Historisk seger utan träns – Cornelia vann Sveriges första klass i halsring

På gården utanför Ljungskile skrevs ett stycke svensk ridsporthistoria i helgen. Här avgjordes vad arrangören bedömer vara Sveriges första A:0-klass där ekipagen tävlade med enbart halsring.

Upplägget var enkelt: ponnyer och storhästar möttes i samma tidshoppning. Skillnaderna mellan ekipagen var stora, men i resultatlistan blev det desto jämnare.

Mindre än en sekund skilde vinnaren från tvåan.

Snabbast av alla var Cornelia Kristiansson från Halmstad och den 180 centimeter höge Calutscki, född 2015, e Caleo–Cornet Obolensky.

– När jag såg tävlingarna med halsring i England i våras sa jag lite på skämt till mamma att om det inte blir något i Sverige får jag väl åka dit och tävla. Sedan fick jag syn på den här tävlingen på sociala medier och kände direkt: Vi måste dit!

Cornelia Kristiansson åkte långväga för halsringsklassen

Tanken var först att Cornelia skulle resa tillsammans med en kompis som också skulle starta. När kompisens häst blev halt fick hon i stället följa med som hästskötare.

För Cornelia blev den långa resan från Halmstad värd mödan. Segern kom efter drygt ett år tillsammans med Calutscki, en häst som hon beskriver som pigg och mångsidig.

Ekipaget varierar träningen mellan hoppning, dressyr och uteritter och har redan hunnit starta både hopp-, dressyr- och distansklasser.

– Målet för nästa år är att ta fälttävlanskortet, säger Cornelia Kristiansson till Ridsport.

Att just halsringen blivit en del av ridningen är däremot ingen tillfällighet. Inspirationen väcktes redan 2016 eller 2017, när Cornelia såg en fälttävlansryttare rida terrängbana med halsring.

Hon började prova med sin dåvarande D-ponny och fortsatte när hon gick över till stor häst och började satsa mer på hoppningen.

Från träns till grimma och vidare till halsring

Vägen från vanliga tyglar till att tävla en bana med enbart halsring har fått ta tid. Cornelia och Calutscki tränar nu regelbundet utan träns, även för tränaren Margareta Norgren. Men Cornelia började stegvis.

– Jag var som många andra rädd för att inte kunna stanna. Jag gick från träns till grimma med tyglar och började sedan med halsring. Jag tränade också väldigt mycket på att kunna röststyra, precis som vid longering eller tömkörning.

När tyglar och träns försvinner blir ryttarens övriga signaler desto tydligare.

– Det gäller att vara noggrann med sitsen. När man bara rider med halsring märks det ännu mer hur mycket de små signalerna från vår kropp påverkar hästen, oavsett om man rider med eller utan träns.

Cornelia hoppas att fler ryttare som är nyfikna ska våga prova, men betonar att det behöver ske när ekipaget är redo. Hennes råd är också att fråga lokala arrangörer om möjligheten att få starta med halsring.

– När du känner dig säker, fråga klubbarna om du kan få rida en pay and jump eller pay and ride utan träns. Jag frågade flera klubbar och fick nej, men i slutet av sommaren sa Hermanstorps Rid- och körklubb ja. Det blev ett bra genrep inför den här starten.

Säkerheten i fokus när tränsen åkte av

Att samla flera ekipage som skulle tävla utan träns krävde ett särskilt säkerhetsupplägg.

På framridningen och framhoppningen, där flera hästar kunde vistas samtidigt, var någon form av huvudlag med tyglar obligatoriskt. Först när ekipaget kommit in på tävlingsbanan och grinden hade stängts fick ryttaren ta av tränset.

Sadel var däremot valfritt. Den som ville tävla barbacka fick också rida och hoppa fram utan sadel.

Bakom initiativet står Matilda Antonsson, företagare och C-tränare i dressyr. Hon arrangerar sedan december 2021 regelbundna klubbtävlingar för ryttare som vill prova tävlingsformen i mindre skala innan de tar steget ut på ordinarie tävlingsbanor.

Idén till en egen halsringsklass kom både från tävlingarna i England och från ryttarna på hennes egna evenemang.

– Det började med att flera ekipage som kom till våra pay and jumps frågade om de kunde få starta med enbart halsring. Jag rider själv en del med halsring. Det är roligt och bra träning för kommunikationen mellan häst och ryttare. Man tar bort tvånget och blir beroende av hästens uppmärksamhet.

