Jilly Cooper – författaren med skenade fantasi i stallmiljö

Vi möts i hennes hem i byn Bisley i Gloucestershire, hos Jilly Cooper och hennes man Leo Cooper, tidigare förläggare av militärböcker. Hela atmosfären i det gamla stenhuset andas kärlek till böcker, läsande och skrivande.

Det blev en del rabalder när den kom ut, och mycket spekulationer kring vilka ryttare som avsågs.

Jilly själv ger ett sprött, nästan fågelliknande intryck. Hon har pigga, intelligenta ögon och ett charmerande sätt. Den image som ständigt champagnedrickande, virrig dam som hon gärna odlar, rimmar illa med verkligheten: Jilly sitter många timmar om dagen vid sin skrivmaskin, helt absorberad av sin nästa roman.

Jilly Cooper slog igenom med buller och bång 1985 med romanen Ryttare. Hon hade då flera faktaböcker och romaner bakom sig, men detta var något annorlunda: en berättelse om hästhoppning, vilda fester, galna upptåg och mycket sex.
– Det blev en del rabalder när den kom ut, och mycket spekulationer kring vilka ryttare som avsågs. Men jag hade gjort noggrann research och haft god hjälp av Ronny Mazarella, Harvey Smith och alla Whitakers, säger hon och lyfter också sina möten med resande folk som gav en inblick i deras känsla för hästar.

Flera språk

Boken översattes till en rad språk och blev populär miniserie i tv. Hoppvärlden såg dock inte enbart med blida ögon på uppståndelsen, på den tiden var sporten så stor i England att till och med fotbollen ville samarbeta med dem för att få publicitet. Jilly fick en hel del kritik.
– Annat är det inom kapplöpningssporten, berättar hon. När jag nu senast skrev om en häcklöpningshäst ställde alla inom sporten upp till hundra procent för mig.

Att handlingen i Ryttare förlades till banhoppning beror på Jillys egen bakgrund:
– Jag hade flera ponnyer under min uppväxt och älskade att hoppa. Det blev mycket tävlingar fram tills jag var 14 år, då jag skadade min högerarm mycket svårt vid en avfallning. Sedan såldes ponnyerna.
– Eftersom jag fick sluta med hoppning fast det var det roligaste jag visste, hade jag alltid en idé i bakhuvudet om en bok i den miljön.

Annan livsstil nu

Bokens levnadsstil med mycket sprit och hästar som tas in i vardagsrummet på fester, tror dock Jilly är på väg bort.
– Numera tänker hoppryttarna mer på säkerhet och sundhet, det går inte längre till så, säger hon.

Ryttare blev avstamp på en romansvit om hittills nio böcker, The Rutland Chronicle. De har delvis samma persongalleri trots att de utspelas i olika världar – polosport, hinderlöp, musik och konst. En av dem som alltid finns med på ett hörn är den arrogante men oemotståndlige hoppryttaren (sedermera idrottsminister och galopptränare) Rupert Campbell-Black. Han är den charmige skurken som alla älskar att hata. Hur står det till med författarinnans egen relation till honom?– Jag älskar honom! erkänner Jilly. Han har så mycket av min man Leos fyndighet. I första boken gjorde jag Rupert alltför hård och cynisk, han har mjuknat med åren. Men han är fortfarande alla kvinnors ”pin-up”, mycket stilig.

Repliker och miljöskildringar

Jilly Coopers verkliga signum är kvicka och dräpande repliker, liksom de målande beskrivningarna av miljön, som ”ormbunkarna gick från setter-rött till labrador-gult”. Detta tillsammans med en förmåga att göra sina karaktärer sympatiska, trots deras brister, gör att läsaren lätt dras in i deras värld. Böckerna tillhör den lättlästa underhållningsgenren och många frestas säkert att avfärda Jilly Cooper som lättviktig. Inget kunde vara mer fel.

Under många år arbetade hon som journalist och krönikör för erkända brittiska tidningar och fick intervjua personer som Margaret Thatcher och George Best. Initierade källor uppger att intervjuoffren fann henne så påläst och intressant att den avsatta tiden fördubblades.

Mycket research

Även i romanskrivandet ägnar hon sig åt oerhört grundlig research.
– Från början är det en liten kärna till historia, sedan blir det mängder av  detaljer som ska petas in på något vis.

Inför senaste boken Jump! (utkom 2010) som handlar om en hinderhäst, var Jilly med i ett konsortium med tre kapplöpningshästar, bara för att få uppleva hästägandet.
– Nu är det upplöst, men det var en nyttig erfarenhet. Bland den värsta research jag har gjort var inför boken Apassionata, som handlar om en violinist. Då ställde jag mig inför publik och reciterade Peter och vargen till pianoackompanjemang, bara för att få en känsla för hur det var att uppträda på det viset.
– Det var en skräckupplevelse!

Bland Jillys många faktaböcker, är det två som sticker ut: Animals in war och Class.
– Class har fått stort genomslag, den används som en handbok i brittiskt socialt liv, bland annat i Japan. Animals in War skildrar det hemska sätt vi har använt miljontals djur i krigen.

Hästarna som lockar

Hästvärlden innehåller många spännande personligheter , såväl två- som fyrbenta; mycket pengar i omlopp och en nerv i själva sporten. Ändå har förvånansvärt få författare förlagt handlingen till denna miljö.
– För min del är det hästarna som lockar mig att skriva om den världen, säger Jilly. Och jag är full av beundran över hinderjockeyernas mod, de är verkliga hjältar.

Trots alla hopp över äktenskapliga skaklar, svek och bedrägerier i Jillys intriger, finns det en gammaldags sens moral i dem: det är den alldeles vanliga och mycket mänskliga personen som finner den största lyckan.
– Jag är sentimental och älskar lyckliga slut!

Efter att intervjun gjordes 2011 har Leo Cooper avlidit. Paret har tillsammans två barn.