Bloggaren Loi om gårdagens debatt

”Vi är alla här för att vi har en stor passion för hästar”, inledde Elisabeth Lundholm.

Jag har precis kommit hem från Ridsportförbundets forum om hästutbildning och träningsmetodik. Min spontana känsla efter kvällen är positiv, jag känner mig hoppfull inför svensk ridsports framtid och utveckling.

Förbundet ska ha en eloge för att ha arrangerat det här forumet. Inför ikväll har det höjts en del röster med klagomål på kort varsel, att det borde tas på större allvar, och så vidare. Men som sades på plats – man var mån om att få till något så snabbt som möjligt, och det här forumet är en början på något som kan göras flera gånger om. Visst var det lite kort varsel, men ett utmärkt tillfälle att mötas nu när Hästsveriges blickar ändå riktas mot Friends Arena i helgen och många är här i Stockholm.

Alla som var på plats uppmuntrades kraftigt att komma till tals, att våga uttrycka sig och dela med sig av funderingar, ställa frågor. Det blev en saklig debatt med högt i tak, utan att enskilda personer hängdes ut. Panelen kändes väl sammansatt med sakkunniga och kompetenta profiler med olika roller inom hästbranschen. Elisabeth Lundholm var en föredömlig moderator och såg till att diskussionen både hölls igång och hölls på en bra nivå.

Mycket av debatten handlade om vad som är rätt och fel i hästutbildning och ridning. Tränarnas, elitens och de professionella hästutbildarnas och ryttarutbildarnas ansvar var ett återkommande inslag i diskussionen.

Vi diskuterade olika aspekter så som huvud-halsposition och dess inverkan på hästens välbefinnande, vi pratade om bettryck och betslingsrelaterade munskador. Rollkur var självklart ett ämne som kom upp, och det blev en särskilt intressant diskussion. För även om känslan var att majoriteten av de som satt i salen var rörande överens om att rollkur är fel, uppstod en talande tystnad när Elisabeth frågade om någon kunde tänka sig att beskriva hur de tycker att rollkur ser ut. Ett känsligt ämne och kanske inte det lättaste att definiera i ord.

Det kom upp önskningar om tydligare riktlinjer från förbundet när det gäller just vad som är rätt och fel, vad får vi göra och inte? Var går gränsen till exempel vid användning av spö? Hur rider man på rätt sätt egentligen? Jens Fredricson hänvisade till Ridhandboken som ett fantastiskt exempel på rätt och fel, men påpekade att färre och färre läser den – tyvärr. Därför var det roligt att höra att förbundet nu arbetar med ett projekt att ta fram mer lättförståeligt material, som t ex filmer, på vad som är rätt. Jag tycker att det är ett mycket bra initiativ att illustrera tydligt vad förbundet anser vara god ridning.

Ikväll var det en positiv anda där SvRF efterlyste funderingar kring hur vi tillsammans kan vidareutveckla sporten och driva frågan om hästens välfärd. Det var inget spel för gallerierna utan ett verkligt försök att åstadkomma något bra. Karl-Henrik Heimdahl gjorde en bra jämförelse där han drog paralleller till hur man för många år sedan diskuterade taggtrådshinder och hur många påsar butta hästen fick ha i kroppen vid tävling. Sådana frågor är vi ju förbi idag, sporten går alltså framåt och det gör den bland annat just med hjälp av debatter som skapar förändring.

Något som framgick tydligt under kvällen var att SvRF’s Djurskyddsutskott avser att arbeta mer proaktivt, inte reaktivt. Vi var också överens om att mer forskning kring hästvälfärd behövs, men att man inte heller ska förringa den beprövade erfarenheten som finns. Elisabeth påpekade att hästar är individer, och att vi inte kan stoppa dem i en millimetersform.

En mycket tydlig uppmaning från flera paneldeltagare var att vi som enskilda personer måste stå upp för hästarna. Ser man något felaktigt, ingrip! Är det på en tävling, så leta upp överdomaren! Ren misshandel? Polisanmäl! Och rapportera till Länssyrelsen, som utfärdar och drar in tillstånd för näringsidkare i hästbranschen. Internationella Grand Prix-domaren Eric Lette underströk vikten av civilkurage.

I slutet av forumet tog jag upp en fundering som jag tycker är viktig. Som jag ser det finns det två sidor av den här diskussionen. Kort sammanfattat:

1. Vi som är aktiva inom sporten, oavsett om vi är proffs eller hobbyryttare, måste arbeta med att förbättra den och utveckla den med hästarnas välfärd i huvudfokus, för hästarnas skull.
2. Om vi ska ha någon sport att förbättra måste vi bemöta kritiken vi får utifrån, även från dem som inte är insatta i hästvärlden. Jag påpekade att även om de allra flesta av oss som utövar sporten följer förbundets ledstjärnor och sätter hästen främst, så vet inte alltid de som inte är hästfolk att vi gör det!

Som jag ser det är det avgörande för sportens framtid att vi arbetar för hästens bästa på alla sätt vi kan, samtidigt som vi inte halshugger oss själva genom uthängningar och smutskastning till höger och vänster. Jag efterlyste även idéer om hur vi synliggör vårt arbete för hästens välfärd t ex till våra kollegor inom andra sporter.

Nu tycker jag att det ska bli väldigt spännande att se det nya utbildningsmaterialet som SvRF har på gång. Det ska även bli intressant att se när vi kan få till nästa forum av det här slaget. Och sist men inte minst hoppas jag, vilket jag även sa på plats, att mycket av det som sades på forumet ikväll kommer att offentliggöras. En viktig diskussion som bör tas upp igen och igen, för hästarnas bästa.

Det vore intressant att höra hur ni som läser tycker att det här ska vidareutvecklas!

Ps. En fråga som dök upp var ifall man lär sig något om inlärningspsykologi och ”en signal i taget” på Riksanläggningarnas utbildningar. Självklart är svaret ja, och jag återkommer snart med ett helt blogginlägg kring det. Ds.