Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, hur mycket man än planerar, förbereder och längtar. Tyvärr blev det ingen tävling för mig i Helsingborg som jag sett fram emot. Jag fick en känning i mitt ena knä som kändes så pass mycket att jag valde att inte pressa kroppen. Jag fick ta lite hjälp av sjukvård och därmed vila och pausa ett par dagar för att få bra och rätt återhämtning.

Det är aldrig kul att behöva backa från en tävling, särskilt när man är laddad inför säsongsstart och mentalt inställd på att rida. Som tävlingsryttare vill man alltid vara stark, alltid köra på och aldrig visa svaghet, men är det något jag har lärt mig är det att ibland är det modigare att stanna upp än att bara trycka vidare. Kroppen och knoppen hänger ihop, och att lyssna på signalerna är en del av att vara hållbar som idrottare.

Det känns som att jag ändå nu hyfsat snabbt är på bättringsvägen igen. Jag är inte helt hundra procent återställd, men jag känner mig tillräckligt stark och stabil för att kunna tävla i Borås i helgen och det ser jag verkligen fram emot! Jag kommer till start med fyra hästar: Nina, Jagger, Malaco och Zizzi. 

Det här blir dessutom det sista kvalet i ATG Riders League inför finalen i Scandinavium, vilket gör helgen extra speciell. Det är en serie som jag verkligen uppskattar, både för sporten och för sammanhållningen mellan ryttarna. Att få vara med och rida mot finalen är en ära, och jag hoppas kunna göra fina rundor med mina hästar och avsluta kvalomgångarna på ett bra sätt.

Samtidigt som jag laddar för tävling har jag också något väldigt roligt att berätta!! Under en längre tid har jag arbetat fram ett nytt koncept som jag nu äntligen är redo att lansera: ”Sitsen och snacket, med Erik Nordström”. 

Det här är en idé som vuxit fram ur mina egna erfarenheter, både som ryttare, företagare och människa. Tanken är att jag ska åka ut till olika klubbar, ridklubbar eller grupper som vill boka mig för en dag tillsammans. Det kan se lite olika ut beroende på vad som önskas, tänker jag.

Det kan dels vara lite mer föreläsningsliknande, där vi kan sitta ner tillsammans och prata. Då kommer jag att dela med mig av mina egna erfarenheter kring det som jag skrivit här om i bloggen, det vill säga bland annat psykisk ohälsa, hur det har varit och är att vara kille i ridsporten, hur det är att driva ett hästföretag och hur lätt det är att fastna i överanalysering – något jag själv brottas mycket med. Jag vill vara öppen, ärlig och personlig, och förhoppningsvis skapa ett tryggt rum där man vågar prata om både framgångar och motgångar.

Det kan även vara lite mer clinic- eller träningsinriktat, där det inte bara handlar om hur man rider, utan också om hur man tänker när man rider, till exempel hur man hanterar press, nervositet och sina egna tankar i sadeln. Jag vill gärna även väva in det mentala perspektivet även i ridningen, eftersom jag tror att det är en så viktig del av utvecklingen.

Jag har redan mina första tillfällen inbokade, vilket känns otroligt roligt och inspirerande. Samtidigt är det lite nervöst, men på ett bra sätt. Jag hoppas verkligen att jag kan bidra med något värdefullt, peppa andra ryttare och kanske få fler att våga prata om det som inte alltid syns utåt.

Nu fokuserar jag på att ta hand om knäet lite extra, ladda inför Borås och njuta av att snart vara tillbaka i tävlingsbanan igen. Det är mycket som händer framöver, både på tävlingsfronten och med min nya satsning, och jag är tacksam för alla som följer med på resan!!!

Vi hörs och syns!

Det här är ett inlägg som jag har drömt om att få skriva någon gång. Nu är jag äntligen där. Jag har köpt min alldeles egna häst!!!

Jag har kämpat länge för det här. Verkligen länge. Även om hästar alltid har varit en självklar del av mitt liv, så har jag faktiskt aldrig ägt en häst helt själv tidigare. Min ponny som jag hade när jag var yngre köptes av mina föräldrar, och även om han betydde allt för mig, så var det inte samma sak som att faktiskt själv stå som ägare.

Genom åren har jag gått in i halvor, framför allt så är det ju Nina. Men jag är också ägaren av halvor i två fantastiska unghästar som går hemma hos mamma och pappa. Den ena äger jag ihop med pappa Bengt och den andra med sambon Rikard! Det har varit ett fint sätt att vara delaktig, utvecklas och lära sig mer, men drömmen om en helt egen häst har alltid funnits där såklart! 

Och nu… nu har det hänt.

Jag är så otroligt tacksam för den här möjligheten och vill verkligen rikta ett stort tack till Angelica, som gav mig chansen att få köpa Frasse. Frasse, som han kallas i stallet, heter egentligen Untouchable C TS – och han är precis lika speciell som sitt namn. En tioårig valack som jag verkligen ser fram emot att utvecklas tillsammans med.

Det känns faktiskt nästan lite overkligt att skriva det här. Allt slit, allt jobb och alla år av målmedvetenhet har lett fram till den här punkten. Att få stå här idag, med en egen häst, är inget som har kommit gratis, och just därför betyder det kanske ännu mer.

Nu blickar vi framåt. I helgen väntar tävlingar i Helsingborg med tre hästar, och redan nästa vecka åker vi vidare till Borås med ett helt gäng. Därefter drar tävlingssäsongen igång på riktigt, och jag är så taggad på allt som väntar.

Det ska bli otroligt roligt att se var Frasse och jag kan ta oss, hur vi kan utvecklas tillsammans och vad framtiden har att erbjuda. Oavsett resultat är det här början på ett nytt kapitel, ett kapitel som jag har jobbat hårt för och som jag är väldigt stolt över.

Tävlingssäsongen står verkligen och knackar på dörren nu, och både jag och hästarna känner oss redo. Hemma pågår det sista finslipet – träning och den där sköna känslan av att allt börjar sitta. För ett par veckor sedan var vi ju i Tyskland och tävlade med Nina och Jagger, vilket var ett väldigt bra kvitto på att vi är på rätt väg. Nu är det snart dags för hela stallet att dra igång på allvar.

Inom kort väntar tävlingar i Helsingborg och Borås, Scandinavium och Flyinge och sen får vi helt enkelt se lite var säsongen tar oss. Det är något jag både älskar och respekterar med sporten: man kan planera mycket, men aldrig allt. Just nu försöker jag mest njuta av starten, känslan och motivationen som alltid kommer den här tiden på året.

Apropå motivation och inspiration så pågår det ju just nu ett EM i handboll som spelas i Sverige, Norge och Danmark. Som många av er vet har jag en gudfar, Rolf-Göran Bengtsson, med medaljer från både OS och EM, så mästerskap och idrott på hög nivå har alltid funnits nära mig. Det är något jag verkligen inspireras av, både då och nu.

Extra roligt är det att handbolls-EM bland annat spelas i Malmö, där familjevänners son Lucas Sandell är med och spelar. Vi var inne och kollade igår när han spelade sin andra gruppspelsmatch, och förhoppningsvis hinner vi ta oss in och se ytterligare några matcher framöver. Det är väldigt häftigt att se någon man känt i princip hela livet stå där i rampljuset. 

Jag brukar skoja om att jag har både en OS-silvermedaljör och EM-mästare i min gudfar och nu också en mästerskapsmedaljör i Lucas Sandell, som jag växte upp med. Vi har spelat hockey på kräftdammarna hemma, fotboll i trädgården, och ja… det var ju Lucas som på blodigt allvar bröt min tå i en glidtackling hemma hos mamma och pappa en gång i tiden, så mycket på spel var det när jag, min bror Johan och bröderna Rasmus och Lucas var i farten! 😉

Skämt åsido – det är otroligt inspirerande att se människor man har nära lyckas, oavsett sport. Det påminner mig om varför man själv lägger ner alla timmar, all träning och allt jobb som kanske inte alltid syns utåt.

Nu fortsätter vi jobba på hemma med hästarna, bygga vidare på det vi har och ta med oss inspirationen in i tävlingssäsongen. Det ska bli väldigt spännande och väldigt roligt att se var den här säsongen tar oss.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Först och främst vill jag säga tack.
Tack för det otroligt fina mottagandet av förra veckans blogg. Jag är både väldigt glad och stolt över att den väckte så mycket tankar, diskussion och engagemang. Att få så många respektfulla och reflekterande reaktioner betyder enormt mycket för mig, och jag är djupt tacksam för hur inlägget togs emot.

Jag vill fortsätta i samma anda den här veckan, men också använda tillfället till att rikta ett stort och innerligt tack till Lövsta och folket bakom Lövsta.

Satsningar på unga hästar och unga ryttare

Under väldigt många år har Lövsta gjort ett enormt arbete för ridsporten, både inom hoppningen och dressyren samt både nationellt och internationellt. Det är ett arbete som kanske ibland tas för givet, men som i själva verket har betytt, och fortsätter betyda, otroligt mycket för sporten. Det som berör mig allra mest är deras långsiktiga satsningar på unga hästar och unga ryttare, inte minst genom Lövsta Future Challenge.

De har gett oss hoppryttare möjligheten att få komma in på arenor som annars hade känts väldigt långt borta. Scandinavium och tidigare Stockholms Stadion under Global Champions Tour-tiden, är upplevelser och möjligheter som sätter spår och ger erfarenheter för livet. 

Även internationellt

Utöver detta har Lövsta också gjort, och gör, stora satsningar internationellt, bland annat i USA, samt genom sitt engagemang i dressyren på Stockholm International Horse Show. De har under många år öppnat ovärderliga dörrar för unga hästar och unga ryttare på ett sätt som är unikt.

Och det stannar inte där. Arbetet de gör genom Lövsta Stuteri, med hingstar och seminstationer, är en enorm tillgång för svensk hästnäring och utveckling. Att ha ett sådant stuteri, med den kunskapen och kvaliteten, i Sverige är fantastiskt och inget vi ska underskatta. För mig är det en trygghet och en stolthet att veta att den kompetensen finns här hemma Sverige.

Önskar att det fanns fler

Jag är väldigt glad och tacksam över att det finns någon som Lövsta. Självklart kan man önska att det fanns ännu fler liknande aktörer som arbetade på samma sätt – med samma långsiktighet, engagemang och förståelse för sporten. För om fler gjorde det, då skulle svensk hoppsport kunna bli ännu starkare, ännu bättre och fortsätta utvecklas på riktigt.

Jag vill också vara tydlig med varför jag väljer att skriva detta nu. I samband med förra veckans inlägg upplevde jag att Lövsta, mer eller mindre explicit, fick kritik och mindre positiv respons för sitt arbete. Personligen tycker jag inte att det är rättvist. Inte sett till allt de faktiskt har gjort, och fortsätter att göra, för oss ryttare och för sporten som helhet. För svensk hoppsport.

Tacksam för egna möjligheter

För min egen del är jag oerhört tacksam för de möjligheter jag har fått genom både Lövsta Future Challenge för unga hästar och för unga ryttare. Det har egentligen betytt mer än vad som går att sammanfatta i några rader.

Och nu vill jag också lyfta det nya Top U25-programmet. Det är en helt otrolig satsning för oss unga ryttare. Det stöd, den uppbackning och den hjälp vi får, både sportsligt, administrativt och mentalt är ovärderlig. Att det dessutom finns möjlighet till ekonomiskt stöd för några av de talanger som är med gör satsningen ännu mer unik. Jag är så tacksam att få vara med i första säsongen av Lövsta Top U25 programmet och ser väldigt spänt på vad som komma skall ihop med den och deras program.

Så, från hjärtat:
Tack, Lövsta.
För möjligheterna, för engagemanget, för tron på unga hästar och unga ryttare – och för allt ni har gjort och fortsätter att göra för svensk ridsport.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare

Jag har läst Jana Wannius krönika flera gånger. Till stora delar håller jag med honom. Vi har haft våra guldår – 2021, 2022 och 2023, och det var magiskt att få uppleva. Att se Sverige stå högst upp på pallen, att inspireras, att känna stolthet. De åren kommer alltid betyda mycket, både för svensk ridsport och för oss som lever i den.

Jag håller också med om vikten av att unga ryttare befinner sig i miljöer där riktigt bra ridning sker. Att få se system, vardag, detaljer, tänk – allt det där som inte går att läsa sig till. Jag har själv haft förmånen att växa upp nära Rolf-Göran Bengtssons stall, sett ridning och träning på nära håll, sett hur ett system byggs över tid. Det är ovärderligt.

Men här vill jag nyansera bilden. För verkligheten för många U25-ryttare idag ser inte ut som den kanske gjorde förr.

Pengar styr – mer än vi vill erkänna

Det går inte att blunda för att pengar idag styr ridsporten i mycket hög grad. Ser man på topp 25 eller topp 50 på U25-rankingen internationellt, så har många av dessa ryttare familjer med enorma ekonomiska resurser bakom sig. Miljon- och miljardföretag. Hästar, tävlingar, personal, platser hos världens bästa ryttare, allt finns där.

Och ja, de befinner sig också hos de bästa i världen. Precis som Jana skriver.

Men vad händer då med vilja och talang, när pengar väger tyngre?

Jag har själv sökt mig till flera stall, främst utomlands, med ambitionen att vara arbetande elev. Att bidra, jobba hårt, lära mig, utvecklas. Så som det fungerade för inte så länge sedan. I dag är det i princip omöjligt. Nästan överallt kostar det stora summor att vara elev, oavsett hur mycket man jobbar. I vissa fall tiotusentals kronor i månaden, i andra fall betydligt mer. Lägg till tävlingskostnader, vanliga vardagliga kostnaderna så som foder, hovslagare, resor.

För mig, trots erfarenhet, trots vilja, trots en egen häst jag rider på 1.50cm nivå på, var det inte genomförbart. Inte ekonomiskt. Och jag är långt ifrån ensam.

Det är svårt att inte känna att pengar i dag går före vilja och talang.

Jag har sett, med egna ögon, via provjobb, via filmer och klipp som sprids – otillåten träning. Barrering. Touching. Hästhållning som jag inte kan stå bakom.

En verklighet jag inte vill vara en del av

Det finns ytterligare en anledning till att jag valt bort många miljöer. Och den är kanske ännu viktigare.

Jag har sett, med egna ögon, via provjobb, via filmer och klipp som sprids – otillåten träning. Barrering. Touching. Hästhållning som jag inte kan stå bakom. Hästar som överhuvudtaget inte får vara häst. För mycket press.

Det här är inga enstaka rykten. Det är en verklighet som många i sporten känner till, om ni vågar vara ärliga med er själva, men som få vågar prata om.

Och här menar jag att vi står vid ett vägskäl.

Om vi menar allvar med att utveckla svensk – och internationell ridsport, då kan vi inte samtidigt acceptera att människor som använder otillåtna metoder fortsätter vara förebilder, tränare och makthavare. Då måste regler följas. Då måste avstängningar användas. Då måste hästvälfärd vara icke förhandlingsbar.

Annars spelar det ingen roll hur många utbildningsprogram vi startar.

Jag håller med – men det räcker inte hela vägen

Jag håller med Jana om mycket. Om behovet av spetskunskap. Om vikten av internationell miljö. Om att sporten utvecklas snabbt.

Men jag tror inte att lösningen är så enkel som att “skicka fler till toppstall”. För tillgången till dessa miljöer är i dag djupt ojämlik. Och vissa av dessa miljöer är inte sådana vi borde vilja reproducera.

Om pengar fortsätter väga tyngre än etik.
Om vilja och arbetsmoral inte längre räcker.
Om unga ryttare tvingas välja mellan sin dröm och sina värderingar.

Då har vi ett större problem än rankingplaceringar.

Förändring kräver mod

Vill vi ha fler U25-ryttare på hög nivå? Absolut.
Vill vi att svensk hoppning ska fortsätta vara relevant internationellt? Självklart.

Men då måste vi våga prata om hela verkligheten.
Om pengar.
Om makt.
Om hästvälfärd.
Om vilket pris vi är villiga att betala – och vilket pris vi inte är villiga att betala.

Jag skriver inte detta för att peka finger. Jag skriver det för att jag älskar sporten. Och för att jag tror att verklig utveckling börjar först när vi vågar vara ärliga.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare

Om några timmar går vi in i det nya året 2026, men hopp och tro om att det ska bli ”vårat” år och på allra bästa och mesta livsglädje och positivitet. Men samtidigt har vi ett år bakom oss att lära oss av och se tillbaka på. Och jag kan verkligen inte annat än att avsluta blogg-året 2025 med att ta upp en tråkigare men välbehövlig diskussion. 

Jag blir förstörd. Förstörd över att läsa och höra om att ännu en kvinna fått sätta livet till på grund av mäns våld mot kvinnor. Förstörd över att vi måste prata om det, år efter år, liv efter liv. Senast nu i dagarna har vi kunnat läsa och höra om fruktansvärda mord och historier.

För det här är inte enstaka händelser. Det är inte olyckor. Det är inte bara ”svartsjuka som gick för långt”. Det är ett samhällsproblem, ett av de största vi har just nu. Mäns våld mot kvinnor.

Och ja, innan någon tänker eller säger det:

Nej, det är inte alla män. Men det är tillräckligt många för att kvinnor fortfarande lever med rädsla som en del av vardagen.

I Sverige dödas i snitt en kvinna var tredje vecka av en man hon har eller har haft en relation med (enligt BRÅ, brottsförebyggande rådet). Globalt har nästan var tredje kvinna utsatts för någon form av fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid (enligt WHO). Det är siffror som är fruktansvärt svåra att ta in, men ännu svårare att acceptera.

”Inte alla män”, men alltid en kvinna

När samtalet om mäns våld mot kvinnor kommer upp, dyker ofta försvarsmekanismen upp direkt: inte alla män. Och det har det gjort sen, alltid? Och det stämmer. Men fokus hamnar fel.

För det här handlar inte om att vi ska stå och peka finger mot individer som aldrig skadat någon. Det handlar om att våldet nästan alltid har samma riktning, en man mot en kvinna.

Och om vi inte vågar prata om det, öppet, ärligt, inte kan lyssna på varandra och utan att gå i direkt försvar – då kommer ingenting att förändras.

Jag tror vi måste börja prata med varandra.

En av de få böcker jag har som verkligen stannat kvar i mig är Bianca Kronlöfs ”Brev till mannen”. Den pratar rakt till en, mänskligt och fruktansvärt sårbart. 

Och kanske är det där vi måste börja:

i samtalen.

Med unga killar.

Med män runt omkring oss.

I omklädningsrum, i fikarum, runt middagsbord.

När någon drar ett ”skämt”. När någon egentligen passerar en gräns. När tystnaden annars hade varit enklare. Det betyder inte att alla män ska ta på sig skuld.

Men det betyder att fler män behöver ta ansvar, stå upp. Tystnad skyddar alltid förövaren.

Jag tror att så länge vi inte pratar om våldet, normaliseras det. Men så länge vi bortförklarar det, lever det vidare.

Så länge fokus flyttas från vad som hänt till känslorna hos den som blir ifrågasatt, händer absolut ingenting.

Vi kan inte fortsätta så här. Vi kan inte acceptera att kvinnor anpassar sina liv efter att dom är rädda att gå ut på kvällarna eller liknande. 

Vi kan inte låta ännu en generation växa upp utan bättre verktyg än den förra.

Jag tror på samtalet. Jag tror på bättre utbildning och förståelse. Jag tror på att vi faktiskt kan göra bättre, tillsammans. Men då måste vi våga stanna kvar i det obekväma, istället för att gå i försvar.

För det här angår faktiskt oss alla. Och allt detta tror jag vi kan börja om vi inte längre tittar bort.

Jag tror på en framtid där kvinnor inte behöver vara rädda för att gå hem. 

Vi kan inte ha det så här längre, det går inte. 

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

När året nu går mot sitt slut kan jag säga en sak med full övertygelse:

Så bra hästar som jag har just nu har jag aldrig haft tidigare.

För tillfället har jag elva hästar i stallet, även om två av dem bara är på en kort visit. De resterande nio är ursprungsligan, den grupp som byggt vardagen, tävlingarna och utvecklingen tillsammans med mig. Av dessa nio har hela sju hoppat 1,40 i år och inför nästa år står jag med en samlad grupp där varenda häst har kapacitet att prestera på riktigt hög nivå.

Det är en väldigt speciell känsla.

Min egen resa genom året har inte varit spikrak. Jag har haft en tuffare period bakom mig, särskilt jämfört med hur det kändes förra året. Men där jag är nu – mentalt, ridmässigt och i livet – är något helt annat.

Jag rider med självförtroende.

Jag är motiverad.

Jag har roligt i vardagen.

Och jag trivs i det liv jag lever just nu.

Det är kanske den största vinsten av allt.

Zizzi, minst i teamet, störst personlighet

Vi börjar med den minsta i teamet: Zizzi.

Vad ska man ens säga? Hon radar upp topp tre-placeringar, har vunnit en hel del klasser, men ja, vi har också haft en tendens att “prenumerera” på andraplatser i år. Det är något vi absolut vill förbättra inför nästa säsong.

Samtidigt är Zizzi verkligen one of a kind. Hon är en sådan häst som man inte behöver förklara i detalj, hon är bara där i zonen alltid, gör alltid sitt bästa och betyder enormt mycket. Det hon har gett mig går inte riktigt att sätta ord på.

Lexi, framtidstro

Lexi kom till mig i slutet av sommaren och har redan hunnit utvecklas väldigt mycket. Hon har presterat bra och vuxit rejält under höst- och vinterhalvåret. Det känns som att vi bara har börjat skrapa på ytan, och det ska bli väldigt spännande att se vad nästa år har att erbjuda med henne.

Carino, talangen som väntar

Carino har vi inte sett så mycket av på tävlingsbanan under hösten. Det har blivit färre starter, men talang saknas det inte. Han är en otroligt begåvad individ, och ibland är det just de hästarna som behöver lite mer tid. Jag är väldigt nyfiken på vad han har att ge framöver.

Malaco, pusselbiten som börjat falla på plats

Malaco är en häst jag alltid har tyckt väldigt mycket om. Personligheten, känslan, hur han är i vardagen, allt det där sitter. Men på tävlingsbanan har vi inte riktigt fått till det, förens nu under höst och vinter.

Just nu känner jag starkt att han har all kapacitet för att göra riktigt bra resultat på 1,50-nivå. Inför nästa år känns det mer som en fråga om när än om.

Nina, med ny energi

Nina känns otroligt fin just nu, och hon har fått med sig mycket positiv hjälp av Rolf, som vi pratade om i förra veckans blogg. Det är roligt att känna hur saker faller på plats och hur små justeringar kan göra stor skillnad.

Belgravia, vilat sig i form

”Bulan” Belgravia har haft lite vila nu ett tag, och efter det känns hon faktiskt som en helt annan häst. Det är fascinerande hur mycket vila kan göra. Nu känns hon både starkare och mer redo, och det ska bli väldigt spännande att ta henne upp i fler 1,40-klasser – och kanske även 1,45cm som jag har som ett litet men tydligt mål. Det känns absolut inom räckhåll.

Kämpar-Kjelle

Sedan har vi mister felfri, ”Kjell”. Han har presenterat sig riktigt fint i årets 7-årsklasser och varit otroligt jämn och stabil. Det ska bli så roligt att se vad han har att ge kommande år när vi får bygga vidare på det vi redan har.

Jagger och utvecklingskurvan

Och så ”Jagger”… oj vilken spännande säsong vi har framför oss där. Han är nog den häst som har utvecklats allra mest under mig under året. Jag är som en pojke på julafton inför framtiden med honom, vi känns verkligen som en riktig match, och den känslan är svårslagen.

