fick endast ett nedslag i finalen, ganska nöjd med det resultatet ändå!

I internationella finalen i 140cm på stora banan för Selma som gick nu i söndags hoppade hon finare än aldrig förr tror jag med ett nedslag! Jag är så otroligt stolt och nöjd över våran utveckling tillsammans de sista månaderna, visst vi har mycket jobb kvar med hennes stora kropp men det känns så lovande! Fina fina Selma!

Så som sagt är vi nu fulla med inspiration och motivation till fortsatt arbete och i helgen blir det tävling med fem hästar i Stensäter för att sedan spendera en vecka/helg i Göteborg på West Coast Equestrian week!

Nu fortsätter vi köra sommarsäsongen med massa roliga fina tävlingar!!

//Erik Nordström, 21 år, Hoppryttare, Egenföretagare

Då var ännu en vecka gången sedan vi sågs sist och det betyder att vi ses här inne igen. Trevligt eller hur? 

Jag får skriva av mig samtidigt som ni får en stund där ni bara kan luta er tillbaka och läsa om mitt som oftast skryt om mina fantastiska hästar och deras prestationer ihop med mig. Kanske lite överdrivet med att det är skryt och jag hoppas verkligen inte det upplevs så. Även fast jag ju faktiskt har helt otroliga hästar som man bara måste skryta om lite då och då. 

Men jag försöker att skriva lite här då och då om de till exempel lite sämre rundorna eller händelserna som sker i vardagen. Bara för att visa att allt inte är så fantastiskt som man kanske tror alltid. Även fast det är väldigt svårt att göra på grund utav att det inte är direkt normenligt. Men just den faktorn att det inte är normenligt är ju något som samhället blivit bättre på sistone att jobba emot.

Exempelvis att både ”vanliga” människor men också människor som är stora på sociala medier eller kan ha stort inflytande på många människor också blir bättre på att visa upp mer riktiga liv och inte bara fasader som är fyllda med picknickar i solnedgångar, perfekta kroppar eller som det i vår lilla värld kan handla om att man har den finaste och nyaste utrustningen och köper eller får nya hästar stup i kvarten. 

För livet är inte alltid en ”dans på rosor”, vilket ni säkert hört från en och annan människa innan. Men tro mig, jag vet, både utifrån mig själv men också genom att känna många som håller på med denna sporten och kan verka som att allt i dennes liv är helt fantastiskt och helt problemfritt. Även fast det ibland är väldigt svårt att tro när man allt som oftast ser och möter dessa människor med ett leende på läpparna eller hör dem skratta ihop med andra likasinnade. 

Vad vill jag egentligen säga med början av denna veckas blogg tänker kanske ni? 

Jo, jag vill säga att tro inte att bara för att ni både matas från sociala medier med texter, filmer och bilder som anspelar på perfekta liv med just det jag ovan beskrev att man har den finaste och nyaste utrustningen och köper eller får nya hästar stup i kvarten, så betyder inte detta att dessa människor inte har dåliga dagar där de inte har världens bästa självförtroende, har varit med om en hemsk bortgång eller så kan det handla om vanliga vardagliga problem som uppstår då och då, alternativt något i dessa stilarna. 

Vad jag vill sammanfläta detta med är att även jag utåt sett kanske har det livet jag beskrivit ovan. Med otroligt fina hästar, att jag får tävla på stora tävlingar, har fina saker till mina hästar och lever just det, ett problemfritt liv. Men jag vill säga att även jag har mina saker som jag kämpar med då och då, av både mindre och större betydelse. 

För två veckor sedan och med det även två bloggar sedan kunde ni läsa hur jag beskrev att jag fått äran att bli tillsammans med en person som stöttar mig, ger mig trygghet, energi och glädje men också att denna person är en kille. I dagens samhälle kanske inte något som de flesta höjer ögonbrynen för direkt, men det är absolut något som jag kämpat med under många år av mitt liv. 

Det är något fel på mig. Det kommer gå över. Tänk om min familj, vänner och människor runtomkring mig kommer att se mig på ett annat sätt, inte välkomna mig eller i värsta fall inte vilja fortsätta ha mig i deras liv. Detta är bara ett axplock av alla tankar som surrat i mitt huvud. Något som såklart påverkat mig och mitt mående, ibland mer och ibland mindre.

Jag tror att längst inne i mig själv så har jag alltid vetat att inget av det jag beskrivit här skulle vara sant eller att det skulle bli på detta sätt, men såklart kan man inte låta bli att tänka det värsta för så är det ju ofta med oss människor, att vi ofta tänker det värsta först. 

Jag träffade den där killen som faktiskt konstigt nog har ett namn, Rikard, ett tag innan jag berättade för familjen om honom och att jag var kär i en kille. Och när vi setts ett tag och allt kändes väldigt bra med oss ihop så ville jag såklart mer och mer berätta för familjen och närstående, dels för att slippa ljuga ihop konstiga historier om var jag skulle när jag åkte iväg, men faktiskt mest för att jag äntligen landat i att jag faktiskt skulle bli tillsammans med en kille och att det är den jag är. 

Men det som gjorde att jag faktiskt en dag till slut berättade för de första i familjen var att jag stod och betade Uno på gräset efter att han badat inför tävling och samtidigt pratade i telefon med Rikard. Jag sa till honom att jag ville berätta för familjen om oss, men att jag var rädd för hur de skulle reagera. Då svarade Rikard mig det så enkelt som att ”de personerna som inte accepterar dig för den du är kanske du i slutändan ändå inte ska ha i ditt liv”. Det låter kanske lite hårt när man skriver det eller säger det för sig själv, men tänker man efter så är det så sant som det är sagt. 

Så på kvällen säger jag till min syster som bor ihop med mig att ska vi inte åka och äta hos Johan, Josse och Clara (det vill säga min bror, hans sambo och deras dotter). Vilket vi gjorde, och efter vi ätit så berättade jag allt för dem som såklart tog det hur bra som helst och stöttade mig till hundra procent. Dagen efter berättade jag för mamma och pappa. Och dagen efter det tog jag med Rikard till gudmor och gudfar Jessica och Ante med familj där även resten av min familj var och åt middag, ”and the rest is history” som man så fint säger. 

Så, även fast att när du till exempel trycker på min Instagram profilbild längst upp i flödet när du sett att jag publicerat en ny story och du ser en bild eller film från när visar upp något som gör att du tänker att han har ju på riktigt allt och allt går så bra för honom och så vidare… Så finns det alltid en person bakom den där bilden, filmen eller profilbilden – en människa med alldeles egna känslor och prövningar som denne ställs inför. 

Och kom alltid ihåg att du är bra exakt så som du är och att det kommer lösa sig till slut ska du se! 

Detta blev en väldigt lång och lite annorlunda blogg gentemot de vanliga men hoppas ni gillar den och att jag delar med mig av denna typen av saker. 

Nu laddar vi det sista mot först ett par debuter med nya hästar i Henriksdal och sedan bästa veckan på året, Faaaalsterboooo!!! 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare