Ponnypappan: HvE har gått Lincolns väg – därför är beslutet givet

Hur gör de bästa? Varför får de det svåra att se enkelt ut? Varför har just de blivit bäst när det finns så många andra som vill bli nummer ett?

För mig har intresset för den här typen av frågor tilltagit med stigande ålder. Jag är i dag, som sportjournalist, betydligt mer intresserad av svaret på frågan varför än av svaret på frågan vad.

Henrik von Eckermann har varit världsetta i två och ett halvt års tid. Ingen annan har tidigare lyckats sitta på tronen under en så lång tidsperiod.

Varför har han lyckats?

Och när han väl lyckats bli nummer ett: Hur lyckas han sitta kvar där, månad efter månad och år efter år?

Jag tror att han klarar det därför att han känner till sin egen historia. Den historia många av oss andra som följer ridsporten på avstånd aldrig fullt ut kan känna till. Jag intervjuade Henrik von Eckermann i samband med GCT-tävlingarna på Stockholms stadion i juni. Det är särskilt ett citat som etsat sig fast hos mig och det var när jag frågade honom om hur han kan vara så mentalt stark och lyckas stänga ute allt annat när han tävlar. 

Von Eckermann svarade:

– Jag har hållit på jättelänge och haft jättemycket motgångar och där har jag lyckats hitta en väg hur jag sorterar och blir bättre.

Det speciella med citatet är två ord.

”Jättemycket motgångar”.

Det är speciellt därför att det inte är många idrottare som är bäst i världen som kan säga det. Jag jämför återigen med andra sporter och där handlar det oftast om en väg mot toppen som är kanske inte är helt spikrak men inte långt ifrån. En väg som dessutom är väldigt kort i jämförelse med ridsportens väg. I andra idrotter än ridsport upptäcks din supertalang tidigt, du uppvaktas sedan av agenter, tränare, klubbar och annat inflytelserikt folk som hjälper dig – ja, man kan till och med säga curlar dig – att kombinera din supertalang med bra träning och rätt omgivning och ta dig hela vägen till toppen.

Jag har sagt det förr och säger det igen. Ingen annanstans än i ridsporten lär du dig snabbare hur det känns att nästan aldrig vinna. För att ta dig till toppen i den här sporten måste du gå Abraham Lincolns väg. Lincoln nämns ofta av eftervärlden som en av USA:s största, viktigaste och mest framgångsrika presidenter, men det klart mest intressanta med Lincoln är att alltid resa sig, kämpa vidare och aldrig ge upp. Från det att han förlorade jobbet som advokat 1832 följde 28 år praktiskt taget av idel misslyckanden innan Lincoln till slut, 1860, lyckades bli vald till president och därefter som sin största gärning avskaffade slaveriet.

Ryttare som lyckas är mer eller mindre Lincolns. Att förlora blir tidigt en vardag, men att lära sig vinna genom att se varje motgång som en möjlighet att bli bättre utgör drivet. De är medvetna om att belöningen dröjer, om den ens kommer, och det är på det här sätter Henrik von Eckermann, som han sa, ”lyckats hitta en väg hur jag sorterar och blir bättre”.

Vi har den här veckan nåtts av två besked från världsettan.

Det första var att King Edward gjort sitt sista VM. Han kommer inte till start i Aachen 2026.

Det andra att Henrik helt avbryter inomhussäsongen med King Edward.

Tre utbrytningar i tre raka tävlingar räckte för att han skulle fatta det senare beslutet, t-r-o-t-s att King Edward är i hundraprocentig form, veterinärt sett.

Ett otänkbart beslut i vilken annan sport som helst. Ett halvår utan den magiskt mytomspunne Kingen på de penningstinna tävlingarna i Europa innebär en osäker framtid för Henrik von Eckermann. Det lär kosta en betydande del när det handlar om kommande prispengar och det kan framför allt kosta nummer ett-bindeln han haft runt armen under 2,5 år.

Som sagt: Ett helt otänkbart beslut översatt till vilken annan idrott som helst.

Men för en som har en historia av lincolnska motgångar var det ett självklart beslut, speciellt för en etta som insett att självkritik gör honom bättre.

– Det som har hänt kan jag inte göra ogjort tyvärr. Det jag kan göra är att lära mig av mina misstag och göra det bättre nästa gång.

Det kunde ha sagts av Abraham Lincoln 1850.

Det sades av Henrik von Eckermann i december 2024.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Sådärja. Nu har säsongen äntligen flyttat in under tak och efter de senaste veckornas regelbundna regnande känns det mer efterlängtat än på flera år.

Att för egen del få inleda barnens inomhussäsong i Ljungby under den gångna helgen kändes också som den perfekta kick-offen. Det tar bara 45 minuter att köra dit från Växjö och att komma till Ljungby är på något sätt alltid förenat med positiva känslor. Det beror inte på några tidigare sportsliga framgångar som etsat sig fast i minnet utan på att Ljungby är Ljungby. Alltid bra arrangemang, alltid bra personal och funktionärer och en anläggning som, med den väl tilltagna serveringsdelen som hjärtat, alltid känns tilltalande att besöka.

I Ljungby var det dags för seriefinal. Sista omgången av ponnyallsvenskans division 1 stod på programmet och det skulle visa sig bli en final värd namnet. För ett par bloggar sedan skrev jag om den näst sista omgången, avgjord i ett regnigt och ödsligt Vaggeryd. Den omgången var undantaget som bekräftar regeln om att lagtävlingar alltid erbjuder spänning. Den gången var allt avgjort på tio minuter efter tre snygga nollor av Växjöortens Fältrittklubb. Utklassningssegern förde upp oss i pole position inför finalen i Ljungby.

Förutsättningarna var klara: Om vi håller Vetlanda bakom oss blir det serieseger, ärevarv och vinnartäcke. Laget för dagen bestod av de tre supernollorna från Vaggeryd – Lova Ek, Nellie Wikingsson och Saga Norberg – medan Angelo och Tom var utbytta mot LillyBelle och Sigge som fjärdeekipage. Bra lag, goda förutsättningar och därmed peggat för dramatik.

Så drog det igång. När tre Växjöryttare ridit stod vi på två nollor och LillyBelle och Sigge hade chansen att sätta rejäl press på Vetlanda i händelse av en ny nolla. Det gjorde de. Vetlanda hade då en ryttare kvar, duktiga Alice Björk Sjöberg, som allt hängde på. Hon gick ut tredje sist och så dags stod vi föräldrar VFK-gänget inne i framhoppningen och höll i varsin ponny medan barnen följde dramat inne i stora ridhuset. Efter en minut utbröt vilt jubel från Vetlandas hejaklack då det stod klart att Alice Björk Sjöberg lyckats hantera pressen på ett bra sätt och sätta sitt lags tredje nolla.

Omhoppning i en lagfinal – finns det något bättre? Kanske, men få saker är mer spännande än när även tiden kan fälla avgörandet. Och spännande, det blev det verkligen. När lagen avverkat tre ekipage hade de samma resultatrad: 4+4+0 fel med klar tidsfördel för Vetlanda.

Dags för LillyBelle och Sigge.

Rida taktiskt och hoppas på en nolla?

Chansa och gå för det?

Jag vet att LillyBelle älskar den här typen av lägen och jag vet att hon ibland också verkar tänka att det ena inte behöver utesluta det andra.

Det var så det såg ut. Snabbt, men ändå säkert. Snävt, men ändå kontrollerat. Taktiskt, men ändå djärvt.

När hon valde en tajtare väg före näst sista hindret och fick med sig en följsam Sigge var det bara sista kvar.

När de flög över även det skrek vi av både jubel och lättnad. Ritten gjorde det i princip omöjligt för Vetlanda att passera oss och till slut skiljde det sju sekunder mellan lagen.

Priser, segertäcken och ärevarv till laget.

Även priser till mig, som ingående i den skara som utsågs till bästa hejaklack (en påse bilar och ett kexchoklad).

Inomhussäsongen kunde knappast ha inletts på ett bättre sätt.

Tack, Ljungby. Tack, laget. Tack, alla.

Och tack för att Ni tog er tid!

Som halvt intresseskadad hästmänniska är begreppet Skogens konung något jag numera mest förknippar med meetinget med samma namn som arrangeras i Aneby en julivecka varje år. I övrigt är det ingenting jag går omkring och tänker på.

Den här veckan är ett undantag.

Att hästar rymmer då och då är väl någonting alla som har med dessa djur att göra upplever med jämna mellanrum. När jag i söndags via sms fick veta att tre av våra lämnat sina hagar men sedan återfunnits under lyckliga omständigheter tänkte jag inte mer på det. Det är liksom livet på landet. Det var när Malin började prata om ett väldigt stort antal omkullvräkta stolpar jag började lyssna på allvar. Jag var nämligen helt övertygad om att hon överdrev.

När jag på måndagens morgon går upp till den berörda hagen inser jag två saker.

1. Malin överdrev inte. I denna härliga skogshage ligger ett enda stort plockepinn av före detta robusta staketstolpar, vissa intakta, majoriteten knäckta. Jag räknar dem inte men det handlar säkerligen om ett 20-tal.

2. Det är knappast någon av våra hästar som på egen hand har forcerat stängslet. Vid samtliga tidigare rymningar jag varit med om har det antingen handlat om slarv/mänsklig faktor i form av att någon (ja, jag har varit den skyldige någon gång) glömt stänga en grind, eller om att en stolpe blåst omkull eller att en liten rymmarvänlig öppning bildats av annan orsak. Aldrig har jag varit med om den fullskaliga massaker på staketstolpar jag nu ser.

Då slår det mig. Det är skogens konung som varit framme. Det tar heller inte lång stund för mig att få det bekräftat. I marken syns på flera ställen tydliga trampmärken efter jättelika hovar, vilket omöjligen kan tillhöra de förhållandevis små ponnyhovar som normalt klampar i hagen. Under de snart 18 år vi bott på gården har vi alltid haft elstängsel och någon gång har jag slagits av tanken på om viltet i skogen gått emot stängslet och fått sig en kyss och hur ofta det i så fall händer.

Här har det hänt mer än så. Älgen måste på något sätt ha kommit emot tråden och fått en elstöt samtidigt som den trasslat in sig i tråden, fått panik och sedan bara sprungit bananas nedför backen som finns i hagen. Jag tycker lite synd om konungen och hoppas att jag klarat sig bra.

För mig var det bara att avsätta en heldag till att köpa nya stolpar, ny tråd och nya isolatorer. Därefter plåga min dåliga rygg och mina sargade axlar med spett och klubba tills allt var återställt.

Ja, jag tar fortfarande igen mig efter ansträngningen och jag hoppas att det dröjer 18 år till innan skogens konung trasslar till det igen.

Tack för att ni tog er tid!

Det här är tiden då vi kramar ur de sista dropparna av utomhussäsongen i väntan på att kliva in under tak. Jag minns känslan från min egen tennistid, hur inspirationen att spela på blåsiga grusbanor med åskilliga gula löv sakta började tryta till förmån för att gå in i en varm, skön och vädersäkrad hall.

Det är lite så jag känner nu.

Jag har lagt sommaren bakom mig, jag längtar in i ridhusen och ser fram mot en spännande tävlingshöst.

Icke desto mindre har jag varit på det som möjligen kan bli den sista utomhustävlingen för året. Den skedde i Vaggeryd, där lagtävling i division 1 stod på programmet. Både att delta i lag – förutsätter jag – och inte minst att titta på en lagtävling är alltid något extra. Det kastas om i resultatlistorna, ett resultat får räknas bort och det kan hända att ett lag har tre ryttare kvar när ett annat lags samtliga fyra ryttare redan gått i mål.

Lagtävlingar är i princip en garanti för spänning och dramatik men det finns alltid undantag som bekräftar regeln. Ett sådant undantag fick jag uppleva den här lördagen. I Växjös lag, som slutade tvåa i den första omgången, fanns denna dag Lova Ek, 11, Saga Norberg, 12, Nellie Wikingsson, 13, och så åldermannen i gänget: Angelo Enestubbe, 16.

Det här visar också, som jag så många gånger konstaterat, hur befriande det är med ridsporten ur ett åldersperspektiv. Här bedöms du efter vad du och din häst kan prestera tillsammans – inte av vilket år du som ryttare råkar vara född. Medan en hockeyspelande 15-åring statistiskt missgynnas av att vara född sent på kalenderåret existerar över huvud taget ingen åldershets av den här typen inom ridsporten.

Lagtävlingen?

Ja, det blev alltså undantaget som bekräftade regeln om spänning och dramatik. Den här gången sa det bara pang, bom och svisch och efter fem minuter var det mer eller mindre klart. Lova satte första nollan, tätt följd av Nellie och sedan Saga. Övriga tre lag hade samtidigt svårt att sätta nollorna och långt innan Angelo, som näst siste ryttare, skulle in stod det klart att Växjö stod som segrare.

”Jag kanske ska gå in och hoppa ettan från fel håll” tillät han sig till och med att skämta, så avslappnad var han.

Sedan gick han in, red sin runda och lämnade banan med ett pet, som inte spelade någon roll i sammanhanget. Det är så det är i lag. Förra omgången gick Angelo ut sist med pressen att nolla för att säkra andraplatsen, och klarade det. Den här gången kunde han rida helt utan press, och gjorde det.

Enda smolken i bägaren denna lördag var ödsligheten. Jag tyckte synd om all trevlig personal, som sett till att göra bra tävlingar trots återkommande regnskurar under hela dagen. Den trevliga klubblokalen med uppdukad tacobuffé och mysiga sittplatser kom liksom inte alls till sin rätt. De sju klasserna, inklusive de 15 starterna i lagklassen, lockade bara 57 startande. Bland starterna noterades bland annat en Lätt B-seger för LillyBelle och Poppis. Det låga antalet starter är förhoppningsvis en konsekvens av kombinationen dåligt väder och längtan efter inomhussäsongen. Annars är siffran oroande.

Tack för att ni tog er tid!

Jag har en händelserik vecka att se tillbaka på. Den tog sin början i vårt östra grannland där jag och en kollega punktmarkerade Växjös hockeylag under dess matchturné i och kring Helsingfors. Det blev tre dygn i Finland med livechatt, intervjuer, två inspelade poddar, ett gäng skrivna krönikor och ett par personporträtt med utvalda spelare.

Fredagen var vår hemresedag och när resan inleddes fyra dagar tidigare hade jag trott att den skulle avslutas med en tågresa mellan Stockholm och Växjö.

Så blev det inte.

Min ganska förutsägbara och trevliga hockeyvärld kolliderade nämligen med min mindre förutsägbara men lika trevliga ridsportvärld. På schemat detta veckoslut stod tävlingar i Högby för LillyBelle lördag och söndag. Själv skulle jag efter hemkomsten från Finland jobba helg på Smålandsposten enligt schemat.

Malin lider sedan flera månader av svår värk i rygg och ben och har svårt att köra några längre sträckor med lastbilen. Hon konstaterade att värken var för svår för att kunna köra till och från Gästrikland och tack vare min tillmötesgående chef Daniel Rydström beviljades jag ledighet under söndagen och tilläts att jobba på distans under lördagen.

Så: Istället för Växjö som slutdestination på tåget hem hoppade jag av SJ:s snabbtåg redan i Linköping. Där bytte jag helt enkelt plats med Malin, som kämpat sig upp till Östergötland med lastbilen.

Vi möttes på perrongen, sedan satte hon sig på tåget och jag bakom ratten.

Därefter var det bara att köra norrut igen – och jag kände att jag såg fram emot det. Med LillyBelle som GPS-kartläsare sista milen hittade vi fram till hennes kompis Myra, vars familj generöst lät oss bo i deras stallägenhet.

Högbo Ridklubb väntade och nu när jag ser tillbaka på detta mitt första besök på klubben hittar jag bara en direkt negativ sak att säga.

Det är 60 mil mellan Växjö och Högbo.

I övrigt: Fantastiskt ställe, där allt känns genomtänkt och är samlat på ett ställe och där avstånden aldrig blir långa oavsett var man placerar punkt A och punkt B. Till det ska läggas väl tilltagna fikautrymmen, en enastående trevlig personal (vilket i och för sig knappast är unikt) och en uppskattad matmeny. Ovanpå allt detta svarade Högbo Ridklubb för ett lysande smidigt arrangemang med ett skönt tidsflyt trots ett par oönskade regnskurar.

LillyBelle och Sigge tävlade lördag och söndag och som jag nämnde gjorde omständigheterna att jag tvingades jobba på distans under lördagen. På menyn i Högbo stod LillyBelles kval till Prins Carl Philips pris medan min sportjournalistmeny erbjöd den allsvenska fotbollsmatchen mellan Växjö DFF och Malmö FF.

Givetvis krockade dessa båda event, men den som ägnar sig åt ridsport har tidigt fått lära sig att käka effektivitet och kreativitet till frukost.

Därför blev min första uppgift att leta upp en arbetsplats. Efter en stunds rekande fann jag den vid ett gammalt bord på kortsidan av ridhuset. Jag kopplade upp mig, loggade in på Viaplay och började bevaka matchen. Samtidigt hade LillyBelle sett till att få hjälp med Sigge medan hon gick banan tillsammans med hennes tränare Ann Liwing, som även hjälpte henne under framhoppningen.

Klassen drog lyckligtvis igång när första halvlek närmade sig sitt slut och Malmö FF redan i praktiken avgjort matchen genom två snabba snygga mål.

I pausen smög jag ut lagom till att få se LillyBelle och Sigge rida väldigt bra trots att det blev åtta hinder- och tre tidsfel i mål. Därefter gick jag tillbaka till min dator, såg ytterligare två Malmömål och när matchen var slut intervjuade jag tränaren på telefon, skrev ett par texter och satte punkt.

Söndagen erbjöd bättre väder och även bättre resultat.

Den här dagen gällde kvalet Borås Grand Prix och LillyBelle gick ut som tvåa. Efter en ritt jag tyckte var helt perfekt gick hon upp i ledningen. Länge såg det ut att hålla till seger men som näst siste ryttare slog Melwira Jenderholt till med en superrunda och LillyBelle och Sigge tog hand om andraplatsen.

Flyg från Helsingfors till Stockholm, sedan tåg Stockholm-Linköping, därefter lastbil till Gävle och Högbo och slutligen en hemresa till Småland igen.

En händelserik vecka avslutades med glädje i Gästrikland.

Tack för att ni tog er tid!

I förra veckans text önskade jag mig en OS-plats. Det var blott en önskan och eftersom Sverige gått till lagfinal och det räckt att sluta sjua, eller till och med åtta, såg min och många andras förhoppning om en biljett till Los Angeles inte orimlig ut.

Inte alls.

Sedan kom den stora besvikelsen.

Kalla det misslyckande, fiasko, haveri eller vad du vill – bra var det i alla fall inte.

Nu förutsätter jag att ett djupare analysarbete tar vid, som sig bör i en idrott och i ett förbund som, förmodar jag, siktar på att Sverige ska tillhöra de bästa i världen. Givet läget bör sporten ges större utrymme som framtidsfråga än vad den gjort hittills.

Nu sitter vi alla som älskar den här sporten med frågorna i knät.

Vad har hänt med svensk ridsport?

Hur tar vi oss vidare?

När kan trenden tänkas vända uppåt igen?

Vem eller vilka ska leda svensk ridsport in i framtiden?

Innan frågor av den här typen ska besvaras kan ett mer nyktert konstaterande vara på plats.

Det här: Sverige är inte bättre än så här.

Vi tog oss till laghoppningens final men hade ingen representation i den individuella finalen över huvud taget.

Det är där vi ska ligga.

Siffrorna ljuger inte. Sverige har två ryttare på topp 100 på FEI:s världsrankning: Henrik von Eckermann är 44:a och Peder Fredricson 67:a. Övriga i startlaget är rankade 150 (Petronella Andersson) och 225 (Wilma McMahon).

Varför skulle samtliga dessa fyra totalt överprestera under ett VM i mäktiga Aachen?

Det finns ingen logik i det.

Sanningen är att Sverige presterade och levererade exakt det man kan förvänta sig vid en titt i rankningslistorna – kanske kan rentav lagfinalavancemanget räknas som en lätt överprestation.

Duger det?

Tycker vi att Sverige ska vara en B-nation i hoppning?

Det är en helt annan fråga. Det är en fråga för ett förbund snarare än för mig, dig eller de enskilda ryttarna själva.

Gulderan tog slut på ett brutalt sätt i Versailles för två år sedan när King Edward, en av tidernas bästa hopphästar, tog farväl av de stora scenerna på ett för honom och Henrik hemskt sätt. Innan dess hade All-in tackat för sig. Även Indiana har ridit sitt sista mästerskap och Rolf-Göran Bengtsson har fått se Zuccero säljas vidare.

Det är svårt att ens jämföra med andra sporter hur enormt ett sådant tapp är. Plocka bort de fyra bästa spelarna i valfri annan lagsport och du har ett lag som inte på något sätt är sig likt. Där är vi nu – och jag kan åtminstone inte se att det finns några ekipage som kommer underifrån, knackar på landslagsdörren och har möjlighet att fylla de enorma skor vi för bara några år sedan gick runt i på de stora mästerskapen.

Svensk hoppsport är just nu inte bättre än vad resultaten i VM visade.

Trots att det är plågsamt att konstatera är det likväl sant.

Vägen till nästa stormaktstid kan bli lång men det viktigaste just nu är att någon tar ansvar för att staka ut den.

Tack för att ni tog er tid!

Jag sitter här och är alldeles vimmelkantig av intryck efter två dagars intensivt tittande. Och då är jag inte ens på plats och kan inte föreställa mig hur ridsportens Mecka luktar, upplevs och känns när man är ögonvittne. De utmärkta tv-sändningarna (tack, SVT – ridsporten är det utan jämförelse bästa jag får ut av min public service-avgift) har räckt.

Jag visste inte ens att det kunde finnas startfält på nästan 140 ekipage och omgångar som nästan tar en hel dag i anspråk från första till sista ryttare – men nu vet jag hur det känns. Och dessutom på en arena, så stor och så mäktig att den kan jämföras med klenoden Camp Nou i Barcelona.

VM i Aachen – det blir inte större än så.

Och precis som tennisens heliga graal Wimbledon avgörs på en gräsplätt i London blir du inte världsmästare i hoppning på tysk mark utan att kunna hantera detta gröna, otidsenliga, klumpiga och oförutsägbara ridunderlag. Ett tag under onsdagens inledande omgång undrade jag nästan om det pågick ett parallellt tappsko-VM i Aachen vid sidan av vanliga VM.

Hur vinner man ett VM?

Vi vet.

Vi i Sverige vet.

Henrik von Eckermann vet till och med hur man vinner en individuell guldmedalj.

På papperet är det enkelt. Du måste vara i ditt livs form, din häst likaså och Fru Fortuna måste vara din bästa polare i 50/50-situationerna när du touchar bommen: stolpe-in, inte stolpe-ut.

Utöver det måste du ha någonting forskarna kallar flow – att uppnå det mentala tillstånd då svåra uppgifter upplevs enkla och allt bara flyter på.

Det hade vi i Tokyo.

Det hade vi inte minst i Herning.

Vi hade det även i Milano.

OS, VM, EM.

Guld, guld, guld.

En unik trippel som känns jobbigt avlägsen i dag.

Nu är det Tyskland som har flow. Hemmaplan, toppformade ryttare och hästar, allt bara flyter och ingenting kommer att kunna stoppa dem, om jag får komma med ett inte alltför vågat tips inför kvällens hyperdramatik i strålkastarljuset inför 40 000 åskådare.

Det värsta just nu är den här känslan: Sverige hade kunnat vara där. Flåsat Tyskland i nacken. Legat i vinnarhålet, till och med stulit pole position, gått ut i ledning. Det hade kunnat vara så om det inte varit för en detalj i denna den kanske mest skoningslösa av sporter: Ska du vinna något stort i ridsport får du aldrig ha en skitdag på jobbet.

Det hade tre av fyra svenskar i omgång 1. Ett ryttarmisstag för Petronella Andersson, två för Wilma McMahon och så en guldmedalj till Peder Fredricson om det nu pågick ett tappsko-VM parallellt med den vanliga tävlingen. Bara HvE lyckades nolla, men om vi nu ska vara lite kritiska hade tiden – även för Henriks egen del i den individuella tävlingen – gärna fått vara ett par sekunder snabbare.

9,64 fel för blågult.

Jo, det var en skitdag, där Fru Fortuna sprang och gömde sig och bollarna gick stolpe-ut.

Det vi såg i omgång 2?

Pur klass. Tokyovibbar, Herningkänslor, Milanomagi. Vi såg ju hur enkelt det kan se ut när flowet slår till med sin fulla kraft. Det såg inte ens svårt ut för någon av de svenska ryttarna. De bevisade att allt som krävs redan finns där.

Jag har inte haft några förväntningar på det här laget utan bara förhoppningar. Jag har heller inte hört någon seriöst peka på Sverige och samtidigt yppa ordet medaljkandidat. Till och med Henrik Ankarcrona – han som har betalt för att vara optimist och tro på sitt lag – reserverade sig när SVT frågade om målsättningen.

”Alla måste hoppa på personbästa” sa Ankarcrona för att understryka vad som krävs och det hade han förstås helt rätt i.

Nu hoppade alla på personbästa, men bara under en av två dagar och då får vi absolut vara nöjda inför avgörandet. Visst drömmer vi om en medalj och visst kan det bli en medalj i händelse av tre nollor till, men det realistiska är att lägga ridhandskarna på en biljett till Los Angeles.

Vi ligger sjua när dramatiken brakar loss i kväll.

Det bör räcka att sluta åtta för att kvittera ut den där OS-biljetten eftersom jag inte kan tänka mig att direktkvalificerade USA faller ihop och hamnar utanför topp sju.

Så ta oss till L.A i kväll – och vem vet vad den regerande världsmästaren sedan kan hitta på i den individuella finalen?

Tack för att ni tog er tid!

Det är märkligt hur saker går i arv.
Eller?
Den meningen stämmer inte riktigt. Det är väl snarare naturligt att saker går i arv. Det skapar en historia som är värd att berätta och föra vidare. Det skapar minnen från en tid som i det här fallet känns både skrämmande svunnen och samtidigt nära. Jag fick leta ett tag i datorn för att hitta bloggtexten jag skrev den 26 september 2019 men jag hittade den till slut.
Rubriken var ”Den första är den största” och texten handlade om när LillyBelle vinner sitt livs allra första tävling. Platsen var Sölvesborg och hästen hette Peggy – A-ponnyn LillyBelle förälskat sig i och generöst fått låna av sin stora förebild Tove Modig. Med Tove som coach gick LillyBelle banan, bjöds på några tips och trix av Tove och lyckades sedan sluta etta i ett startfält bestående av tre andra A-ponnyer.
Jag minns fortfarande den obetalbara lyckan i hennes ögon (jag fotade – kolla bilden!) när det stod klart att hon skulle få rida sitt första ärevarv i livet.

LillyBelle var sju år vid tillfället. Nu, snart sju år senare, är scenen och platsen en annan och rollerna nya men det som spelas upp framför mina ögon är exakt samma drömspel som jag var med om den där härliga höstdagen i Blekinge 2019.
Istället för LillyBelle är det Novalie som gör några av sitt livs första starter. Det är inte längre Tove som coachar och tipsar LillyBelle utan LillyBelle som tar Novalie under sina vingar och skickar med henne den typ av viktiga tips som hon själv fick av Tove en gång i tiden.

Allt detta utspelar sig under söndagens Karl Oskar Cup, breddponnytävlingen som för många unga nya ryttare är det första mötet med någonting väldigt stort. Det var en gång i tiden mina barns drömmars tävling, det efterlängtade augustimeetinget som på bästa sätt satte punkt för ett långt och härligt sommarlov.