Sist men absolut inte minst, faktiskt störst i ligan:

Zebran Arne- one of a kind

Wow, vilken häst. Det ska bli så kul att få visa upp honom för er, och jag är otroligt taggad på framtiden med honom, och det är han också, vill jag lova. Han kan både den ena konsten och den andra, om man säger så…

Det här året har lärt mig mycket, om tålamod, om tillit, och om hur viktigt det är att själv må bra för att kunna prestera. Jag går in i nästa säsong med en stark hästgrupp, ett starkt självförtroende och en genuin glädje för det jag gör.

Den känslan ni!!!

Vi hörs och God jul på er allihopa!

Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen gjorde jag min sista tävling för året, och vilken fin avslutning det blev. En otroligt rolig och lärorik tävling i Danmark, med så många positiva känslor att ta med sig in i vinterträningen.

Zizzi var helt fantastisk. Hon var trea i en klass, och i en annan hade vi ett nedslag som kostade oss vinsten. I finalen slutade vi sjua – felfria i grunden. I omhoppningen red jag ett lite konstigt vägval, fick göra en liten vänd om och tog en extra sväng. Det räckte ändå till en sjundeplats i ett startfält på nästan 80 ekipage. Hon hoppar helt otroligt och känns bara bättre och bättre.

Nina var också helt fantastisk. I första klassen var hon så fin, och i 1,45-klassen slutade hon fyra. På lördagen red vi Grand Prix 1,50, där hon hoppade med ett nedslag men med en helt fantastisk känsla, jag tror det var den bästa känslan vi haft i en sådan klass någonsin! Så mycket kvalitet och inställning, hon är en häst som verkligen ger allt.

Jag känner också en enorm tacksamhet för den hjälp jag fått de senaste månaderna. Rolf-Göran Bengtsson har hjälpt mig massor, bland annat med byte av bett och justeringar i ridningen som verkligen gjort skillnad. Jens Fredricson har också varit ett otroligt stöd och hjälpt mig enormt mycket i min utveckling. Att ha sådana människor runt sig betyder allt.

Jagger var också helt fantastisk. Vi var sexa i 1,45-klassen, samma klass där Nina var fyra. I Grand Prix hoppade han med två ner, men han var så otroligt fin. Han är bara åtta år och utvecklas hela tiden, en så rolig, härlig och lovande häst att jobba med.

Sammanfattningsvis är jag otroligt glad och stolt över mitt tävlingsår. Så mycket lärdomar, utveckling och fina resultat, men framför allt en känsla av att vi är på rätt väg.

Nästa vecka kommer en lite större sammanfattning av året.

Vi hörs och syns! 💫

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen gjorde jag och Carino vår riktiga tävlingsdebut i Åstorp, och jag måste bara säga: han skötte sig som ett A-barn. Två riktigt fina rundor, lugn, positiv och med öronen framåt hela tiden. Det kändes som att allt jobb jag lagt ner hemma verkligen börjar falla på plats.

Ni minns kanske att jag presenterade honom här för ett par veckor sedan och att vår allra första “debut” tillsammans faktiskt var på Rolf-Görans clinic i Flyinge. Även där hoppade han fantastiskt, lite väl högt ibland och därför har vi tränat massor hemma och i och med det var jag ännu gladare hur han skötte sig i Åstorp. Han var modig, framme och väldigt trygg i sig själv, precis det man drömmer om inför en debut ihop.

Arne (eller Zebran!) fick också glänsa

I lördags var det även dags för Arne, eller Zebran som han ju också kallas, att hoppa två klasser. Nolla i båda och med en energi som nästan bubblade över i andra klassen. Faktiskt lite lugnare i den första än i den andra, haha! Men det är en otroligt fin häst och med honom tar jag det lite lugnare, utan stress. Det känns så otroligt roligt inför framtiden, båda dessa killarna ger en riktigt bra känsla just nu.

Några ord om Svenska Ridsportförbundets nya förslag

Ni har säkert sett vad Svenska Ridsportförbundet publicerat om tävlingar för ryttare 13 år och yngre. Det har ju också varit uppe i Tidningen Ridsport, så där kan ni läsa mer om detaljerna. Jag vill bara dela min personliga tanke om det.

För mig känns det spontant som ett tråkigt förslag, jag tror inte att ett ett sånt borttagande av tävlingar för unga ryttare skulle gynna sporten. Samtidigt… jag är också helt med på varför frågan finns. Det är en enorm hets i de yngre klasserna: dyra ponnyer som importeras från alla håll och kanter, jakten på mästerskap, kval och placeringar redan i väldigt unga år. Pressen blir stor, både på barnen och på föräldrarna.

Och där känner jag mig lite tudelad.

För jag håller med om problemet, men är osäker på om lösningen är rätt. Jag tror mer att man måste se över kulturen runt barn- och ungdomstävlingar: hur tränare, föräldrar och vi i sporten pratar, tänker och agerar. För tävling i sig kan vara fantastiskt utvecklande, när det inte är förknippat med stress, prestige och jämförelser.

Avslutningsvis

Helgens tävlingar gav mig så mycket glädje och energi. Hästarna kändes otroliga och det var en så fin känsla att avsluta säsongen med dem på det här sättet. Samtidigt är det bra att vi i ridsporten vågar prata om svåra frågor, även när vi inte är helt överens. För i slutändan vill vi ju samma sak: en sport där både hästar och ryttare mår bra och kan utvecklas hållbart.

Imorgon åker vi på årets sista tävlingar, mysiga Vilhelmsborg och deras Christmas show! Vi hörs nästa vecka!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare

Det är en lite lugnare tävlingsperiod för mig och hästarna just nu. Vintern innebär alltid ett naturligt litet andrum, eller i alla fall att det är lite lugnare. Och det ger en chans att landa lite efter intensiva månader, fokusera på träning och känna in var varje häst befinner sig. Men även om tempot är något lägre så har vi faktiskt två tävlingar kvar innan året är slut, och det ser vi verkligen fram emot!

Just nu är stallet lite uppdelat i olika ”faser”: några hästar har välförtjänt vila, några är inne i en ren träningsperiod, och några är igång igen och känns riktigt tävlingsredo. Det är alltid spännande att känna hur varje individ utvecklas i sitt eget tempo.

Utbildningsskalan,  vår gemensamma karta
Jag tänkte att dagens blogg skulle handla om något som vi alla som håller på med hästar pratar om, oavsett gren: utbildningsskalan. Och i mitt fall framför allt hur den kommer in i hoppningen, eftersom det är där jag befinner mig.

Som många av er vet är jag med i den första omgången av Top U25 i Lövsta Future Challenge satsning, vilket har varit både motiverande och utvecklande. Vi har haft två träffar hittills, en med träning för Rolf-Göran och första träffen där vi fick träna för Jens med mera. Det hela startade på Flyinge med uppsamling och uppstart, och där pratade vi mycket om utbildningsskalan tillsammans med landslagsledaren Ancan, Ann-Catrin Carlsson.

De flesta av er kan ju skalan vid det här laget, men den är värd att lyfta igen för att påminna oss om hur viktig den faktiskt är, som både mall och stöttepelare i allt jobb vi gör med våra hästar.

Stegen är:

1. Takt
2. Lösgjordhet
3. Kontakt
4. Schvung
5. Rakriktning
6. Samling

Och när allt det här sitter så får vi genomsläpplighet och balans. Då har vi en grund där hoppning och ridning verkligen blir enklare, tydligare och mer harmoniskt.

Jag är otroligt tacksam för den hjälp jag får, inte bara av Jens utan också genom den nära kontakt jag har med Rolf-Göran, som tillsammans är mina stora mentorer. Det betyder så mycket att veta att de bara är ett samtal bort när jag behöver råd eller vill bolla något.

Men… för mig finns det något som nästan är ännu viktigare

Utbildningsskalan är kanske det viktigaste vi har, men för mig finns det en sak som går nästan före det.

Och det är detta: En glad och motiverad häst.

Det är det som gör den allra största skillnaden i mitt arbete.

Många av hästarna jag får är lite äldre. Jag tar sällan emot yngre än sex år, och då hoppar jag in i deras utbildning där någon annan lämnat av. De är ofta välridna, men mentalt kan de befinna sig på väldigt olika platser beroende på sin resa.

Och det jag märker störst skillnad på, varje gång, är motivation och glädje.

En häst som inte riktigt landat, som är lite stressad eller omotiverad, blir aldrig riktigt mottaglig för utbildningsskalan, oavsett hur korrekt man rider. Men när jag får hästen att känna sig trygg, glad, nyfiken och engagerad… då händer det magiska.

Min filosofi: Glad häst först, utbildningsskalan sen

Jag jobbar otroligt mycket med:

• att rida ut mycket på skog och vägar
• att ge mer hagvistelse än de kanske haft tidigare
• att lägga in “glassridning”,  långa tyglar, galopp på galoppbanan, lite lek
• att låta hästen få vara häst

Och effekten är enorm. På några hästar märker jag en total skillnad när jag lägger mer tid på uteritter och variation.

Det blir:

• mjukare kontakt
• mer bjudning
• mer hoppglädje
• mindre stress
• mindre överanalysering (hos både mig och hästen!)

Det är som att allt det där som står i utbildningsskalan plötsligt faller på plats av sig självt nästan, för att hästen vill vara där med mig.

Och det gör mitt jobb så mycket enklare och roligare. Vårt samspel blir mer som en dans än en prestation.

Just nu, mycket tacksamhet

Jag känner mig faktiskt på en väldigt bra plats just nu. Jag är motiverad och glad i mitt arbete, och alla mina hästar känns positiva, harmoniska och fyllda med energi inför nästa steg.

Det är en lyx att få arbeta med så fina individer, och en ännu större lyx att känna att vi verkligen gör det här tillsammans.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Förra veckan åkte jag till Strömsholm med Malaco. Redan på torsdagen fick vi kämpa oss dit genom snöväder. Vägarna var ändå förvånansvärt bra, trots att snön vräkte ner. Väl framme kändes allt ändå lovande inför helgens starter.

I fredags hoppade jag 1.45, men tyvärr var Malaco lite matt. Han fick inte riktigt till sina bästa språng och vi nådde inte upp till den nivå som vi vet att vi kan hålla. Det blev inte världens bästa runda, men så är det ibland, hästar är inga maskiner, och dagsformen varierar.

Dagen efter kändes han däremot otroligt mycket bättre. Då hoppade han 1.45 med en helt annan energi och kvalitet. Ett ner från toppstriden så det var surt men jag är så himla nöjd med honom ändå!

Det som gör mig extra glad är hur mycket han har utvecklats de senaste 2–3 månaderna. Hemma har han känts fantastisk, och det börjar verkligen synas på tävling också. Nu får han en välförtjänt lugnare period under några av vinterveckorna som kommer. Jag är väldigt nöjd med honom ändå, han har gjort ett otroligt fint jobb och det är en häst jag verkligen älskar! Nästa år ser jag fram emot med stoooor entusiasm!

Denna gången red jag inte ATG Riders League men istället gjorde jag ett litet inhopp i sändningen. Jag bifogar klippet från Equisport/ATG Live här nedan, där jag, Jessica från ATG och Stefan pratade om hästvälfärd den senaste tiden och generellt. Förra veckan gjorde jag även ett liknande inhopp fast här i bloggen ju, bland annat med anledning av händelserna i Verona, men också för att frågorna är viktiga att lyfta i allmänhet.

Se mitt inhopp i ATG-studion nedan.

Det blir ingen lång blogg idag, utan jag lämnar istället över till sändningen där ni kan lyssna på mitt samtal med ATG gänget och höra hur vi resonerar, tänker och tycker.

Tack så mycket för att ni följer med, ha det bra så länge allihopa!!!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Här hemma är allt riktigt bra, även om kylan börjar smyga sig på på allvar nu. Men det gör faktiskt inte så mycket, för det har varit en helg som fyllt på energikontot mer än vad minusgraderna dragit ifrån.

I helgen tävlade jag några hästar i Flyinge, och dessutom har ett nytt ansikte (eller ja, nytt huvud och fyra ben!) flyttat in i stallet. Han heter egentligen Aurelianos, men här hos oss har han redan blivit Arne.

Arne är en 6-årig valack efter Grand Slam VDL, och han är… ja, speciell är bara förnamnet. Hans teckning på sidan är nästan lite zebralik, något av det mest unika jag sett. Jag fick honom i början av förra veckan, och efter ett litet ”avhopp” i Rolf-Göran Bengtsson-träningarna i måndags och tisdags fick jag möjlighet att vara med och hoppa honom där sista dagen.

Och vilken känsla! Han hoppade helt fantastiskt på träningen. Sedan fick han hoppa en liten klass på torsdagen i Flyinge, en 1.10, och gick felfritt runt. Det känns otroligt lovande inför nästa säsong. Han har något extra, och jag är så glad över att få ha honom i stallet. Tack Sofia Kroon för förtroendet!

Sofias andra häst hos mig, Lexus, tävlade också i helgen. Hon var felfri i 1.30, och vi debuterade sedan 1.40 med två ner, men hon hoppade superfint och känns verkligen på rätt väg.

Även Jagger, som haft ett litet tävlingsuppehåll, var tillbaka i tävlingssammanhang med besked, först felfritt i 1.30 och sedan felfritt även i 1.40, där han dessutom blev fyra. Det gjorde mig riktigt glad, en riktig pangrunda fick vi till.

En snabbtur till Köpenhamn, och tillbaka i tid för start

Vi är ju bortskämda här nere i Skåne med närheten till Danmarks huvudstad Köpenhamn, och det utnyttjade vi ordentligt i helgen.

Jag, Sara, sambon Rickard och mina ”extrasyskon” i tvillingarna Alma och Elna, tog en liten tur över bron och spenderade fredagen och en bit av lördagen i fina vinter- och julskrudade Köpenhamn. 

Det var helt fantastiskt att kunna vara i Köpenhamn på förmiddagen och sedan tävla i Flyinge på eftermiddagen. Den kombinationen känns nästan lyxig, och det var verkligen välbehövt att få bryta av vardagen lite. Det gör så mycket för mitt välmående att ibland göra saker som inte bara handlar om hästar.

Nästa äventyr, Strömsholm

Den här veckan packar jag och ”Malle” Malaco ihop oss för en liten ”grabbresa”, eller ja, skämt åsido, det är mest vi två, upp till Strömsholm. Vi åker på torsdag och tävlar fredag, lördag och söndag i det andra kvalet av Lövsta Future Challenge. Han känns i riktigt bra form, så jag ser verkligen fram emot helgen.

Och tack för all fin respons på förra veckans blogg! Det betyder mycket och ger energi att fortsätta dela resan med er.

Vi hörs i nästa veckas blogg!!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Den här veckan kunde vi läsa nyheter från FEI-mötet där man beslutade att förmildra reglerna kring synligt blod på tävling. Sverige röstade nej. Tyskland röstade nej. Flera andra ridsportförbund röstade också nej.

Men majoriteten sa ja.

Och där någonstans börjar min oro.

För om vi ska ta ridsporten in i framtiden, mot hållbarhet, hästvälfärd och en sund utveckling, hur kan vi då tillåta att gränserna för vad som är okej att hästen utsätts för blir allt ”suddigare”?

Det här är inte en liten fråga. Det är en fråga om sportens framtid.

När verkligheten hamnar på film

Vi som lever på sociala medier, vi som följer sporten nära, har säkert sett klipp från framhoppningar inom toppsporten världen över, där vissa saker kan ifrågasättas.

Vanligtvis älskar jag när publiken får komma nära inpå framridningen. Jag tycker det är så inspirerande att se hur världseliten förbereder sig och tränar, nästan mer än själva sporten.

Men nu… när allt filmas och sprids okontrollerat… ja, då syns också det som inte borde få förekomma.

Och framför allt: Hästen hamnar i fokus, på fel sätt. 

Allmänheten dömer snabbt, och ibland med all rätt.

Vi har länge sett liknande problem i dressyren. Nu ser vi det alltmer i hoppningen. Det borde vara en varningssignal för alla.

Vem ska stå upp för hästen?