Ponnyn började hoppa bättre utan träns

För en av Matildas elever gav träningen inför premiären dessutom en oväntad effekt.

Tolvåriga Tuva-Lie Grytfors rider vanligtvis LA-hoppning med sin ponny och har även startat SM i dressyr. Inför halsringsklassen började hon träna i grupp med enbart halsring och ponnyn förändrades.

– Faktum är att ponnyn hoppar betydligt bättre när hon rider med halsring. Det får man inte göra på ordinarie tävling, så nu rider hon med ett sidepull där. Det var aldrig min tanke att lösa ett problem, utan halsringen var mer en rolig grej som jag ville uppmuntra. Jag hade aldrig kunnat gissa att det skulle ge den effekten.

Viktigt att våga förändra

För Matilda Antonsson ligger premiären också rätt i tiden. Diskussionen om träns, bett, ridning och hästvälfärd är intensiv, samtidigt som hon ser ett sjunkande intresse för tävling bland många ryttare.

– Jag märker som tränare att intresset för att tävla minskar. Många känner en stor prestationspress. Vi står inför en utmaning, och då behöver vi som arrangörer förändra vårt sätt att arbeta för att få fler att våga kliva in i sporten.

Sveriges första halsringsklass blir en cup

Helgens halsringsklass var ett pilotprojekt, men redan nu står det klart att satsningen fortsätter. Till våren planerar Stall Antonsson Event en halsringscup i tre omgångar, i samarbete med Spekeröds Ridklubb.

– Jag tänker mig tre olika bedömningar: inverkan, idealtid och A:0-hoppning. Förhoppningen är att skapa en tävlingsform för dem som redan är stabila halsringsryttare, men också att locka fler att våga prova.

Cornelia Kristiansson har redan bestämt sig för att komma tillbaka.

– Ja, där ska vi vara med. Vi har ju dessutom en seger att försvara nu, säger hon.

På gång även i dressyr

Matilda planerar även klasser för bettlösa ekipage och fortsätter att leta efter fler sätt att sänka trösklarna. I dressyren har hon bland annat skapat en LD-cup där ryttarna får ha med sig spö, även om de inte använder det.

– Jag försöker se vad eleverna behöver. Det behövs ett lägre insteg även till dressyren, som många upplever som krånglig med alla regler. Jag vill se möjligheterna att utveckla formerna. Det handlar inte om att konkurrera med förbundet, utan om att erbjuda en brygga och en trygg plats för genrep.

Rekordmånga starter

Samma dag som premiären i halsring arrangerades en vanlig pay and jump med 90 starter, nytt rekord för verksamheten. Det tidigare rekordet låg på 75.

Allt genomfördes på en hyrd gård med en gruspaddock på 40 gånger 50 meter och ett ridhus som användes för framhoppning. Något traditionellt tävlingscafé fanns inte. I stället stod kaffe, dricka, fika och smörgåsar framme för självservering, och två funktionärer höll ihop evenemanget.

Det avskalade upplägget är medvetet. Matilda skickade tidigare ut en fråga till deltagarna om varför de återkommer. Det var inte startavgifterna som lyftes fram, utan återkopplingen, hjälpen på banan och den avslappnade stämningen.

– Framför allt om något går mindre bra försöker jag ge ryttarna något konkret att ta med sig till nästa runda. De får prova att tävla utan att känna för stor press, och jag hjälper dem runt banan. Att vi hade 90 starter i helgen är ett kvitto på att vi åtminstone erbjuder något som människor vill ha.

”Man måste inte börja på högsta nivån”

Matilda startade sitt företag som 19-åring 2020. Verksamheten började med ridlektioner och ridläger och växte när hon lämnade sin halvtidstjänst på ridskola för att satsa fullt ut. Med tiden har evenemangen utvecklas med cuper och derbyhoppningar.

Nu vill hon uppmuntra fler unga i hästnäringen att våga börja smått.

– Många unga drömmer om företagande och tänker att de måste ha en egen gård, egna hästar och hästkunniga föräldrar. Men jag har byggt upp de här evenemangen helt och hållet på en hyrd gård. Man måste inte börja på högsta nivån.

Drömmen på längre sikt är en egen inomhusarena i Ljungskileområdet. Tills dess fortsätter hon med sit tkoncept, de enkla lösningarna och viljan att prova sådant som ännu inte ryms på de stora tävlingsbanorna.

– Jag tror att vi behöver förändra något för att både introducera och behålla ryttare i tävlingssporten. Det finns inget enda rätt svar på hur. Man får prova sig fram.