Nu är jag tillbaka och fast rollerna är ombytta blir det en fascinerande deja vu-upplevelse när den allra minsta cupen, Lill-Harald Cup, ska avgöras. En rutinerad LillyBelle tar hand om en uppenbart väldigt nervös Novalie. Jämfört med rollistan från 2019 finns det bara aktör kvar: Peggy, som är helt ovetande om att hon är en levande Karl Oskar-legend. Hon har vunnit lillcupen med först Tove, därefter flera gånger med LillyBelle och nu kan hon lotsa sin tredje unga ryttare in i en känslomässig torktumlare av lyckliga känslor.

Spänningen är som alltid på topp, speciellt när det bjuds på A:1a med separat omhoppning. Men när Novalie och Peggy nollat båda uppdragen talar den stora digitala resultattavlan för sig själv:

Novalie Mendel, Växjöortens Fältrittklubb på Peggy.
Pokal, rosett, segertäcke, gehäng, en hel väska med priser.
Sedan får Novalie kliva upp överst på prispallen och ge sin första segerintervju med underbare Albin Bolin vid mikrofonen.
Därefter får hon och de andra pristagarna spruta Smurfskumpa över varandra.
Slutligen sätter hon och Peggy av i ett bejublat ärevarv följt av en lång fotostund som kommer att ge minnen för livet.

Det är magi, det är obeskrivlig glädje och min tes håller än i dag.
Den första är verkligen den största.
Och det är rörande vackert hur saker går i arv och roller förändras.

Tack för att ni tog er tid!

I förra veckans blogg skrev jag om högt ställda förväntningar. Sedan åkte jag iväg. Till Sundbyholm, det jag något våghalsigt kallade för Sveriges blivande Ridsportmecka – utan att ha varit på plats.

Det har jag nu.

Nu har jag varit där.

Jag sitter med två och en halv dags facit i handen när jag skriver detta och jag kan direkt konstatera en sak.

De övriga medlemmarna i familjen ljög inte. De överdrev inte ens. Att det är ganska långt för mig att köra till Sundbyholm är knappast Sundbyholms fel – och ärligt talat kände jag ett inbjudande ridsportsug direkt vid infarten. Åsynen av den stora väldiga och, misstänker jag, ytterst påkostade travläktaren räckte för att nästan få känslan av ett stolt landmärke.

Små och medelstora tävlingsanläggningar har sin egen unika charm, men jag har också alltid varit oerhört svag för riktiga fetingbyggen till arenor.

Det epitetet kan man verkligen klistra på Eskilstunas stolthet. Det var faktiskt kärlek från första gnägget när jag parkerat och börjat se mig om.

Inte blev det sämre av att ett par personer i tävlingsledningen kom fram till mig och tackade för vad de tyckte var en fin bloggtext. Det ger mig möjlighet, i den här texten, att göra en naturlig övergång till arrangemanget och bemötandet i största allmänhet.

Ni vet kanske vad fotbollsdomare brukar säga? Att det bästa betyg de kan få är när ingen kommenterar deras insats. En bra domare ska liksom inte synas, inte stå i centrum utan bara se till att matcherna har ett bra flyt. Det är då, när domarna inte märks, som domarna är som bäst och både spelare och publik trivs som bäst.

Det är samma sak med en hopptävling.

När arrangemanget flyter på, när funktionärerna nästan verkar utan att synas och när den estimerade starttiden ligger i linje med vad som står i Equipe-appen – då vet man att man befinner sig på en tävling man kommer att uppskatta och vilja återvända till. Det är då du ser de nöjda minerna och klagomålen nästan helt lyser med sin frånvaro.

Precis så var det i Sundbyholm. Det är i sig extremt imponerande med tanke på alla de starter som avverkades på de två parallella banorna och att det måste ha varit ett av tidernas största arrangemang inom svensk ridsport.

Efter en lugn fredag kom en lördag med stresspåslag, orsakat av den nästan djävulska spänning den här sporten bjuder på. Båda mina barn befann sig i slagläge inför sina respektive finaler. Först ut var LillyBelle som var i delad ledning i Ungponny-SM (ja, jag vet att det heter SvRF Ungponny men alla säger Ungponny-SM). Sedan hon fick möjligheten att rida och utbilda sexårige C-ponnyn Sigge för tio månader sedan har de två åstadkommit massor tillsammans. Vid Ungponny-SM i Strömsholm noterade de tre raka nollor och tog brons efter att inverkanspoängen för den fyrbente busungen inte räckt till.

Vid likaläge den här gången skulle de slippa inverkansmomentet och istället se fram emot en omhoppning, något Sigge redan visat sig ha talang för.

LillyBelle var näst sist ut och när hon startade stod det klart att en ny nolla skulle föra upp henne i ensam ledning. Jag antar att mina två besök på Sverigeponnyn gjort mig härdad. Jag kände mig nämligen mer avslappnad än nervös när ekipaget red an mot första hindret. Sedan det andra, tredje och fjärde.

Hur säkert som helst.

Jag var knappt ens nervös när de närmade sig det sista hindret, som också klarades med gott om luft mellan hovar och bom.

Tre nollor säkrade.

Omhoppning eller guld direkt?

Det var nästan mer nervöst att fråga sig.

När sista ryttaren plötsligt rev ett hinder var det klart.

SM-guld till LillyBelle Enestubbe från Växjö.

Fantastiskt.

Då blir man både glad och stolt – och så här i efterhand undrar jag när LillyBelle får lyfta en lika stor pokal nästa gång. Nu står hon och Sigge inför nästa stora uppgift: att försöka kvala in till Carl Philips Pris på Sweden International Horse Show.

Ett par timmar efter LillyBelles triumf var det dags för nästa medaljhopp. Inför finalen var Angelo i ensam ledning i det allra första historiska svenska Lätt A-mästerskapet med sin Tom. Förutsättningarna var enkla när de red in som sista ekipage. En nolla för SM-guld. Fyra fel ger omhoppning om silvret.

Det blev tyvärr varken eller.

Ett riv redan på första följdes av ett stopp och ett gäng tidsfel, men en sjundeplats i totalen är inte dåligt trots att Angelo nog inte ser det så.

Jag och alla andra (är jag övertygad om) fick en enastående helg i Sundbyholm, men om du som läser det här tror att jag inte kommer att leverera någon kritik är du fel ute. Det finns förbättringspotential hos alla arrangörer och konstruktiv kritik är nästan alltid detsamma som bra kritik.

Jag tyckte nämligen synd om ryttarna som gjorde upp om medaljerna i de största och svåraste klasserna bland ponnyryttare och juniorer. Deras samtliga finaler avgjordes på söndagen, när i princip alla andra åkt hem. Att de dessutom fick två raka vilodagar mellan omgång 2 och 3 var heller inte optimalt.

Det borde vara en mycket enkel uppgift till 2027 att ändra på i ett annars unikt bra arrangemang.

Tack för att ni tog er tid!

När du läser detta finns det en viss sannolikhet att jag befinner mig i en bil någonstans i Småland eller Östergötland. Läser du det på fredag kväll eller senare är jag, om ingenting oförutsett inträffat, i ett annat landskap, nämligen Södermanland. Då är jag för första gången i livet på plats på klassiska Sundbyholm som genom åren gått från att enbart husera travlopp till att börja aspirera på titeln Sveriges Ridsportmecka.

Den nya stora SM-veckan är här med ett extremt antal starter och tävlingsdagar som knappt hinner ta slut innan nästa tar vid. Det är mitt första besök på den väldiga anläggningen och jag reser dit med skyhöga förväntningar. Från övriga medlemmar i familjen har jag nämligen fått höra att Angelo och LillyBelle aldrig tidigare upplevt ett roligare meeting, och det i sig säger väldigt mycket. Givetvis har jag skärmdelat min dator mot teven och haft livesändningarna på nonstop under de dagar jag haft ansvar för gården. Det syns tydligt vilket top notch-anläggning som står värd för ännu en stor nationell tävling och det skapar en längtan efter att få åka dit. 

Placeringen av SM, valet av vecka och adderandet av nya klasser tilltalar mig. För det första känns det helt perfekt, rent sportsligt, att just nu fokusera på ett nationellt mästerskap för unga ryttare. Vi har för inte så länge sedan avslutat nästan 1,5 månaders fotbolls-VM-hysteri och om inte så många dagar ligger årets stora globala ridsportevent framför oss: VM i Aachen. Just därför känns det rent av dubbelt genomtänkt att trycka in en mastodontvecka med svenska mästerskap på Sundbyholm i månadsskiftet juli-augusti. För det andra har arrangörerna flörtat duktigt med vädergudarna. I min app ser jag bara solar i tabellerna tillsammans med celsiusgrader på 20 eller högre. Visst kan man ha roligt på ett meeting även när vädret inte riktigt är med, men de meetings som bjuder på sol och värme kan omöjligt bli tråkiga.

För det tredje ser jag enormt mycket fram emot att se när mina barn ska rida lördagens finaler. De har hittills gjort det väldigt bra och har skaffat sig varsitt fint utgångsläge inför avgörandet. LillyBelle och Sigge har nollat i både omgång 1 och 2 medan Angelo och Tom står på ett tidsfel inför Lätt A-finalen.

Varmt, trevligt, spännande.

Nu måste jag skynda mig. Städ, tvätt, mock och fix återstår innan jag kan sätta mig i den här bilen som ska ta mig upp till det mina barn redan kallar sitt livs meeting.

Tack för att ni tog er tid!