Det är här jag tycker FEI måste vakna. Stewards måste våga kliva in. Ledare måste ta ansvar.

Och vi ryttare måste stå upp för den sport vi älskar, inte bara när kamerorna är riktade mot oss på prisutdelningen.

Om sådant här fortsätter att normaliseras, och dessutom tillåts mer i regelboken, då tror jag inte ridsportens framtid ser särskilt ljus ut. Inte internationellt. Inte nationellt. Inte någonstans.

Ridsporten är fantastisk, därför måste vi försvara den.

För att förtydliga: Jag tror stenhårt på ridsporten.

På samspelet mellan häst och människa.

På glädjen.

Just därför måste vi fortsätta prata om det här ämnet, även när det är obekvämt.

För vad händer om vi tystnar?

Vad händer om vi låter fel krafter styra utvecklingen?

Så… vad tycker du?

Vi behöver fler röster i den här diskussionen. Inte färre.

Hur tänker du kring framtiden för ridsporten?

Var ska gränserna gå, för hästens skull?

Kommentera gärna. Låt oss prata om det.

För det är så vi kan påverka tror jag – tillsammans.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Tidigt onsdagsmorgon rullade lastbilen ut från gården, fullastad med fem hästar, packning och massor av förväntan. Jönköping Horse Show på Elmia har alltid en speciell stämning och i år var inget undantag. Det har varit en otroligt bra vecka med fina banor, bra sport och härlig atmosfär. Visst, vädret kunde bjudit på lite mer sol och boxarna var mer åt det blöta hållet… men vad gör väl det när hästarna presterar så fint. 

Det viktigaste av allt: vi hade fantastiskt roligt. Hela familjen var på plats för att hjälpa till och heja, vilket betyder väldigt mycket!

⸻

Veckans höjdpunkter, häst för häst

Zizzi, LMG’s Zyprexa

Zizzi var helt fantastisk, som vanligt haha. Hon blev tvåa i höstfinalen av ATG Riders League i 135 cm, en riktig höjdpunkt!! Hon hoppade super i både kval och heat, och i omhoppningen var hon snabb som vinden, felfri och riktigt ”på”. Hästen med det största hjärtat som verkligen alltid levererar när det gäller!

Malle, Malaco

Malle gjorde en otrolig vecka med ett nedslag i två 1,45 klasser och vinst i 1,40. Jag känner verkligen att vi har hittat rätt tillsammans nu. Han är i superform och känslan på banan är bara wow. Så himla roligt att få ut det på tävling!

Kjell, Limonchello

Kjell fortsätter imponera. Han var fyra i andra 7-årskvalet över 140 cm och kvalade därmed till finalen. I finalen blev det ett nedslag, men känslan var magisk. Jag var lite nervös inför atmosfären, han kan vara åt det spända och tittiga hållet, men han var otroligt duktig och avslappnad. Han har så mycket potential.

Bulan, Belgravia

Bulan var med för att se och lära. Tre starter i 135 cm och hon hoppade superfint alla rundor. Vi fortsätter jobba på teknik och styrka, och när det sitter helt kommer hon kunna ta ytterligare ett steg. Hon gjorde precis det hon skulle den här veckan och kändes super!

Nina, Namibia 

Nina har verkligen en uppåtgående form. Första 145 cm-klassen hoppade hon väldigt fint med ett litet nedslag. I andra kvalet över 150 cm var hon felfri länge men rev två hinder mot slutet, men det räckte ändå för att kvala till Grand Prix.

I Grand Prix på söndagen kände jag att något inte riktigt stämde. Hon blev spänd, stark och springig. Vi fick några nedslag och jag valde att utgå. Det var inte riktigt likt henne, så nu tar vi ett steg tillbaka, lite lugnare period, någon lättare klass och försöker hitta rätt känsla igen.

⸻

Sammanfattning

Trots regn, blöta boxar och några små frågetecken på slutet så var det en superrolig vecka med fina resultat och många riktiga kvalitetsrundor. Hästarna har utvecklats massor och jag är så stolt över var och en av dem.

Nu är vi hemma fulla av motivation, och jag ser redan fram emot nästa start. Tack Elmia och Jönköping Horse Show för en magisk vecka!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Den här veckan har det varit full fart hemma, men på ett väldigt målmedvetet och fokuserat sätt. Jag har tränat hästarna väldigt planenligt och individuellt inför Elmia, dit fem av mina åtta hästar ska åka.

Imorgonbitti lastar vi hela familjen och fem hästar, det ska bli så roligt att komma iväg! Alla hästarna känns fina, i bra form, och jag själv känner mig också stark både mentalt och fysiskt inför tävlingen. Sista tiden har det ju verkligen så kallat rullat på för mig på tävlingsfronten och jag känner nästan att det är ett litet bra stim jag är i.

Utöver träningen har jag haft lite kunder hemma och gjorde också två starter i Skabersjö i helgen. Lexus blev trea i 130cm klassen och gjorde en fantastiskt fin runda och det kändes som kvitto på den utveckling han har gjort hemmavid. Han hoppade otroligt fint, och det var verkligen en sådan där runda som gör en riktigt glad och varm i sitt lilla hästhjärta.

Men det starkaste intrycket den här veckan kom faktiskt inte från ridningen eller hästarna, utan från soffan. Jag såg dokumentären “Starkast vinner” på SVT Play. Sedan tidigare har de gjort en föregångare som hette “Smalast vinner”, som handlade om tjejers kroppsideal, ätstörningar och pressen att se ut på ett visst sätt. Den tyckte jag redan då var väldigt gripande och viktig. Men det jag verkligen uppskattade den här gången var att fokus låg på killar och män, ett ämne som ofta hamnar i skymundan.

För jag vet, både från egna erfarenheter och från människor jag känner och följer, att kroppsideal och press att passa in påverkar även killar i hög grad idag. Det finns en tydlig norm om hur en manlig kropp ska se ut, och det är lätt att känna att man måste leva upp till den bilden. Och när man drar det ännu längre, vet vi ju att unga killar tyvärr tydligt toppar självmordsstatistiken i både världen och Sverige. Just det handlar kanske inte bara om kroppsideal, men jag tror att det är en del av ett större problem, att många killar känner att de inte kan eller får visa svaghet eller känslor i stort.

Jag blev särskilt berörd av intervjun med influencern Martin Skålander och hans pappa. Deras samtal, där båda visade känslor och tårar, var otroligt starkt. Att se en pappa och son prata så öppet om känslor, det är något man inte ser ofta. Och det visar hur viktigt det är att prata. Att våga prata, oavsett om det är med familj, vänner, eller någon med professionell befattning.

Ni som har läst mina tidigare inlägg vet att jag själv har skrivit om ideal och hur jag under perioder har haft svårt att acceptera min kropp och känna mig bekväm i mig själv. Det har inte alltid varit lätt, men med tiden och med rätt stöd och uppbackning har jag hittat mer trygghet. Därför blev den här dokumentären extra stark för mig, den satte ord och bild på något som verkligen behöver uppmärksammas och belysas.

Så, inför Elmia känner jag mig både tacksam och peppad. Tacksam för att jag får göra det jag älskar med mina fantastiska hästar, och peppad inför en vecka fylld av fina upplevelser och nya minnen. Hästarna är i toppform, jag känner mig redo, så nu kör vi – Elmia, here we come!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

En hel vecka i Herning, Danmark, är nu över, och vilken vecka det har varit!

Det var en fantastisk tävling. Själva upplägget påminde mycket om Elmia och Jönköping Horse Show som vi har framför oss nu. Ganska snarlikt både i känsla och miljö, skillnaden är väl att den stora arenan i Herning är lite större än Elmias.

Danskarna är verkligen otroligt bra på att arrangera tävlingar. Allt flyter på smidigt, stämningen var härlig och stallen var superfina. Det var tältboxar, men de stod inne i byggnader så det kändes som permanenta stallar, riktigt bra och hästarna trivdes!

Vi åkte dit på tisdagen, mamma, pappa och jag. Jag tävlade med Nina, Jagger och Zizzi. Och vilken vecka det blev!

Zizzi, min lilla fighter 

Zizzi var helt fantastisk. Hon hoppade otroligt fint och var snabb som en vessla i alla klasserna. Första dagen vann vi den trestjärniga klassen i “Lilla Touren”, ett startfält på runt 75 ekipage! Andra dagen blev vi tvåa, efter en dansk som precis slog oss. Och sista dagen i finalen vann vi igen!

Hon är verkligen en riktig tävlingsmaskin. När man rider fram är helt kolugn och ser ut som vilken liten häst som helst, öronen ut åt sidorna och går i sitt eget lilla tempo och värld. Men när man rider in på banan, då händer något. Det är som att någon slår på en knapp. Hon letar hinder, fokuserar och kämpar helt otroligt hela vägen. En helt fantastisk och nästan obeskrivlig känsla.

Ni som följt mig länge vet att jag haft Zizzi i många år. Hon såldes ett tag, men jag fick tillbaka henne när jag flyttade hem till Sverige. Det har tagit tid att bygga upp vårt förtroende till varandra igen, men nu är det verkligen tillbaka. Vi är så galet samspelta nu, jag känner henne utan och innan, vet exakt vad hon behöver för att både må bra och prestera!

Nina, på väg upp igen 

Nina har inte gått så många större klasser på ett tag. Hemma har hon känts lite sådär, därav ingen tävling, det har känts lite som att hon är i en fas av utveckling. Jag har skruvat lite på små detaljer för att få ut det bästa av oss, och ibland kan det ju nästan kännas som ett steg tillbaka i början innan man förhoppningsvis känner framsteg. Och det har jag känt på sistone men den här veckan var verkligen ett kvitto på det! 

Första dagen var hon felfri och placerad i 1.40, andra dagen hade vi ett ner och i 1.45cm Grand Prixen hoppade hon verkligen superfint. Vi fick ett litet nedslag på sista hindret i trekombinationen, men känslan var fantastisk, jag tror faktiskt knappt hon hoppat så bra i en stor klass på länge!

Jagger, framtidslöftet 

Första dagen var Jagger felfri i lilla arenan och kändes toppen. När vi sen gick upp till stora arenan blev han lite väl pigg och busig, men hoppade ändå riktigt bra. Tredje dagen fick vi ett litet missförstånd på en linje från utgången, där jag kom lite stort på en oxer och han blev lite rädd för vattenmattan, så det får vi hem och öva på!!

Men känslan med honom är något helt speciellt. Det känns som att det inte finns några för höga hinder för honom. Jag längtar efter att fortsätta utveckla honom, han har verkligen allt i mina ögon.

Framåt mot Elmia 

Nu är vi hemma igen och förbereder hästarna inför Elmia nästa vecka. Fem hästar ska med, och jag älskar den här perioden, att lägga upp en exakt plan för varje dag fram till tävling. Vissa hästar behöver mer trim, andra mer uteridning, vissa får hoppa lite större för att få det i kroppen medans andra bara finslipar på mindre hinder en gång.

Jag känner verkligen att jag är i ett bra stim just nu, motiverad, glad och fylld av energi. Det ska bli otroligt kul att se vad Elmia-veckan har att bjuda på – för mig, hästarna och hela teamet!!

Vi hörs och syns! 

Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Vilken vecka det har varit! Först tävlingar i Flyinge med Malaco, Bulan Belgravia och Jagger, och sedan vidare till Lund med Singoalla och Lexus. Och det finns så mycket att ta med sig hem, både glädje, utveckling och några riktiga sk. ”kvitto-ögonblick”.

MALACO, TID, TÅLAMOD OCH ÄNTLIGEN RESULTAT
Jag har lagt så otroligt mycket tid och tålamod på Malaco. På pappret är han verkligen en häst som borde passa mig perfekt: lite mindre modell, mycket blod, sådana hästar trivs jag ofta väldigt bra med. Men något har inte klickat, förens nu. 

En stor del tror jag handlade om hans vardag. Han har aldrig varit riktigt nöjd med vanliga stall-rutiner. Han är van vid att vara ute länge och trivs bäst när han får mycket frihet, alla väder, mycket hage och få timmar på box. Mina hästar får generellt mycket utevistelse, men han behövde mer än de andra. Så jag satte honom hos grannen där vi stod innan där de kunde gå ut från tidig morgon till sena kväll i riktigt stora beteshagar. Det gjorde enorm skillnad för hans välmående.

Nu har jag bytt stall så har jag sett till att han kan ha samma rutiner även här, och det märks direkt, han är lugn här också, gladare och får utlopp för energin på rätt sätt.

På marken älskar jag att rida honom. Han har utvecklats så mycket i markarbetet och känns fantastisk där. Men inne på tävlingsbanan har det inte klickat som jag velat… förrän nu i helgen. Det var precis som att jag hittat knapparna. All träning börjar visa sig och vi hittar varandra, äntligen känns vi som ett riktigt sammansvetsat ekipage.

Resultaten talar för sig själv:

• Onsdag: femma i 1.40
• Fredag: VINST i 1.40, med gudfar Rolf-Göran Bengtsson som tvåa och Peder Fredricson trea (!)
• Söndag: dubbelnolla och tvåa i 1.45 Grand Prix-klassen

Helt galet och så himla kul. Ett sånt kvitto på att tålamod och rätt förutsättningar kan förändra allt.

BULAN BELGRAVIA
Bulan var också superfin hela helgen. Först hoppade hon 1.35 felfritt, men hon var så luftig i sina språng att ryttaren tappade stigbygeln, så jag fick lägga lite extra tid inne på banan för att komma tillbaka i balans. Tiden var snålt satt, så det blev två tidsfel trots en jättefin runda.

Dagen efter hoppade hon 1.35 igen, var felfri och slutade fyra. Hon har gjort en så fin utveckling, och det är verkligen roligt att se hur hon växer med uppgifterna.

JAGGER
Jagger gick bara en klass som uppladdning inför Herning den här veckan, och han kändes fantastisk. Men han fick feeling och busade till det, stannade på murdelen som fanns på banan. Sånt händer, och nu vet vi att vi får träna mer på just det kanske och motbevisa att de inte kommer äta upp honom haha. 

TÄVLING I LUND: SINGOALLA & LEXUS
På lördagen åkte jag från Flyinge till Lund för fler starter, Singoalla, som jag rider åt familjen Jahnke, har gjort en enorm resa. Vi hoppade vår andra 1.30 tillsammans, var felfria och slutade tvåa. Vinnaren? Jo, Jörgen Larsson, även kallad Jögge, som nu kan vara nöjd, för han har tjatat om att han aldrig får vara med i bloggarna. Nu säger jag det officiellt: jag blev slagen av Jörgen Larsson…! 

Lexus, min fina sjuåring som ni känner från bloggen, hoppade också en superfin runda i samma klass. Hon rev näst sista hindret men känslan var jättebra, och det är det viktigaste.

SUMMAN AV HELGEN
Det här är verkligen en vecka av tävling som jag tar med mig mycket från. Det största är känslan med Malaco, att aldrig ge upp, att våga ha tålamod och att tro på resan även när resultaten dröjer. Varje häst lär en något nytt och nu känns det som att jag äntligen fått ut på banan det jag känt i markarbetet.

Tre dagar i rad, i stora klasser, och att få avsluta med en dubbelnolla och andra plats i 1.45… otroligt.

NU: HERNING!
Just nu sitter vi i lastbilen, jag, pappa och mamma där framme och Jagger, Nina och Zizzi där bak, på väg mot Herning i Danmark. Vi tävlar onsdag till söndag, så det kommer fler uppdateringar i nästa veckas blogg.

Vi hörs då!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Först och främst vill jag säga stort tack för det otroliga mottagandet efter förra veckans blogg! Jag blev verkligen så glad över hur många som hörde av sig, kommenterade och delade med sig av sina egna tankar kring ämnet, fram­hoppningen.

Som jag skrev i förra inlägget så upplever jag ju att det ofta är väldigt bra stämning på framhoppningen. Det är kul, folk hjälper varandra, man peppar, skrattar och har det härliga samspelet som gör att man känner sig välkommen och förbereder sig ihop. 

