Jag har räknat ut att jag – och då lägger jag mig ändå medvetet lågt – packar minst 11 000 säckar hösilage om året här på gården.
Det innebär mycket jobb såklart, men det ger också en mycket välbehövlig motion och viktig träning för en person i min ålder. Den ofrivilliga gratis grundträning jag tillgodogör mig ersätter till viss del ett gymkort, som jag ändå aldrig haft tid att utnyttja. Står jag bara rätt, packar rätt och lyfter rätt blir min redan dåliga rygg heller inte sämre.
Alltså har jag sett min uppgift som grovfoderansvarig som både trygg, nyttig och säker. I en farlig sport som ridsport där du när som helst kan bli sparkad, omkullsprungen eller trampad på av tunga urstarka fyrfotadjur har jag sett packningen av hö som en helt ofarlig del av ponnypapperiet.
Ja, jag har blivit sparkad (klarade mig oskadd), omkullsprungen (det gör ibland fortfarande ont i högeraxeln) och trampad på (ont men går över).
Men risken att skada sig under en packningssession har jag alltid bedömt vara noll.
Som så många gånger visar det sig att bedömningen är fel – och någon gång ska vara den första för allt. Denna första gång inträffade i måndags och det skedde i samband med att jag packade årets sisådär 10 000:e hösäck.
Jag hade precis skurit av de 16 plastlagren på ännu en bal, lossat de första två skivorna och förberett en säck. Jag får ett telefonsamtal, tar av mig handskarna, svarar, pratar och avslutar samtalet. När jag sedan sträcker händerna mot det pressade höet känner jag en omedelbar smärta i mitt högra långfinger. Det gör så ont att jag skriker högt och förbannar telefonsamtalet som gjort att jag glömt att ta på mig handskarna igen.
Att få spetor i händerna ingår i livet. Det är sånt som händer kanske ett par tre gånger om året. Den här spetan är annorlunda. Den har gått rakt in under nageln, som om någon tryckt in den med en häftpistol och den sitter där som en spik utan huvud.
Det gör helt enkelt makalöst ont. Mina fåfänga försök att dra ut spetan själv stannar vid just fåfänga försök och jag inser att jag behöver professionell hjälp. Att ta sig in i den svenska vården om tillståndet inte är livshotande är inte helt lätt, men jag tar först en rejäl chansning. Jag åker iväg till min vårdcentral, går in, haffar första bästa sjuksköterska och visar upp mitt finger.
”Kan någon bara ta en titt?” undrar jag.
Fem minuter senare sitter jag inne i ett rum och blir undersökt av just en sjuksköterska. Hon tittar, lokaliserar spetan och tar fram en minimal pincett. Men trots flera försök händer ingenting, förutom att jag kväver några skrik och känner smärtan öka i styrka.
Jag skickas hem med rekommendationen att boka en tid på Jourläkarcentralen, vilket jag omedelbart gör.
På jourläkarcentralen får jag träffa en läkare, som är alltför stressad för att ge mitt uppenbart lågprioriterade långfinger den tid det behöver. Det stannar vid nya pincettförsök och ytterligare stegrad smärta. Jag blir på nytt hemskickad med uppmaningen att nästa morgon kontakta min vårdcentral och få tid hos en läkare.
Alla goda ting är tre.
Tredje gången gillt.
På det första ska det ske, på det andra gäller det, på det tredje smäller det.
Ramsorna och talesätten leder mig fram till en slutlig lösning.
På tredje försöket får jag äntligen träffa en läkare som agerar föredömligt blixtsnabbt. Han nästan knuffar in mig i ett operationsrum, halar fram två feta bedövningssprutor som injiceras i mitt finger. Fem minuter senare har jag noll känsel medan läkaren skär och petar under min nagel. Snabbt finner han spetan, drar ut den och lägger ett förband.
Från och med nu är det handskar på som gäller varje gång i det jag trodde var en helt riskfri del av en ponnypappas vardag.
Tack för att ni tog er tid!










































Följ Ridsport på