Barfotadebatten: ”Nu får det vara nog”

Nu får det vara nog.

Jag blir som ordförande för hovslagarnas branschorganisation Distriktshovslagare, dagligen kontaktad av hovslagare och hästägare med anledning av ”barfotastudierna” på Grevlunda.

Man undrar hur vi ställer oss till detta samt varför vi inte ifrågasätter hur detta kan sponsras av försäkringsbolag samt huruvida det är rätt eller fel att järnskor är till men för hästen.

Mitt svar har varit att det finns säkert inga fel i sak i studien och ska vi börja kritisera detta måste vi kritisera allt från rollermotion till equilibrium eftersom det alltid finns för- och nackdelar, verkan och biverkningar. Vidare förtydligar jag att vi som bransch välkomnar yrkesrelevant forskning.

Dessutom tycker jag det är rätt tydligt att det kräver stort engagemang, satsningar samt att det inte är för alla hästar att ha det som Peder Fredricsons.

Till sist får man utgå från att säkerligen feltolkas lite för att skapa sensation och clickbait i populärmedia? Men när det nu framställs som banbrytande, revolutionerande och pionjärt i veterinärmedia? Samt framför allt framställs som att detta vore något vi hovslagare inte tidigare skulle ha vetat om?

Då halkar man på målet anser jag.

En kollega uttryckte det bäst: ”Jag var projektledare för en liknande studie 1996-98. Inget har hänt därefter, om vi menar hur det påverkar hur vi skor. Mer data innebär bara att hömängden ökar när vi letar efter nålen. Dessa studier är bra i redovisningssyfte för vart pengarna tagit vägen!”

Dessutom har  Lars Roepstorff själv gjort liknande studier för 12 år sedan. (In vivo and in vitro heelexpansion in relation to shoeing and frogpressure. Equine Veterinary JournalVolume 33, Issue S33 p. 54-57). Vidare finns det otaliga studier i ämnet liksom det finns studier om söm vs plast/lim med mera.

Vi kan redan nu se att detta kommer leda till att ett antal individer som utgör undantag från regeln kommer att få lida. Björn Lundh, ordf Distriktshovslagare

Ändå citeras Roepstorff nu som att detta är nyheter och i vissa barfotafanatiska led framstår det snarast som att stentavlor om skons farlighet har levererats på Sinais bergstopp. Hovens utvidgning nämns i C G Wrangels bok om hästkännedom, tryckt 1906. Där beskriver man också nackdelarna med att sko.

Forskningens styrka är också dess svaghet när det kommer till de här sammanhangen. För att leverera ett hyfsat sant och konkret påstående krävs nålskarp precision. Således läggs ännu en nål av högst relevant kunskap i höstacken så som kollegan beskriver.

Samtidigt finns i den där höstacken redan nålar som styrker och bekräftar att kunskapen stämmer. Men dessutom finns där nålar som på sitt vis motsäger resultaten.

Nålar som bekräftar undantagen från regeln.

Därför upprörs kunniga hovslagare. För vi kan redan nu se att detta kommer leda till att ett antal individer som utgör undantag från regeln kommer att få lida.

Det handlar inte om att vi skulle vara bakåtsträvande.

Det handlar inte om att vi inte kan eller att vi inte välkommnar ny kunskap.

Samtidigt som de som förpassas till sidlinjen står och ser på hur hjulet återuppfinns gång på gång. Björn Lundh

Det handlar om att vi besitter rigid empirisk och beprövad erfarenhet. Det handlar om att vårt jobb är att sortera den där höstacken. Ta till oss så mycket som möjligt av alla nålar och kunna applicera detta efter bland annat de förutsättningar och förväntningar individen står inför. Det vill säga vårt jobb är att förstå orsak, verkan, biverkan.

Detta är något som ofta nedvärderas och förbises idag. Inte alltför sällan förpassas vi hovslagare till sidlinjen och får höra att vi bara gör av gammal hävd utan att egentligen veta varför eftersom det saknas vetenskapliga belägg. För mig säger detta mer om de hovslagare man valt att omge sig med än om yrket som helhet.

Dock vill jag avslutningsvis verkligen understryka att vi är på väg att låta den här kunskapen rinna ut i tidens sand. Samtidigt som de som förpassas till sidlinjen står och ser på hur hjulet återuppfinns gång på gång.

Samtidigt vaggas vi djupare och djupare in i att följa precisa vetenskapliga metoder, vilka mynnar ut i ett metodhovslageri som inte är mycket bättre eller till och med sämre än alternativrörelsens hovvårdare. Vilket inte bara på riktigt är menfullt för den nationella hästhälsan. Det är också skäl till att det bokstavstolkas och ifrågasätts utifrån subjektivt tyckande istället för att välkomnas som en till nål av kunskap att ta till sig.

Det är dessutom rent ut sagt sorgligt och tragiskt att vi som yrkesgrupp förväntas backa 50, 100 eller till och med tusentals år i vissa fall för att låta vetenskapen komma ikapp.

Därför får det vara nog. Det är dags att vi återtar vårt eget yrke och det är dags att vår empiriska beprövade erfarenhet erkänns och värderas.

Gör den inte det så ska vi stå upp för vår yrkesstolthet och ta saken i egna händer att bygga upp någon form av instutition vars roll är att verifiera, garantera och vidareutveckla den vetenskapliga grund ett modernt hovslagaryrke och dess utbildningar förväntas vila på.

Björn Lundh, ordförande Distriktshovslagare

Detta är ett debattinlägg – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna.