Hur var bröllopet, Wilma?

Berätta om bröllopsfestligheterna, Wilma!
– Det var helt fantastiskt och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Vi hade fint väder och strålande sol. Bröllopet var på en torsdag och en del gäster fick ta färjan tillbaka tidigt på morgonen dagen efter, för att de skulle tävla. En av dem var Richard Vogel och han blev tvåa i en femstjärnig klass på fredagen, så ett bröllopsfirande verkar ge tur.

Hur många var ni?
– Närmare 140 personer, tror jag, och för första gången blev släkten Hellström övertrumfade i antal av familjen McMahon. Nästan hela den irländska släkten kom.

Hur kom det sig att ni firade bröllopet på Marstrand?
– Mamma och pappa gifte sig där, och när jag tog studenten hade vi studentbalen på Marstrand. 

Blev det något hästtema på bröllopet?
– O ja, en sko från Cicci var med i kyrkan. Det hade min hästskötare Madde fixat, och jag storgrät när de kom med den. Det var så fint.

Och sedan gick bröllopsresan till tävlingarna i Peelbergen?
– Ja, bröllopsresan får vi vänta med till senare, kanske i höst. Vi tycker båda väldigt mycket om djur och skulle gärna åka på safari och se vilda djur.

Att arrangera ett bröllop innebär mycket jobb. Vad är ditt bästa råd till andra som går i bröllopstankar?
– Att komma ihåg att njuta, för det går så fort över. Men förberedelserna var roliga också, som när vi övade på vår dans och när vi två dagar före bröllopet köpte tio kilo lösgodis.
– På bröllopsdagen vaknade jag med samma känsla som första dagen på ett mästerskap, men så påminde mamma mig om att jag redan vunnit första pris.

Så bara prisutdelning och ärevarv kvar?
– Just så.

Du byter efternamn till McMahon. Varför?
– Det var självklart, även om det är lite känslosamt. Men det är bara ett namn, och jag är stolt över att dela mitt efternamn med Eoin.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 7/2026.