Att ständigt mäta sig med de bästa

Den skärpa, den precision och det fokus som svenska hopplaget höll under sin väg mot guld vid OS i Tokyo i somras var exceptionell, outstanding – superlativen räcker inte till här.

Och en hel del av samma vara syntes också när det svenska fälttävlanslaget tog sitt EM-brons i Avenches, Schweiz. Det fanns så mycket beslutsamhet och vilja. Och det fanns också en massa självförtroende, ett sådant självförtroende som bara kan komma ur en bra laganda, en grundtrygghet och vetskap om att en behärskar det som väntar. Fattas kanske bara annat än gott självförtroende av ett lag som bara missat lagmedalj på ett EM sedan 2013 – om än med väldigt olika laguppställningar.

Det fanns så mycket beslutsamhet och vilja.

Men. Vad är det som händer med svensk fälttävlan när det kommer till OS och VM – till skillnad från det svenska hoppgänget som åkt hem med medalj från tre av de senaste mästerskapen av den kalibern? Svensk fälttävlans sorgliga facit är elfteplatser vid VM 2014 och OS 2016, en niondeplats vid VM 2018 och en 14:e plats på OS 2021. Det självförtroende och den viljestyrka som har synts på de senaste Europa-mästerskapen har inte funnits alls på samma sätt vid mästerskapen ovan. Det ser ut att helt enkelt tappas bort någonstans på vägen från fyrstjärnig till femstjärnig klass.

Nu menar jag inte att ekipage ska ut på femstjärniga banor om de inte känner sig redo för det. Jag vet också att en fälttävlanshäst inte kan gå hur många femstjärniga klasser som helst under en säsong. Men så länge inte fler svenskar höjer ribban och har femstjärniga tävlingar som en självklar del i sin årsplanering, kommer det fortsätta vara skakigt på OS och VM.

För gång på gång hör vi vikten av att ständigt mäta sig med de bästa om du vill bli… bäst. Betydelsen av att få rida den högsta serien i hoppningens Nations Cup och vara högt upp på världsrankningen för att bli inbjuden till de största och bästa tävlingarna framhålls ständigt inom svensk hoppsport, till exempel.

Så länge det allra svåraste inte är måttstocken kommer det förmodligen ändå att kunna fortsätta bli EM-medaljer, som är hur härliga och fina och välförtjänta som helst.

Så länge inte fler svenskar höjer ribban och har femstjärniga tävlingar som en självklar del i sin årsplanering, kommer det fortsätta vara skakigt på OS och VM.

Men jag är ganska säker på att det svenska fälttävlanslandslaget vill mer – och då finns det ingen annan väg än att  ta sig an de allra svåraste banorna och regelbundet mäta sig med de bästa.

#vilyftervarandra
Jag vill hylla ”min” stuteriveterinär Henrik Lundgren för hans enastående engagemang och kompetens.

För låg nivå
För att det inte finns fler tävlingar på lite högre nivå i fälttävlan i Sverige

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 17/2021.