Ponnypappan: Jäv med goda nyheter

Som journalist hamnar man då och då i jävssituationer. Det handlar framför allt om ämnen som är direkt kopplade till journalistens privata intressen. Därför är det till exempel olämpligt och i princip förbjudet för en journalist som skriver om politik att själv inneha ett politiskt förtroendeuppdrag. Det säger sig självt.

Jäv förekommer även i idrottens värld. Då handlar det främst om föreningar och organisationer man som journalist hyser sympatier för eller är medlem i. Många sportjournalister som har barn upplever detta genom sitt föräldraengagemang i barnens fritidsaktiviteter. Därför är en grundregel för en sportjournalist att alltid tacka nej till exempelvis styrelseposter eller andra ansvarsuppdrag inom de klubbar där deras barn är aktiva utövare.

Jag innehar inget förtroendeuppdrag. För min del har det heller inte varit några som helst problem att skriva vare sig om ridsport eller om Växjöortens Fältrittklubb, där alla i vår familj är medlemmar. Jag har inte sett några problem med att skriva om tävlingar, ens där mina barn deltagit, utan sett det som vilket bevakningsuppdrag som helst. Fram till för två år sedan beskrev jag även, i flera texter, hur processen fortskred när VFK ansökte om lån för bygget av en ny arena. För min del handlade det bara om att berätta vad som hänt och ta kommentarer från klubbledare och från kommunala tjänstepersoner. Fram till hösten 2023 var frågan om det då pågående bygget helt okontroversiell.

Sedan exploderade en bomb när det visade sig att VFK handlat för kommunala pengar man inte haft. Då inträdde jäv för mig. Från den dagen avsade jag mig all form av rapportering kring VFK:s bygge, eftersom jag själv på ett privat plan ingenting hellre vill än att det ska gå bra för klubben mina barn tävlar för. 

Så: Sedan den dagen har jag, när det gäller VFK:s osäkra framtid, bara varit en konsument av nyhetstexter, där mina kollegor på Smålandsposten bevakat och beskrivit processen. I den nyhetsrapporteringen har jag kunnat ta del av polisanmälningar (som senare lagts ner), om konkurs i bolaget som byggde arenan och en hel del hårda ord från ledande upprörda politiker från vänster till höger och från folk i klubben. 

I nyhetsrapporteringen har jag kunnat läsa att kommunen köpt konkursboet och numera äger anläggningen, som fått namnet Abena Arena. Jag har helt och hållet dragit ut sladden till det journalistiska och i mitt stilla privata sinne undrat om det finns någon framtid för Växjöortens Fältrittklubb.

Arenan?

Definitivt en arena med potential att bli en av Sveriges absolut största, bästa och finaste. Dock har bygget, på goda grunder efter allt som hänt, varit satt på paus i två år. Den sista och på sitt sätt viktigaste etappen återstår att bygga, den etapp som adderar både själ och hjärta till en anläggningen. Nämligen värmedelen, med servering, restaurang, omklädningsrum, toaletter, duschar och kontorsutrymmen.

Jag menar: Vi kräver en viss standard för tävlingsaktiviteter år 2025. Vi vill inte gå på bajamajor eller till en spartansk uteservering under en regnruskig höstlördag eller en januarimorgon när termometern visar tolv minus. Då vill man söka sig i i värmen och umgås. Annars väljer man gärna att tävla någon annanstans.

Jag tror det när jag ser det, har jag tänkt om tillkomsten av denna den sista etappen. Jag har även som ponnypappa känt en oro över om klubben överhuvudtaget ska överleva ekonomiskt eller riskera att gå i konkurs. 

Men så kom det till slut, efter två år av oro och ovisshet.

B-e-s-k-e-d-e-t.

Jag läser det på VFK:s hemsida under rubriken ”Glädjande besked från Växjö kommun!”.

Där framgår bland annat…

…att kommunen gett sitt fastighetsbolag Vöfab i uppdrag att färdigställa anläggningen och att en entreprenör redan är utsedd efter upphandling.

…att arrendet, alltså VFK:s hyra, justeras retroaktivt och är på en nivå som ger trygghet inför framtiden.

…att skulden, kopplad till ett tidigare markköp, skrivs av.

Nu ser jag det. 

Nu kan jag även tro på det.

Trots allt som hänt och trots all oro som legat som en våt filt över hela VFK syns nu ett bländande vitt ljus vid tunnelns slut.

VFK kommer att leva vidare.

Och mitt jäviga jag tycker givetvis att Växjö kommun fattat ett väldigt bra beslut.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns ett ord som säger allt det behöver säga och lite till.

Kval.

Kval har två betydelser i ordböckerna.

Den första och äldsta betydelsen beskriver ungefär kval som ett djupt och ihållande lidande.

”Samvetskval”, ”Stå i valet och kvalet” och ”Lida alla helvetets kval”, är ord och uttryck som uppstått ur den ursprungliga betydelsen av ”kval”.

Sedan finns det en mer sentida version av kval. Då handlar det om kortformen av ordet ”kvalificering” och det är, som vi alla vet, starkt förknippat med sport.

Att kvala till något.

Att som lag kvala uppåt till en överliggande serie eller division eller på samma sätt kvala sig kvar.

Att som individuell idrottare kvala till en stor tävling med kvalgräns.

Oavsett vilken betydelse man väljer är kval detsamma som någonting laddat, nästan skrämmande.

Faktum är att båda betydelserna går in i varandra i idrottens magiskt spännande värld.

När du kvalar till något har du alltid en press på dig och inte sällan känns det som att du lider alla helvetets kval när du – nervös från tårna till skulten och skakande av ovisshet – är mitt uppe i det som kommer att sluta i antingen glädje eller besvikelse.

Vi var med om det i fjol när LillyBelle, som kommit igång med sitt kval väldigt sent, stod inför det definitiva avgörandet under den allra sista kvaldagen. En tredje Msv B-nolla och klar för SM eller en ickenolla och stor besvikelse över att SM-tåget gått. Den gången gick det vägen, trots ett extra drama med ett träns som gick sönder fem minuter före startsignal, och vi fick sedan uppleva några magiska dagar under det svenska mästerskapet i Sundsvall.

Under helgen som gick var det dags igen.

Som jag berättade här för några veckor sedan fick LillyBelle, från ingenstans, ett erbjudande om att tävla femårige C-ponnyn Sigge. Hon antog erbjudandet och har sedan dess bekantat sig med den väne och hoppglade killen från Skåne. Förrförra helgen tävlingsdebuterade de i Ljungby och lyckades sätta den första LB-nollan av de två som krävs.

Men kval är kval och deadline är deadline.

Sista datum för att kvala till Svenska Ridsportförbundet Ungponny, det som i folkmun ofta kallas Ungponny-SM, var satt till i söndags.

Det fanns ingen extra tid att vinka på och en titt i TDB visade att det inte direkt vimlade av LB-tävlingar denna helg. Det slutade med att Malin, LillyBelle och Sigge styrde kosan mot Sörmland och Vingåker.

Själv kunde jag inte följa med på grund av jobb på hemmaplan och även om jag varit ledig hade jag inte vågat.

Kval är precis vad jag beskrivit det ovan och spänningsnivåerna i ett kval där mina barn är inblandade överstiger det jag känner att jag klarar av.

Faktum är att jag numera sällan ens vågar titta i Equipe-appen under den här typen av tävlingar, när allt ställs på sin spets.

Jag sitter på Smålandspostens redaktion när jag under lördagseftermiddagen ser Vingåker-sms:et från Malin: ”JAAAAA”.

Senare skyller jag på att jag inte haft koll på starttiden men sanningen är att jag valde bort att titta i appen, av rädsla för att jinxa in ett riv. Även dessa irrationella tankar är ett utslag av explosiviteten i ordet kval. Kval gör någonting med en som förälder, eftersom du vet att det antingen leder till en obeskrivlig glädje för alla inblandade eller till att du förgäves får försöka trösta ett otröstligt barn.

Just nu är glädjen obeskrivlig över att kvalet är över.

Jag är så stolt över dig, LillyBelle. Nu blir det Strömsholm nästa!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Gång på gång har jag läst det. Jag har aldrig hört det sägas.

Vad?

Jo, det här: Varför är stjärnorna så tysta i hästvälfärdsdebatten?

De gånger jag läst det har det i uppskattningsvis 80 procent av fallen handlat om kommentarer på sociala medier och bland sociala medier framför allt Facebook – tummelplatsen för de som älskar att vardagsmucka gräl.

Själv tänker jag: Varför skulle stjärnorna ge sig in i någonting så infekterat som debatten om hästvälfärd, förutom att säga några klassiska floskler på rutin? Jag kan bara tänka mig in i situationen och låtsas att jag är en stjärna, ett vandrande varumärke med livsviktiga sponsorer som största förutsättning för att överhuvudtaget ha en karriär som ryttare.

Skulle jag då vilja gå upp och ställa mig i en talarstol om jag samtidigt ser att delar av publiken nedanför står beväpnade till tänderna med ruttna ägg, påsar med skit, gamla matrester och annat som är tänkt att kastas mot mig om jag råkar yttra någonting misshagligt i deras ögon?

Aldrig i livet.

Och det är det jag tror varje tänkande ridsportstjärna tänker inför att ge sig in i en debatt som inte kan vinnas: Aldrig i livet.

Hat och hot är lite som Helan och Halvan. Två ord som liknar varandra, som är släkt men som samtidigt är olika till sin natur och innebörd. Inget av orden är någonting att sträva efter. Den som ägnar sig åt dem gör fel, enligt den normala moralkompass vi fötts med. Så är det bara. Ändå eskalerar den hätska samtalstonen i samhället. Vi ser det i politiken, i kulturen och vi ser att den sedan länge även letat sig in i ridsporten.

Där förnuftet tar slut tar nävarna vid, sa man förr. Där förnuftet tar slut tar tangentbordet vid, skulle vi kunna säga i dag. Det finns flera intressanta bakgrundsaspekter vi bör analysera när vi ser hur Facebooktrådar kapas, leder samtalet bort från ämnet och landar i metadiskussioner och pajkastningar.

Vissa av de som kritiserar ridsporten har aldrig ens utövat ridsport.

De har häst men hatar tävling med häst, eftersom de tycker att det är fel. Det finns även exempel på allmänna aktivister som knappt klappat en häst men ändå deltar i dreven mot olika personer i olika ridsportämnen.

Men det finns även en annan aspekt, en av de största bovarna bakom det urspårade diskussionsklimatet. Nämligen denna: Många av de som bidrar mest till den dåliga stämningen på sociala medier existerar inte. De tillhör så kallade botfarmar på servrar utomlands där tusentals telefoner kopplas ihop med fejkade identiteter på fejkade konton och vars ”åsikter” är AI-genererade. Mitt i detta lever vi i dag – och folk undrar varför stjärnorna är tysta.

Mot denna mörka bakgrund känns Jens Fredricsons nya satsning Yeeha som ett stort ljus, som en tydlig ledstjärna mot en digital framtid med mindre hat och hot. Jens är en person som folk lyssnar på och om den här tidningen skulle hålla en omröstning om vilken som är svensk ridsports klokaste person är jag säker på att Jens skulle ha fått en av topplatserna.

– Jag har saknat en snäll och vänlig plattform, där man kan söka kunskap utan att få hat och hot mot sig eller bli nedvärderad, säger Jens när han intervjuas av Dagens Nyheters Malin Fransson.

Han understryker också:

– Det betyder inte att jag tycker man alltid ska ha samma uppfattning om saker, snarare tvärtom. Det är genom nya perspektiv som man kan lära sig saker och utvecklas, men man ska kunna resonera och samtala om det i en god och respektfull ton. Det är då bra saker kan hända.

Vad kan man säga, förutom att Jens har rätt? Det fenomenala med digital interaktivitet är att vi kan lära av varandra, trots eller kanske tack vare olika åsikter. Vi kan bredda samtalsämnena och höja dem till oanade nivåer med insiktsfulla inspel. På sociala medier sitter det postade inlägget ihop med dess kommentarer och bildar en helhet. Rätt använd skapar interaktiviteten magi, lärdomar och glädje men det omvända gäller också: Det finns inget ämne, hur insiktsfullt det än är, som inte kan förstöras av nedlåtande eller hatiska kommentarer.

Detta vill Jens Fredricson ändra på. På Yeeha får du nämligen inte bete dig hur du vill. Här ska det goda samtalet främjas och är du dum åker du ut, så enkelt är det. Tonen i dina åsikter analyseras av ett system som larmar vid grovt språkbruk och helt enkelt stoppar dina kommentarer om de inte anses tillföra något eller klassas som simpel vuxenmobbning.

Om det här är vägen att gå?

Givetvis.

Botarnas och de hatiska kommentarernas tid i kommentarfältet lider helt klart mot sitt slut och kanske kan vi hitta vägen till en vänligare och mer respektfull framtid. Det Jens Fredricson lanserat känns som en bra början på någonting nytt och fräscht, där kanske till och med stjärnorna snart delar med sig av sina tankar och åsikter även i känsligare ämnen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hällregn följt av en försiktig och defensiv sol. Därefter mörka moln – och så lite regn till. Jag är nog inte ensam om att bevittna årstiden med de leriga hagarnas återkomst. Det känns åtminstone skönt att denna tid på året sammanfaller med att hockeysäsongen drar igång på allvar. När detta skrivs är vi redan tre omgångar in i SHL, där Växjö Lakers inlett helt okej och skapat lite hopp och hausse i den stad Robert Gustafsson inte utan viss substans kallat för Sveriges golvbrunn.

När det gäller de leriga hagarna är jag förresten skyldig er upplösningen på förra veckans skräckmysterium, där en för oss okänd storgnagare plötsligt och oväntat i princip svarvat av en staketstolpe och gjort allvarlig åverkan på två andra. Mina svaga spekulationer om möss, rådjur och till och med bävrar skulle komma helt på skam, visade det sig, men nu är fallet att betrakta som avslutat och nedlagt.

Det dröjde ytterligare ett par dagar innan brottslingen gav sig till känna – och det skedde helt fräckt och helt öppet, mitt på ljusan dag. Jag nåddes av bevismaterialet via telefonen där Malin bifogat en bild som inte kunde feltolkas. Den föreställde en av hästarna (av integritetsskäl ska jag inte nämna hens namn) som utan minsta blygsel står och tuggar i sig det sista som håller upp staketstolpe nummer ett, som går av. Har man inte jobb så får man när man bor på gård och jag var snabbt ute och ersatte den alldeles för tidigt avlidna stolpen med en ny.

Livet på landet går vidare och som jag nämnde för några veckor sedan gäller det att inte fega ur utan att ta chansen när den kommer. Den gången handlade det om LillyBelle, som fick och tog chansen att debutera på storhäst och gjorde det så bra att hon kom hem med en DM-medalj som förstagångsryttare i children.

Även den här gången gäller det LillyBelle. Nu har hon fått frågan om att anta ännu en utmaning och utan minsta tvekan tackat ja. En förfrågan dök upp från Skåne och efter att LillyBelle gjort tummen upp förärades jag uppdraget att sätta mig i lastbilen för en tur och retur ner till vårt vackra öppna grannlandskap för att hämta objektet.

Han heter Sigge, är fem år och LillyBelle älskar honom redan. Det kan jag förstå. Sigge är, trots sin unga ålder, lugn och fin i hanteringen, uppför sig exemplariskt och har redan imponerat på den annars svårcharmade haggrannen Erika. De senaste dagarna har det nyförälskade paret ägnat sig åt att klia varandras ryggar.

Även som hopphäst besitter Sigge stor talang. Vi tycker väldigt mycket om honom och redan i dag ska han och LillyBelle testa vingarna i tävlingssammanhang. Enligt SMHI ser det dessutom ut att bli två dagar utan blöta bidrag från ovan, vilket förhoppningsvis innebär dåliga nyheter för leran. Vi har därför flera anledningar att se fram emot en rolig och spännande helg.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jämfört med den som bor i stan händer det ganska mycket utöver det vanliga när man bor på en gård med hästar. Någon gång vartannat år får man räkna med ett samtal från närboende som berättar att två ponnyer står och betar på deras gräsmatta. Klassikern att helt råka glömma eller inte tillräckligt noga stänga en boxdörr på kvällen inträffar också då och då.

Du får regelbundna besök av hovslagare och oregelbundna besök av veterinärer av både kända och mer okända skäl. Jag minns även ett par ögonbrynshöjare när det plötsligt, i en av hästarnas hagar, uppenbarade sig ett par tamgrisar vid namn Sally och Sonja, som beslutat sig för att iscensätta en fräck rymningskupp från grannens inhägnad.

Vi brukar kalla den här typen av saker för ”Livet på landet” eftersom det är på landet den här typen av udda roliga situationer oftast uppstår och fastnar i minnet.

Men ibland händer någonting annat. Ibland händer saker som har en förklaring men en förklaring man inte själv kan finna. Jag talar om mysterier – och ett sådant har skett under den senaste veckan.

Vi byggde vårt hus våren 2008 och stallet tillkom på hösten samma år. Vi har därmed haft hästar på gården i över 17 år nu. Hästar, där vissa kommit och gått och andra fortfarande är kvar, som älskade vänner och maskotar.

17 år är en lång tid. Man lär sig snabbt att varje häst är unik, med sitt eget temperament, sina egenheter och preferenser. Man vet vem som dricker flest liter per dygn, vem som äter snabbast och vem som behöver en extra halvtimme för att sätta i sig lunchen. Man vet vilka hästar som hatar regn och demonstrativt ställer sig vid hagens grind och vilka som inte bryr sig utan lugnt betar vidare. Man har, kort sagt, god koll på och kännedom om sina hästar efter 17 år.

När jag, efter en helg som både inneburit flytthjälp under lördagen och stallmålning och städning under söndagen, med påtaglig träningsvärk beger mig ut för att ge hästarna frukost noterar jag någonting märkligt.

Den första staketstolpen inne i en av hagarna ser konstig ut. Jag går närmare och får det bekräftat. Stolpen ser inte alls ut som den brukar och ska göra. På området vid den nedersta delen av stolpen ser det ut som om någon gått loss med en svarv. Stolpen är omsorgsfullt avgnagd från alla håll och – ja, det ser ut som om någon som precis lärt sig att hjälpligt hantera en svarv använt stolpen som testföremål i snickarverkstaden.

Jag noterar sedan att även stolpe nummer två och tre varit under attack. Inte lika extremt som den första stolpen; mer slumpmässigt, som om någon haft bråttom, men någon har varit där. Av alla års erfarenhet vet jag att ingen av våra hästar någonsin ens varit i närheten av att intressera sig för att gnaga på tryckimpregnerade staketstolpar. Visst står de ibland, som hästar gör, och gnager på barken på vissa träd, men staketstolpar? Aldrig, under alla år. Jag skriver detta på morgonen i dag, fredagen den 12 september. Fyra nätter har då passerat utan minsta ytterligare åverkan på stolparna. Först 17 år utan någonting. Alltså drygt 6200 nätter. Sedan EN natts gnagarfest. Därefter: ingenting. Det är en anomali.

Ett mysterium.

Någon mer professionell gnagare än en häst har varit i farten. Frågan är bara vem.

Kan det vara kaniner eller harar? Det har under alla år vimlat av sådana i skogarna runt gården men aldrig att de visat minsta antydan till intresse för staketgnagning. All erfarenhet säger emot.

En mus eller råtta? Känns inte troligt. I så fall skulle det krävas en hel armé av möss, och det håller jag för uteslutet.

Rådjur? Jag tvivlar även på det. Här är det fortfarande 15 grader varmt nattetid och i de båda hagar som avgränsas av de angripna stolparna går det fortfarande hästar dygnet runt. Aldrig att ett par skygga rådjur skulle få för sig att hoppa in där och gnaga, sida vid sida med ett par hästar.

Mina tankar går så långt upp som till bävernivå, men det känns om möjligt än mer orealistiskt. Jag utesluter på goda grunder alla djur jag räknat upp. Eftersom sabotaget endast utförts under en enda natt känns det lönlöst att inhandla en övervakningskamera för att få svaret. Finns det någon som kan hjälpa mig att lösa det stora mysteriet med staketstolparna?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En av mina favoriter bland unga ryttare är Victoria Jensen. En anledning till att jag tycker det är att hon rider fint och skickligt men samtidigt skonsamt när hon sitter på sina hästar. En annan anledning till att jag gillar Victoria är att hon inte bara tävlar i ridsport utan även i simning. Inte nog med det. Victoria har lyckats med konststycket att tillhöra den absoluta toppen i båda sporterna och har vunnit SM både som ryttare och simmare.

Det är inte det faktum att Victoria är framgångsrik som gör att jag gillar henne utan att hon fortfarande, vid 16 års ålder, satsar på båda sporterna – utan att välja bort någon av dem.

Det Victoria gör är vad forskningen säger att alla barn och ungdomar borde göra för att må och prestera som bäst, både på tävlingsarenan och i skolbänken. Riksidrottsförbundet har så länge jag kan minnas propagerat för mångsidig träning i flera sporter och för att specialisering inte bör ske för tidigt. Studierna pekar nämligen i en och samma riktning. Barn som ägnar sig åt flera idrotter och inte specialiserar sig i för tidig ålder…

…presterar jämnare.

…har färre skador.

…fortsätter att idrotta längre än de som specialiserar sig tidigt på en sport.

Själv valde jag visserligen tidigt att spela och tävla i tennis när jag var ung, men jag höll samtidigt på med precis allt jag kunde, fast i spontanidrottens form: landhockey, fotboll, hockey, längdskidor, volleyboll, friidrott, basket, you name it. Jag och mina kompisar hade alltid någon aktivitet på gång och på den tiden, under mitten och slutet av 1980-talet, behövdes inget tjat från RF om mångsidig träning. Jag tror att de flesta av oss tränade ofta och mångsidigt, eftersom utbudet av stillasittande alternativ var väldigt skralt på den tiden. Att inte idrotta var helt enkelt tråkigt.

Det är 2025 nu, inte 1985. Sämre matvanor, timtals stillasittande framför skärmar och mobiler och den nya curl-normen med skjuts till och från punkt A och B tros, enligt forskare, vara tre orsaker till att barnfetma blivit ett allt större samhällsproblem. Siffror visar att vart fjärde barn mellan sex och nio år lider av övervikt eller fetma. Pandemin, med ett gäng idiotiska beslut riktade mot idrottande barn, fick dessutom förödande effekter för folkhälsan hos unga och det talas till och med om att samhället står i hälsoskuld till en hel generation barn och ungdomar.

Hur får vi in ridsporten i den här ekvationen? Det känns som en sport där många specialiserar sig direkt och en sport som tar extremt mycket tid men där långt ifrån all tid är flås- och motionsträning. Att utöva enbart ridsport är förstås bra, men hur gör vi den mer mångsidig för våra barn?

Jag vill lansera två vägar att gå för den som är intresserad av att hitta ett bra komplement.

Det ena vägen är att kombinera ridsport med friidrott.

Vadå friidrott? Och hur då? Menar du att mitt barn måste bli medlem i en friidrottsklubb?

Inte alls.

Allt ditt barn behöver är en käpphäst, som högst troligt redan finns i barnets ägo.

Jag undrar om vi ens reflekterar över vilken enastående bra aktivitet det är. Ditt barn har visserligen något i sin hand som döpts till något gulligt men det som sker när barnet lägger en timme på att ta sig runt en bana är utövandet av ren friidrott – en av de absolut bästa träningsformerna, alla kategorier.

• Det tränas sprint.

• Det tränas höjdhopp.

• Det tränas längdhopp (vid hopp över käpphästoxrar).

• Det tränas häcklöpning.

Detta har LillyBelle och tusentals andra unga ryttare i Sverige gjort nästan varje dag under många års tid och det är ingenting annat än en hälsoinvestering som kommer att ge enormt mycket frukt. Även Angelo hoppade mycket käpphäst fram tills för några år sedan, men har sedan enbart hållit till på hästryggen.

Men nu har han valt den andra vägen jag tänker lansera. Vi kan kalla den för Victoria Jensens väg, det vill säga att kombinera ridandet med en helt annan sport.

Angelo är en fotbollsnörd. Han kan alla spelare i alla ligor, hur många mål och målpassningar de gjort, vem som tränar vilket lag och hur stora transfersummorna är vid spelarövergångar. Han älskar Östers IF i Sverige och Chelsea i England och spontanspelar fotboll så ofta han kan, vilket är bra ur motionssynpunkt. Nu har Angelo, nyss 15 år fyllda, tagit det hela ett steg längre. På egen hand har han tagit kontakt med fotbollsklubben Vederslöv/Dänningelanda som ligger bara några kilometer från vårt hus. Nu ingår han i deras gemensamma senior- och ungdomslag, tränar tre timmar organiserad fotboll i veckan och har redan hunnit spela två seniormatcher med klubbens B-lag.

Nu är jag inte längre bara ponnypappa. Nu skjutsar och hämtar jag även min son på Dänningevallen och sitter på läktaren och tittar när han har match. Angelo älskar mixen av två sporter och jag älskar att han älskar det. Att även vara fotbollspappa gör mig extra glad.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag blickar ut från hotellrummet i Tavastehus när jag skriver dessa rader. Här, tio mil norr om Helsingfors, befinner jag mig tillsammans min kollega Alexander Jepsen. Vi är ute på tjänsteresa där vårt uppdrag är att punktmarkera Växjö Lakers, som just nu är ute på en tränings- och matchturné i vårt östra grannland. Efter utcheckning tar vi sikte på Åbo, där det väntar en ny match i kväll.

Efter ett uppehåll sedan april och som alltid känns evighetslångt är jag med stormsteg på väg in i hockeybubblan igen och med det föds funderingar kring den lagsport jag älskar mest av alla. Hockeyn är på många sätt hård, brutal och allt annat än hälsosam. Vill du leva ett liv utan avsevärt fler besök hos läkaren än normalt och med en stor risk för bestående men när din karriär är avslutad ska du välja att inte bli hockeyspelare.

Här finns tydliga kopplingar till ridsporten, den allra farligaste av sporter, men det är inte det jag tänker skriva om här utan om själva tävlingsmomenten i båda sporterna. Hockey (och även fotboll, handboll, bandy och de andra stora sporterna) har en stor fördel gentemot ridsporten när det gäller utveckling.

Du får alltid spela.

Mycket.

Utövar du hockey har du tiden på din sida när det gäller tiden du tillbringar på isen, gräset eller i sporthallen.

I hockey får du tid att både göra misstag och tid att reparera dem.

I ridsporten – not so much. Det är kanske det mest anmärkningsvärda med ridsporten om vi trattar ner det i siffror. Jag menar: Säg att du har en start på en tävling tio mil bort som är beräknad till klockan 9.00, den klassiska starttiden för 95 procent av alla ponnytävlingar. Säg att du stiger upp klockan 5.00, reser klockan 6.30 och är framme vid tävlingsarenan klockan 8.00. Sedan startar tävlingen vid nio, ditt barn har startnummer sex och klockan 9.10 är allt över efter att ditt barn ridit under exakt 60 sekunder och råkat peta ner en bom.

Är det något våra yngsta ryttare behöver är det längre effektiv tävlingstid på banan.

Därefter packar ni ihop, äter något i kafeterian, pratar med några vänner och åker hem. Klockan 12.00 är ni hemma och en timme senare har ni packat ut allt, städat ur transporten och gett ponnyn lite extra kärlek som tack för att den ännu en gång ställt upp.

Er tävlingsdag har då pågått i åtta timmar, vilket är 480 minuter.

Ditt barns aktiva tävlingstid uppgår till EN av dessa 480 minuter.

Det motsvarar… 0,2 procent av tävlingsdagen.

Jämför det med en fotbollsmatch där matchtiden varierar från de allra yngsta, som kanske spelar 3×15 minuter och upp till juniorer som kör 2×45 och skillnaden är galaktisk.

Jämförelsen haltar givetvis en aning eftersom det är lätt att tävla under lång tid när du sparkar eller kastar boll eller skjuter på en puck jämfört med att rida en häst. Vi kan såklart inte utsätta våra hästar för hopptävlingar som pågår i 15, 20 minuter per ekipage, men icke desto mindre: är det något våra yngsta ryttare behöver är det längre effektiv tävlingstid på banan.

Jag vet att problemet är identifierat från förbundshåll och att det har en hög prioritet. Att det, sedan ett par år, till exempel är tillåtet med tre stopp istället för bara två i de lägre ponnyklasserna har gjort att många ryttare som annars stannat ut sig fått känna hur det är att lösa problemet på tredje försöket och sedan ta sig i mål.

Det är ett jättestort steg i rätt riktning.

Jag menar: Det finns redan verktyg i tävlingsreglementet som ger varje ryttare chansen att öka sin tävlingstid. Det är bara att använda dem. Det bästa verktyget, och som jag glädjande noterar att alltfler använder, är totalfel.

Istället för den alltid lika bestraffande A:0/A:0, där petet på första, sista eller något annat hinder förbjuder ryttaren att rida vidare är alla som inte stoppat ut sig välkomna att ta sig an en halv minuts omhoppning.

LillyBelle tävlade till exempel i Värnamo i lördags och vårt upplägg i tid betraktat var ungefär som i exemplet ovan.

Det gick inte speciellt bra, tre bommar föll, men hon fick i alla fall rida igenom HELA banan och inte höra en domare vråla ”Avbryt!” efter hinder sex. För hela fyra av de elva startande i klassen blev det mellan 30 och 40 sekunders extra tävlande, tack vare totalfel.

Egentligen skulle jag önska att A:0/A:0 helt ströks från TR till förmån för totalfel.

En ökning från 0,2 till 0,3 procentenheter låter kanske futtigt, men det är samtidigt en ökning med 50 procent.

Egentligen skulle jag önska att A:0/A:0 helt ströks från TR till förmån för totalfel, eftersom jag inte ser hur det utvecklar ryttaren. För att använda hästtermer: A:0/A:0 är en piska medan totalfel också erbjuder en morot.

Jag tycker helt enkelt att totalfel är helrätt.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det gäller att hänga med i svängarna i den här sporten. Det går fort, inte bara på ridbanan. Allt går fort, allt förändras och visst nämnde jag redan i min förra text att tiden susar förbi som ett japanskt snabbtåg.

Angelo är inte längre en liten parvel på sju med glugg mellan tänderna som skumpar fram på en shettis. Nu är han 15, snart 1,80 lång och det känns som att han suger ut det sista ur ponnytiden.

Om några månader fyller LillyBelle 14, hon är visserligen fortfarande i princip lika liten och tunn som hon alltid varit, men även hon går snart in i en brytningstid som ryttare där ponnyåren obönhörligt närmar sig sitt slut.

Medan Angelo redan provat på att både rida och tävla storhäst har LillyBelle i tävlingssammanhang suttit i sadeln enbart på ponnyer.

Fast inte längre.

Det är också en härlig ingrediens i den här sporten: plötsligt dyker det upp en möjlighet lite från ingenstans. Det är min fasta övertygelse att om du vill något med ditt stora intresse och är seriös i ditt utövande kommer du att få oväntade chanser. Då gäller det att våga säga ja och ta risken att misslyckas och det är någonting jag själv ångrar att jag inte gjorde när jag var ung.

Jag var nämligen ganska feg och bekväm i mitt eget idrottsutövande. Tänkte att det räckte att träna två-tre gånger i veckan och ändå komma någonstans med min tennis. Jag var ganska hyfsad men jag hade kunnat bli bättre och definitivt nått längre om jag haft ett annat mindset. Det jag ångrar mest är att jag, som 18-åring, tackade nej till erbjudandet att sommarjobba som tennistränare på Kreta. Flygbiljetterna var redan betalda, jag behövde bara ta emot dem, åka ner, ha ett par lektioner om dagen och bo gratis på en anläggning alldeles vid Medelhavet. Vilka minnen jag missade genom att säga nej.

Där är mina barn min egen motsats. De gillar utmaningar, vill testa nytt och jag har nästan tappat räkningen på alla små uppdrag de fått genom åren. De har ridit till hästar inför försäljning och ridit till små A- och B-ponnyer och förberett dem för sina unga ägare. Särskilt Angelo har fått och tackat ja till förfrågningar om att ta sig an mer svårridna ponnyer och om att tävla storhästar.

Förra veckan fick LillyBelle en sådan chans när Sandra, en bekant, hörde av sig och undrade om LillyBelle var sugen på att rida hennes hoppglada nioåriga sto. Den här gången handlade det inte om en ponny utan om storhäst och i erbjudandet ingick även LillyBelles allra första tävlingsstart på en häst med en mankhöjd på mer än 148 centimeter.

Det var snabba ryck. De hann träna och bekanta sig med varandra vid ett tillfälle innan lördagen kom, med tävlingar i Värnamo. Hinderhöjden var en meter och det var två klasser i en: först en A/A:0 med totalfel men samtidigt i klassen fanns ett integrerat Smålands-DM med inverkansbedömning insprängt. Det är ännu ett kul och spännande grepp, tycker jag, att man kör ihop klasser på det här sättet.

Jag var själv upptagen med jobb på hemmaplan och stod och fotade beachvolleybollspelare medan tävlingen i Värnamo pågick. När jag väl hade tid att ta en titt i Equipe blev jag väldigt stolt.

I den ordinarie klassen såg jag att LillyBelle slutat fyra av 21 startande och fått rosett. Och i den lite glesare DM-klassen noterade jag glatt att hon fått näst högst inverkanspoäng och slutat tvåa – i sin allra första start med storhäst.

Känner jag mig själv rätt hade jag nog inte vågat tacka ja om jag varit en ung ryttare och fått samma chans som LillyBelle.

Min dotter resonerar som tur är inte som jag – och tack vare att hon tog chansen när den dök upp kommer hon för alltid att vara den som kom tvåa i children-DM 2025.

Sensmoralen i den här texten kan väl inte bli tydligare?

Säg ja när läget dyker upp.

Ta chansen.

Annars kommer du att ångra dig.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Att läsa inkomna motioner inför förbundsstämman har blivit ett nytt intresse för mig. Det är imponerande att se hur ridsport engagerar ute i klubbar och distriktsförbund och hur enormt många motioner som väller in. I våras, inför 2025 års stämma, noterade jag särskilt två motioner, båda inlämnade och undertecknade av ett kluster av klubbar.

Syftet med motionerna var flera, men framför allt två:

1. Att öka antalet starter i lägre klasser.

2. Att, som en indirekt följd av punkt 1, öka klubbarnas intäkter.

Det alla kan hålla med om är att det är två extremt viktiga frågor. Det som förvånade mig var när jag sedan lusläste för att se vilka åtgärder som föreslogs i motionerna. En åtgärd som berörde nummer 2 ovan, gick ut på att ändra dagens regelverk och införa fem startande per placering istället för dagens fyra.

Ergo: Klubbarna vill dela ut färre priser och samtidigt verka för att de får fler starter i de lägre klasserna.

Det kan vara en av de största paradoxerna jag någonsin läst. Kan någon rent logiskt tro att vi ryttarföräldrar som månad ut och månad in betalar för kalaset genom anmälningsavgifter, läsk, godis, glass och dagens lunch ska låta våra barn tävla oftare än de redan gör om priserna blir färre?

Alla – från dagisbarn till bankdirektörer – älskar nämligen att vinna priser i alla möjliga sammanhang. Oavsett om du vinner Wimbledons tennisfinal eller spöar vännerna i en tipsrunda och får en rulle Center i pris älskar du känslan av att bli belönad för något du gjort.

Det är priserna i ridsporten jag ska skriva om i dag. Jag tycker nämligen att systemet med att var fjärde ryttare blir placerad och får pris är genialt uträknat. Var fjärde är tillräckligt lite för att priset ska kännas exklusivt men det är ändå tillräckligt mycket för att i princip ingen ryttare som tävlar regelbundet ska gå lottlös över tid. Ett prisskåp och upphängda rosetter på väggen behövs sannerligen i en sport där du nästan bara förlorar.

Som förälder är jag glad över alla priser mina barn vinner och jag känner mig alltid delaktig när jag får äran att tillfälligt ta hand om påsen eller spannen med priser när något av mina barn ska rida ärevarv. Ska jag vara helt ärlig känner jag till och med lite avundsjuka när barnen hämtar ut sina goodiebags i samband med ankomst till ett meeting. Det är lite julklappsöppnarkänsla över det.

Själva priserna är ett härligt kapitel i sig. De varierar, om vi uttrycker det milt. Barnen har vunnit fantastiska tavlor med hästmotiv, uppskattade presentkort och till och med gratis boxuppstallning till nästa års tävling. Schampoo, oljor, foder och andra produkter är också varmt välkomna i stallet liksom borstar, grimmor och hovkratsar.

Likaså blir det tokigt ibland. Jag glömmer aldrig när Angelo, för några år sedan, blev placerad på en tävling och fick en liten hård kartong i pris. Inuti kartongen låg en elektronisk apparat. Det var en MP3-spelare från tiden innan de smarta telefonerna och längst ner i kartongen låg ett A4-ark med tomtar och texten: ”Tack för ett bra år! Vi önskar dig en god jul och ett gott nytt 2006!”. Vi skrattar fortfarande gott åt minnet.

Angelo har även fått chockrosa schabrak och lika chockrosa strumpor i pris, vilket han givetvis inte uppskattat. Ibland behöver vi bli påminda om att det faktiskt även finns killar i den i övrigt totalt tjejdominerade ponnysporten och att – vild gissning – rosa oftast inte är deras favoritfärg och därmed en färg som bör undvikas på prisbord.

Men om jag nu får skoja till det lite och tänka enbart egoistiskt ställer jag den här frågan:

Vilket är det ultimata priset för ens barn att vinna under en ponnytävling – för en förälder?

Fram till i lördags hade jag inte ens tänkt på frågan.

Nu har jag svaret på den.

Helgen bjöd nämligen på den tävling som för alltid kommer att ha en stor plats i mitt hjärta: Karl Oskar Cup på hemmaplan. Det var där det började 2019, Angelos och LillyBelles överlägset största tävling och mål. Det var där de erövrade sina allra första plaketter, utformade som gyllene hästskor, och där de fick ta emot sina livs allra första goodiebags. Det var under Karl Oskar deras kärlek till ridsporten fördjupades och cementerades och därför kommer vi alltid att älska cupen lite extra.

Under årets cup var både LillyBelle och Angelo lite av veteraner (vart tog alla år vägen!?) och trivdes under de tre soliga dagarna i Bergunda. Under lördagen fick LillyBelle veta att hon var en av tre som vunnit ett pris. Det handlade inte om något hon vunnit på hästryggen utan om att hon skrivit en bra motivering till ett pris, men ändå: hon hade vunnit en tävling och skulle få ett pris.

Fram klev hon tillsammans med två andra lyckliga vinnare samt maskoten Lacke från Växjö Lakers, som gästspelade under Karl Oskar Cup. Via en av sina sponsorer hade Lakers arrangerat tävlingen och fastnat för LillyBelles motivering, i vilken hon hyllat Malin som den klippa hon är.

LillyBelle och de andra fick varsitt presentkort av maskoten, men när hon såg vad presentkortet skulle användas till verkade hon mer neutral och frågade än överlycklig och stolt. När jag tittade på vinsten förstod jag att LillyBelle inte förstod vad hon vunnit. Själv hade jag svårt att hålla tillbaka en knuten näve och ett högt jubel.

Vad hon vunnit?

Jo, en lyxrekond av lastbilen hos en av Växjös bilverkstäder och till ett värde av 4000 kronor.

Är det någonting som vi i hästsekten inte direkt förknippas med är det pedantskötta bilar, vilket i praktiken är en omöjlighet med alla hundratals saker som packas in och ut ur dem hela tiden. I en normal svensk ”ridsportbil” är det nog mer regel än undantag att hitta tydliga spår av innehållet i hösäckar och mashspannar, go to-kaffemuggar och papper från det senaste snabbstoppet vid macken eller hamburgerrestaurangen.

I sju år har jag längtat efter att ersätta dammsugaren och putsdukarna med en riktig äkta lyxig rekond.

Nu blir det av – tack vare det ultimata föräldrapriset. Jag känner faktiskt att vi är värda det. Tack för det, LillyBelle!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ett tag, när mina ögonbryn ännu en gång höjdes i oväntad förvåning i Facebooks kommentarfält, kände jag mig frestad att skriva om Noomi Skobe Roséns fantastiskt välformulerade och hudnära inlägg som – obegripligt nog – ledde till en skur av HELT onödiga pekpinnar från vuxna som verkligen inte KAN hålla sig.

Men det ska jag inte göra.

Jag ska heller inte skriva om den tumregel som borde utgöra moralisk kompass för alla som kommenterar på Facebook, nämligen denna: 99 gånger av 100 där du tänker tanken att offentligt kritisera en person du inte känner för dens åsikter är det rätta att göra att INTE göra det.

Jag ska inte vara negativ i dag.

Jag ska vara allt annat än negativ.

Under söndagen i Mölndal led jag inte bara med Noomi Skobe Rosén. Dagen skänkte även en händelse som fick mig att tänka drygt 45 år tillbaka i tiden, till den 22 februari 1980 i Lake Placid. Jag skulle fylla åtta och ni tror mig kanske inte, men det jag talar om är faktiskt mitt allra första idrottsminne.

Miracle on ice.

Framför teven fick lilla jag se ett gäng amerikanska amatörer och collegekillar besegra den oslagbara röda sovjetiska hockeymaskinen med 4–3 och senare vinna OS-guld på hemmaplan.

Bedriften är än i dag ansedd som en av de största överraskningarna, om inte den allra största, i idrottshistorien och den har fått mig att älska hockey och helt säkert även påverkat mitt yrkesval.

Jag älskar skrällar. Jag älskar de gånger det inte går som experterna trott. Älskar när någon helt okänd kliver fram, överraskar allt och alla och får ställa sig överst på prispallen. Skrällar är lätta att älska, eftersom de i princip aldrig inträffar. Sedan Miracle on ice har jag nämligen inte upplevt någonting som riktigt är i närheten av vad de amerikanska collegekillarna lyckades med.

Jag har sett Grekland helt oväntat vinna fotbolls-EM 2004, men även greker spelar fotboll på hög internationell nivå.

Jag har sett Leicester fullkomligt överraskande vinna Premier League 2016, men deras lag hade ändå miljardbudget.

Jag har såklart även sett den ytterst mediokre Steven Bradbury vinna OS-guld i skridsko 2002, men ingen idrottare i världshistorien har haft mer tur än australiern (alla hans motståndare ramlade i sista kurvan i såväl semifinal som final).

Sedan jag kom in i ridsporten som ponnypappa och regelbundet började bevaka banhoppning som journalist har jag givetvis fantiserat och drömt om att någon gång få uppleva en riktigt underbar skräll även på en ridbana.

Framför mig i drömmarna har jag sett en helt okänd bondpojk eller bondtjej som kommer från ingenstans och rider hem ett guld på en häst som heter Brunte, Gamle Svarten eller liknande.

Någon bondtjej var det inte och hästen hette inte Brunte, men nu har jag sett det. Nu har jag sett en riktig och äkta ridsportskräll.

Att den skulle komma på trivsamma Åbytravet i ett ponny-SM hade jag ingen aning om, men det gjorde den.

Skrällen kom dessutom i SM-tävlingarnas allra sista klass, D-ponnyklassen, och dessutom efter att jag och övrig publik fram till dess fått se favoritsegrar i både children, B-ponny och C-ponny, där samtliga SM-vinnare från torsdagens inverkan pallat för trycket och ridit hem dubbla guldmedaljer.

När D-ponnyklassen ska avgöras står sex ekipage på dubbla nollor inför den tredje och avgörande finalomgången. Först ut av de felfria är Alice Hammarlund.

Alice vem?

Genom Malin har jag halvtimmen tidigare fått reda på att det handlar om en tjej som knappt tävlat, som i princip gått direkt från ridskolan och ut på tävlingsbanan.

Hög wowfaktor, tänker jag redan där.

Wowfaktorn blir ännu högre när jag ser en ung ryttare som lugnt och behärskat tar sin häst i mål utan fel.

Tre nollor och Alice Hammarlund är klar för omhoppning om medaljerna, tänker jag.

För inte finns det väl på kartan att de fem efterföljande ryttarna ska misslyckas med att passera mållinjen felfritt?

Jo, det finns på kartan.

En efter en faller bort i guldstriden och när sista ryttaren river är saken klar.

Alice Hammarlund är svensk mästare.

Jag tar mig snabbt ner till innerplan, får syn på hennes tränare Raul Elfström trycker på inspelningsfunktionen på min telefon.

Elfström bekräftar uppgifterna jag fått.

För 15 månader sedan var Alice Hammarlund ridskoleryttare. Då var hon glad om hon klarade fem hinder i Lätt E eller Lätt D med en ridskoleponny, säger Elfström.

Nu står hon här på Åbytravet med chockad uppsyn och guldmedalj runt halsen förstår nog inte riktigt vad hon ställt till med.

När jag frågar henne vem Alice Hammarlund är svarar hon:

– En person med otroligt mycket vilja. Jag har alltid, i hela mitt liv, velat komma till den här nivån. Jag är en riktig tävlingsperson och började tävla intensivt för drygt ett år sedan. 

Det lyser om henne.

Hon har gjort det ingen, särskilt inte hon själv, trodde var möjligt.

Hon har också svarat för det senaste bidraget till min samling av skrällar och jag vet precis vad jag ska döpa den till.

Miraklet på fiber.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.