Men som sagt, ibland uppstår situationer där tonen blir tråkig, där man kanske inte riktigt vill hjälpas åt, och det blir lite “alla för sig själva”-känsla. Det tycker jag är synd, för vi är ju ändå där med samma mål: att göra vårt bästa tillsammans med våra hästar och ha kul på vägen.

Därför känns det extra fint att så många av er ville prata om det här ämnet. Det behövs verkligen! Jag tyckte att diskussionerna i kommentarsfältet var jättebra, respektfulla, ärliga och konstruktiva. Många delade med sig av egna erfarenheter och tankar kring hur vi kan göra framhoppningen till en ännu bättre plats för både ryttare och hästar. Det är precis sådana samtal som öppnar dörrar och skapar förändring. Tack för det!

Men nog om det, det var förra veckans blogg, jag ville bara göra ett kort svar/recap på det.

Förra veckan var det dessutom dags för Breeders Trophy, mästerskapet för svensk­uppfödda hästar, och vilken vecka det blev!

Jag hade med mig sexårige valacken Anakin, som jag har fått äran att rida tack vare Maria Gretzer, Stall Tillflykten, Ella och hennes snälla mamma. Han gjorde två av tre felfria rundor och var verkligen jättefin. Framför allt i sista klassen på fredagen, där kände jag verkligen hur mycket han har utvecklats under den korta tid vi har haft tillsammans. Han har gått från klarhet till klarhet, och det är så roligt att få vara en del av hans resa!

Och så till bästa lilla Kjell, min fantastiska sjuåring! Han gjorde en supervecka!!!

• Torsdag: 5:a i första kvalet (135 cm)
• Fredag: 6:a i andra kvalet (135 cm)
• Söndag: felfri i grundomgången i finalen (140 cm), en väldigt svår bana, och till slut 3:a i sjuårschampionatet för svensk­uppfödda hästar!

Jag är så otroligt stolt över honom. Han kämpade hela vägen, och även om jag gjorde ett litet misstag i omhoppningen där vi fick med oss bakbommen på en oxer, så kändes det ändå nästan som en seger haha! 

Extra kul också att Sofia Farman Zetterman vann med sin fina No Doubt, stort grattis till henne!

Att tänka på att jag och Kjell har tävlat ihop i exakt ett år nu känns nästan lite overkligt. På det året har vi gått från 1,20 till 1,40, och haft bara fyra bommar ner totalt. Det säger en del om vilken fantastisk häst han är. En riktig maskin. (Förutom den gången i Göteborg när han blev lite rädd för tälten, men det är en annan historia 😉.)

Nu väntar ännu en tävlingsvecka på Flyinge med några av de äldre hästarna, och veckan efter bär det av till Herning för större tävlingar, något jag verkligen ser fram emot!

Tack igen till alla som läser, kommenterar och delar med sig. Det betyder så mycket.

Vi hörs snart igen, tills dess, ta hand om er själva och era hästar!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Vi som tävlar regelbundet vet hur framhoppningen ser ut. Oftast är vi sex till nio ekipage där inne, med en medhjälpare var, våra egna rutiner och vår egen tidsplan. Alla vill göra sitt bästa och ge hästen rätt känsla inför starten, helt förståeligt.

Men trots att vi delar både passionen och platsen upplever jag att framhoppningen ofta blir mer stressig än den behöver vara. Det handlar inte om regler, funktionärer eller tävlingsledning, utan om hur vi beter oss mot varandra där inne.

Smågnabb som växer.

Många av oss har varit med om det:

– Diskussioner om hindret ska höjas eller sänkas.

– Otydlighet kring vem som är näst in.

– Någon som startar långt senare men ändå vill ändra hindret direkt.

– Kommentarer med tråkig ton när någon “gör fel” vid hindret.

Och visst, ibland är det småsaker. Men stämningen blir snabbt vass, irriterad eller nonchalant. För många medhjälpare, särskilt de som inte är vana att ta ton eller som är lite konflikträdda, kan det vara riktigt jobbigt att ens stå där. 

Det finns ljusglimtar.

Själv har jag varit med om fantastiska situationer också. När man får haka på någon annans hinder för att man inte har en medhjälpare med sig just då. När någon hjälper till utan att man ens hinner fråga. När folk samarbetar i tyst samförstånd och visar respekt.

Det visar att det går. Så varför är det inte standard?

Vad behöver förändras?

Jag tror inte vi behöver ett regelverk. Jag tror vi behöver:

• Bättre koll på startordningen. Veta ungefär vem som är före och efter en själv.
• Tydligare kommunikation, men med vänlig ton.
  Att fråga istället för att bara göra. Att föreslå istället för att kräva.
• Följsamhet och samarbete kring hindren.
  Exempelvis låta någon hoppa först, sen justera.
• Respekt för olika behov och rutiner. Alla värmer upp på sitt sätt, och det måste man få göra.
• Påminnelsen: bemöt andra som du själv vill bli bemött. En enkel sanning som lätt glöms i stundens hetta. 

Varför spelar det någon roll?

Framhoppningen är ett nödvändigt sista steg mot en bra runda, inte en mental fight innan man ens ridit in på banan. Vi tävlar tillsammans, ofta mot samma människor vecka efter vecka. Det hade kunnat vara en ganska trygg och rolig plats, inte en kamp om vem som gör vad och bomhöjder…

Jag önskar att framhoppningen var en miljö där man:

• hjälper varandra
• kan be om ändring utan suckar,
• får göra fel utan att bli tillrättavisad med tråkig ton,
• känner sig välkommen även om man är ny, stressad eller liknande

Det handlar inte om att alla ska kramas och hålla hand, bara om att ha lite mer samarbetskänsla och mindre egen bubbla. För i slutänden vill vi alla samma sak: ge vår häst bästa möjliga chans när vi rider in på banan.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Just nu befinner jag mig på en så otroligt bra plats i livet. Jag känner mig motiverad till jobbet på ett sätt jag inte gjort på länge, och jag har en grupp fantastiska hästar som utvecklas mer och mer för varje vecka. Det är en sådan glädje att se deras framsteg, och samtidigt känna hur mycket jag själv har utvecklats.

Speciellt min grundridning och sits har tagit ett stort steg framåt. Jag känner att jag är mer medveten om vad jag gör, och det skapar en trygghet och ro både i ridningen och i vardagen. Efter en tuffare period bakom mig känns det verkligen som att saker börjar falla på plats, både med hästarna och i livet i stort.

Jag har nu sju hästar i stallet, med otroligt bra hästägare och ett härligt gäng omkring mig. Det känns positivt och roligt att gå in i framtiden med så mycket motivation och energi. Hästarna speglar ju alltid ryttaren, och jag märker hur de svarar på min känsla och mitt fokus, det vi gör hemma börjar ge resultat på banan. 

Veckans höjdpunkt var helt klart träningen idag med Mick Jagger för min tränare Jens Fredricson. ”Jagge” kändes fantastisk, och jag är både glad, stolt och tacksam för all hjälp och push jag får av Jens. Han lär mig så mycket, och det betyder otroligt mycket för både mig och hästarna.

Från helgens tävlingar i Helsingborg tar jag också med mig Belgravias runda i 135cm klassen. Ett litet nedslag, men en känsla av enorm utveckling, framför allt emellan hindrena och det ger också bättre hoppning. På marken har hon utvecklats otroligt mycket på sistone, och det känns verkligen som att det börjar släppa även inne på banan. Hoppningen hon har i sig är av största klass tror jag, hon har verkligen ett helt magiskt språng.

Nu ser jag fram emot Breeders med Limoncello (eller Kjell, som vi kallar honom), och därefter väntar två stora tävlingar: Herning och Elmia i Jönköping. Det ska bli så roligt och jag känner verkligen att både jag och hästarna är på väg i rätt riktning.

Just nu är jag bara otroligt tacksam, för hästarna, människorna runt mig, och för att jag får göra det jag älskar varje dag. Det här är en resa jag verkligen njuter av.

Vi hörs och syns!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare