Veterinärbloggen: Uppfödare och veterinär – mina reflektioner

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Sitter nu på väg mot SWB Equestrian week/Breeders, med vår uppfödning, det 3-åriga dressyrstoet Orchidea van S, för finalen i 3-årschampionatet. I år har vi även med en uppfödning, Edelweiss van S, till finalen i 3-årschampionatet i hoppning men henne sålde vi som föl. Det känns väldigt spännande och jag ser verkligen fram emot att se alla fina unghästar som kommer visas i 3-årsfinalerna.

Fakta

Lär känna Ylva ter Horst 

Gör: Veterinär på Distriktsveterinärerna Falköping sen 27 år

Utbildning: Veterinärlinjen på SLU i Uppsala examinerad 1995

Om mig:  Jag jobbar mycket med häst, har jobbat en del med semin genom åren, men även en hel del med kor och ibland med lite smådjur. En perfekt mix enligt mig. På fritiden sysslar jag med uppfödning av halvblod (SWB) tillsammans med min man och är ordförande i vår regionala avelsförening, Ädla Hästen i Skaraborg. Det har fötts en hel del föl på vår gård sen vi fick vårt första föl 2001 och fick blodad tand när han vann Riksfölet i Örebro. Vårt avelsmål är att föda upp sunda och ridbara sporthästar som fått växa upp på lösdrift med jämnåriga i kuperade hagar. 

Expandera

Jag är både veterinär och uppfödare och kombinerar de erfarenheterna varje dag i min hästuppfödning. I mitt yrkesliv möter jag ofta många frågor om utfodring av det digivande stoet, avvänjning, vilka ston man ska välja för avel och hur man ska tänka inför betäckning.

Det finns många olika svar på de frågorna. Det som känns rätt och funkar för en kanske inte alls passar en annan. Men jag tänkte berätta lite hur jag resonerar. 

Föl och unghästar behöver röra på sig mycket i stora, gärna kuperade hagar för att bygga upp muskler, skelett och senor.

Höst, installning och avmaskning

Nu är det tid för ston och föl att komma in från betet och ska stallas in eller ut på lösdrift om det inte redan gjorts. Jag föredrar att hålla ston med föl på lösdrift och i grupp, särskilt hingstföl då de har ännu större behov av att busa med jämnåriga.

Men för vissa är det inte praktiskt möjligt och då får man göra det bästa av situationen och se till att de har så stora hagar som möjligt, är ute stor del av dygnet och helst tillsammans med jämnåriga föl. Har man bara ett föl kan det många gånger vara bättre att skicka i väg sto och föl på bete med andra ston och föl. Föl och unghästar behöver röra på sig mycket i stora, gärna kuperade hagar för att bygga upp muskler, skelett och senor. Det ger hållbara hästar längre fram i livet.

Det är viktigt att ha koll på sitt grovfoder (analys) och göra en bra foderstat för det digivande stoet (extra viktigt om hon är dräktig så att hon inte tappar för mycket). Har man fri tillgång och riktigt bra värden på sitt grovfoder behövs inte så mycket extra förutom mineraler, men ofta behöver man komplettera lite med protein (och ibland även energi). Jag använder ofta lusern som extra proteinkälla. Det är även bra att se till att fölet lär sig äta lite kraftfoder inför avvänjningen, då de kan behöva få lite extra i samband med att mjölken försvinner.

Det är viktigt att fölet har avmaskats mot spolmask vid 8 och 16 veckors ålder för att inte riskera att de får allvarlig kolik pga. att de är fulla med spolmask. På hösten är det även bra att ta ett träckprov på både sto och föl för att se om avmaskning mot andra parasiter är nödvändig. 

Avvänjning, ett litet pussel

Nere på kontinenten vänjer man ofta av redan när fölet är 4-5 månader vilket forskning har visat inte alls är bra utan orsakar mycket stress. I Sverige är det mer vanligt att inte vänja av förrän tidigast vid 6 månader och många föredrar att vänta tills fölen är 8-9 månader gamla. En del låter stona själva bestämma. Vilket man väljer beror nog mycket på hur ens egna förutsättningar ser ut. 

Om man har en grupp med ston och föl kan man välja att spara ett sto kvar i gruppen (om hon är snäll mot de andra fölen) som en trygghet. Eller stoppa in ett äldre sto utan föl. Det är även en stor trygghet för fölen att få vara kvar tillsammans i den grupp de har gått i under sommaren/hösten och gärna samma hage/lösdrift, dvs. att man flyttar stona inte fölen. 

Det är också viktigt att titta på individerna. Ett föl som är i bra hull, självständig och tyr sig mer till sina jämnåriga kompisar än mamma är ju mycket mer redo för avvänjning än ett magert, ängsligt föl. Samma sak med stona. Ett sto som har svårt att hålla hull (trots tillskottsutfodring) och som kanske är dräktigt igen vill man avvänja lite tidigare än ett sto som är i fint hull och kanske inte heller är dräktigt igen. Hingstfölen kan också behöva lite tidigare avvänjning än stofölen (framför allt om gruppen innehåller både sto-och hingstföl) så att man inte riskerar att det blir oönskade betäckningar.

En del föredrar att (när de tycker att sto och föl är redo) direkt från en dag till en annan skilja föl och sto från varandra medan andra låter de vara åtskilda på nätterna någon/några veckor innan man helt skiljer av. Jag föredrar det sistnämnda, men återigen så har alla olika förutsättningar. 

När de varit åtskilda på nätterna en tid och är ok med det brukar jag flytta stona till hagen allra längst bort där de inte kan se varandra och knappt höra varandra. Har man inte den möjligheten (och framför allt om man bara har ett sto med föl) kan det ibland vara bra att ordna så att man kan köra bort sitt sto för en tid någon annanstans, såvida inte fölet ska flytta, annars kan det lätt bli att de drar genom staketet för att komma till varandra.

Avvänjning och extra koll på hullet

Första veckan efter avvänjning är det viktigt att kontrollera att stoets juver sinar av och att det inte blir juverinflammation. Man ska helst inte dra ur något ur juvret, då stimulerar man bara till mer mjölkproduktion. Men om juvret blir väldigt spänt, varmt och ömt så kan man behöva lätta lite på trycket. För det mesta sinar de dock av väldigt bra genom att man tar bort allt kraftfoder och gärna håller dom i lite rörelse, men om problem tillstöter får man kontakta veterinär.

Man behöver även ha koll på att fölet äter ordentligt med grovfoder och inte tappar i hull. Komplettering med kraftfoder behövs ofta, men viktigt att inte överutfodra med kraftfoder och hålla koll på mineralbalansen, så att de inte växer för snabbt.

Om man har både hingst och stoföl tillsammans i en grupp efter avvänjning behöver man skilja hingst- och stoföl åt innan hingstarna börjar betäcka vilket kan variera beroende på ålder och från individ till individ, men senast fram i februari/mars när vårkänslorna börjar flöda.

Om stoet är dräktigt igen beror den fortsatta utfodringen på hur mycket digivningen har tagit på henne. Är hon i bra hull ska hon utfodras som en vanlig häst ända fram till månad 8, då det är dags att börja utfodra extra för dräktigheten. Om hon däremot är tunn bör man öka på så snart hon har sinat av ordentligt för att komma i kapp och få upp henne i hull.

Vilka ston ska man betäcka?

Det är viktigt att stoet är i lagom hull inför nästa vårs betäckning. Inte för tjock och inte för tunn eftersom båda tillstånden ger sämre chans att stoet tar sig. Våren kommer ju olika tidigt i vårt avlånga land, så det skiljer sig ofta från när man börjar.

Vissa ston har riktiga brunster (med ägglossning) nästan hela året, medan de flesta har en inaktiv period under vintern (då de visserligen kan ha brunstbeteende men inte har ägglossning). Det är solljuset som triggar i gång brunsten, värme och gräs också gör sitt till. Ett sto som kommer direkt från tävling och är i full tävlingskondition kan vara svårare att få dräktig. Hon kan behöva landa lite först och komma ut på lite gräs.

Med äldre ston som börjar få lite krämpor är det viktigt att fundera lite extra på om de är i tillräckligt bra kondition och hälsa för att få ett föl. Mot slutet av dräktigheten blir stona tunga och eventuella svagheter i kroppen kan bli mer framträdande. Stoet ska ju även orka med att hålla koll på sitt nyfödda föl sen. Så tänk efter en extra gång innan betäckning.

Om man funderar på att betäcka ett sto som inte håller för ridning bör man också fundera på varför den inte håller för ridning. Om det kan finnas någon ärftlig faktor i det och om det verkligen är en bra individ att avla på – inte bara betäcka för att den inte håller för ridning. Sen får man ju också fundera på om stoet hållet måttet för mitt avelsmål. 

När man väl har bestämt sig för att betäcka sitt sto så börjar en rolig tid med funderingar på vilken hingst man ska välja! Det finns ju så otroligt många hingstar att välja på, i alla fall inom halvblodsaveln, så det är ett svårt val. Jag försöker att titta med kritiska ögon på mitt sto och lista starka och svaga egenskaper. De starka vill jag förstärka och vad det gäller svagheter så får inte hingsten ha samma svagheter.

/Ylva

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Idag är det dags för hästen Roxy att få tre framtänder utdragna. Varför undrar ni kanske då? Jo, för hon har drabbats av den vanliga tandsjukdomen EOTRH (Equine Odontoclastic Tooth Resorption and Hypercementosis). Roxy har tidigare fått flera av sina framtänder utdragna, men idag behöver vi dra ut några till.

EOTRH är en tandsjukdom som kan drabba våra äldre hästar. Oftast är drabbade hästar 15 år eller äldre och sjukdomen drabbar framför allt framtänderna. Det är en komplex sjukdom och man kan se flera olika typer av förändringar på tänderna, både resorption (nedbrytning) och hypercementos (påbyggnad) som båda skapar inflammation. Hypercementosen gör att tandrötterna blir bulliga och ses som ojämnt, klumpigt tandkött.

Tänderna kan bli lösa, hästen kan få rotspetsbölder och tänderna kan till och med frakturera (gå sönder). Vi vet inte vad som orsakar sjukdomen och kan därför tyvärr inte förebygga den.

Sjukdomen ger kronisk smärta och eftersom hästen då använder sina tänder mindre kan de dessutom få tandsten. Hästar är flyktdjur och är duktiga på att dölja smärta. Därför är sjukdomen lätt att missa eftersom symptomen kan vara diffusa och sjukdomen upptäcks ofta sent i förloppet. Några exempel på tecken kan vara förändrat beteende, ovilja att bli berörd på huvudet och ovilja att dricka kallt vatten. 

Många av våra gamla hästar lider av kronisk tandsmärta utan att visa så mycket. Hästen äter som vanligt och upplevs pigg och glad. Kanske att hästägaren, när man pratar om det, kommer på att hästen inte vill bita av äpple eller morot som den brukade. Just ”morotstestet” är ett bra test för att se om hästen har ont i sina framtänder. En frisk häst ska med lätthet kunna bita av en morot, medan en häst som har ont i sina framtänder kanske tvekar, fipplar, eller rent av inte vill bita av alls. 

EOTRH diagnosticeras på kliniska symptom och tändernas utseende. Ofta kompletterar man undersökningen med röntgen av framtänderna för att få en bättre bild och för att följa utvecklingen. Sjukdomen är progressiv, och uppföljande kontroller med röntgen behövs ofta. 

Just Roxy kom första gången in på en vanlig tandkoll på kliniken. Vid undersökningen såg vi att Roxy hade en liten röd prick i tandköttet över en av framtändernas tandrot. Det visade sig på röntgen vara en liten fistelgång (kanal) från en rotspetsböld orsakad av EOTRH. Roxy hade flera drabbade tänder men hade inte visat något av sin tandsmärta i vardagen. 

Behandlingen av sjukdomen syftar till att bromsa inflammationen och minska smärtan. Vi kan försöka bromsa inflammationen med antiinflammatorisk medicin och tandborstning av framtänderna med klorhexidinlösning. Men sjukdomen är progressiv, och på sikt kommer de drabbade tänderna behöva dras ut. Hästar med EOTRH som får vård mår generellt bra och kan beta och leva bra liv, som andra hästar, även utan sina framtänder. 

/Amelia, Distriktsveterinärerna

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

En del av arbetet som legitimerad djursjukskötare här på Distriktsveterinärerna i Flyinge är att svara i telefonen när djurägare ringer in. Dels bokar vi in djur för besök till kliniken, för ambulerande besök eller akuta jourresor men en stor del av tiden i telefonen innebär rådgivning och att bilda sig en uppfattning om hur akut sjukt djuret är.

När en djurägare ringer in så finns ju alltid en stor oro över att djuret är sjukt. Därför är det viktigt för oss att ställa rätt frågor till djurägaren så att vi kan få så mycket information som möjligt för att kunna ta beslut om hur snabbt djuret behöver vård. Ibland kan vi hjälpa till att lösa frågeställningarna direkt i telefonen, men många gånger behövs ett besök av veterinär.

Fakta

Lär känna djursjukskötaren!

Namn: Helene Stridbeck

Gör: Leg Djursjukskötare på Distriktsveterinärerna i Flyinge

Utbildning: Utbildad på SLU, jobbat sedan 1998 inom hästsjukvård och rehabilitering på flera kliniker.

Övrigt: Vidareutbildning inom hästens anatomi, träningsfysiologi, biomekanik, fysioterapi och foderlära på SLU. Jag har även gått kurser inom manuella terapier och rehabilitering i både Sverige och Europa. Jag har jobbat inom både ridsporten och ridit och tränat i hopp och dressyr, har B-tränarlicens i travet och jobbat i trav och galoppstall som yngre. Har en hund och älskar att jobba och att renovera mitt gamla hus och pyssla i min trädgård på fritiden.

Expandera

Vi får många samtal när det gäller hästar och några av de vanligaste tänkte jag gå igenom idag och samtidigt ge lite råd hur man som hästägare kan agera när det händer ens häst.

KOLIK:

Ett väldigt vanligt samtal vi får gäller kolik. Det är ju ett samlingsnamn för magsmärta hos häst och det är alltid något som våra veterinärer gör ett besök på. Ibland kan det ta någon timme innan veterinären kommer på plats och inför besöket kan du göra följande:

• Ta tempen (om det går, är hästen väldigt orolig så vänta in veterinären.)

• Promenera med hästen om det är möjligt

• Erbjud den vatten om den vill ha men ge den inte någon mat

• Ge inte något smärtstillande då det kan maskera symptomen

• Stanna kvar hos din häst under tiden du väntar på veterinären

• Om hästen inte är för dålig eller svårlastad så kan du pröva att lasta din häst och åka en sväng då det ibland kan få fart på mage och tarm.

SÅRSKADOR:

Vanligt är även sårskador av varierande grad som ringer in. Detta kan du ha koll på som djurägare när det gäller sårskador och hur du kan agera när du upptäcker ett sår.

• Blöder hästen mycket så lägg ett tryckbandage och ställ hästen stilla i boxen eller i hagen/lösdriften till veterinären anländer.

• Kolla om hästen är halt av sårskadan och ta tempen på hästen. Normaltemp ligger runt 37.5 grader.

• Kolla att hästen har stelkrampsvaccin, eller Tetanus som det står i passet. Ibland står det ett T efter influensavaccin namnet, då ingår båda sorter i den vaccineringen. Hästen ska ha fått tetanus inom 1-2 år, men ofta ger veterinären en till vaccination vid större sårskada. Är du osäker så ger veterinären ofta en vaccination för säkerhets skull.

• Var på kroppen sitter såret? 

Sår som sitter i eller nära ett öga eller sitter nära en led är alltid viktiga att en veterinär tittar på så fort som möjligt. När det gäller ögonen kan hornhinnan vara skadad och ifall sårskadan går in i en led så får hästen en infektion där och kan då bli mycket dålig på kort tid. De flesta hästar får då också feber och hälta inom 1-3 dygn. 

• Hur stort och djupt är såret? 

Sår har ibland fickor som gör att de är större eller djupare än de ser ut att vara. Ifall du är osäker eller om såret gått igenom hudlagren så ska en veterinär titta på det då såret kan behöva sys och göras rent ordentligt från ev främmande kropp och bakterier.

• Hur gör jag rent ett sår? 

Ett sår ska ju bli rent från bakterier men utan att vävnaden retas av för starka medel. Det bästa är att tvätta av såret först med klorhexidintvål och ljummet vatten över och runt sårområdet och därefter använda natriumklorid (koksaltlösning) att göra rent med i såret. Ifall du har möjlighet att klippa området innan är det jättebra och lättare att se och undersöka såret efteråt.

• Hur bandagerar jag ett sår?

Efter att ha gjort rent ordentligt så kan du lägga en kompress mot såret och därefter ett bomullsbandage med gasbinda runt följt av en skyddande, självhäftande flexlinda (vetrap). Ibland måste man lägga flera lager bomull för att undvika tryck och skav.  

MISSTÄNKT FRAKTUR:

Det tredje jag tänkte ta upp idag är när djurägare ringer in om en eventuell fraktur. En häst som plötsligt blir mycket halt ska alltid undersökas av veterinär. Vid misstanke om fraktur så är det inte säkert att en spricka eller fraktur syns de första dagarna på röntgen. Därför kan veterinären behöva röntga igen efter 7-14 dagar och under dessa dagar ska hästen behandlas som om den hade en fraktur.

När ska jag misstänka fraktur?

• Ifall hästen blir plötsligt tydligt halt, ofta redan i skritt. 
• Om hästen är tydligt halt och svullen över någon del av benet kan det vara en fraktur.
• Ifall hästen har en fraktur i hovbenet syns ingen svullnad i benen, men hästen har ofta en tydlig belastningshälta och kan ha samma symptom som vid en hovböld. 
• Ifall hästen blir vinglig och har svårt med balansen när den rör sig kan det innebära påverkan någonstans i ryggmärgskanalen.
• Vid misstanke om fraktur så ring alltid veterinär! 

Vad kan jag göra medan jag väntar på veterinären?

• Ge inte något smärtstillande på eget initiativ! Ifall hästen belastar benet mer då den blir smärtlindrad så kan frakturen bli sämre. 
• Håll hästen still och låt den inte lägga sig ner, ha den uppbunden ifall det behövs.
• Håll hästen varm och låt den ha tillgång till vattenhink och hö där den står.

Det var allt från mig för denna gång!

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Jag som skriver veterinärbloggen idag heter Tanne, jag är veterinär och jag jobbar på Distriktsveterinärerna i Eskilstuna. 

Det är en fin solig dag på beredskapen i Sörmland när jag får ett samtal om en stor sårskada strax under hasen på en häst. Det är akut och behöver åtgärdas i dag. Sårskador på nedre delen av hästens ben är alltid något vi tar på stort allvar. Det finns många känsliga strukturer här som inte tål att få in bakterier och smuts via ett sår som t ex leder, bursor (slemsäckar) och senskidor. På den här delen av benet är det många ligament och senor, men även skelett, som lätt kan skadas eftersom det inte finns mjukdelar under huden som kan dämpar smällen vid ett trauma. 

Är ingen av dessa strukturer involverade är det inte lika farligt för hästen, men eftersom det inte finns någon extra hud på hästens ben, och huden är ganska tight och har stor tendens att dra ihop sig vill såret gärna glipa och det kan det vara svårt att få de här såren att läka bra. 

När jag väl är på plats kan hästen och såret undersökas. Det är ett ganska nytt sår på insidan av vänstra bakben strax nedanför hasen. Hästen mår bra och uppvisar ingen nämnvärd hälta på benet – det är positivt.

Då minskar sannolikheten för benspricka och ledinvolvering betydligt. Jag klipper bort pälsen runt såret, som sedan tvättas, spolas med sterilt koksalt och området spritas av innan jag med sterila handskar kan börja undersöka såret. Såret är som det ser ut utifrån, det finns ingen sårficka i någon riktning, och det är placerat en bit från leden, så vi kan nu utesluta att leden är involverad.

Man kan se in till benet men jag kan inte se någon uppenbar skada på benet, jag kan inte känna någon ojämnhet på ytan när jag känner på benet, och eftersom hästen inte hade någon hälta innan sedering är sannolikheten för en benspricka ganska liten. Allt detta är mycket positiv – nu behöver vi bara stänga såret och få det att läka. 

Sårkanterna så nära varandra som möjligt 

Jag vill minska avståndet mellan sårkanterna, så att såret kan fyllas ut och läka så snabbt som möjligt. Jag syr såret med 8 stygn, och efter suturering glipar det som mest 2 mm på något enstaka ställe. Jag vill alltid gärna stänga såret så mycket som möjligt och se till att det glipar så lite som möjligt. Men hästar har en tendens att reagera mycket på främmande föremål, och då även på suturmaterial, så ju fler stygn vi syr med ju större är risken för att det ska bli inflammation runt stygnen. Blir det inflammation kommer såret med stor sannolikhet att spricka upp och läkningen fördröjas. 

Varje gång hästen tar ett steg, så vill huden i området röra lite på sig, vilket i sin tur drar i stygnen och såret. Vi behöver därför bandagera benet och se till att hästen rör så lite som möjligt på sig för att ge såret bästa möjliga förutsättningar för att läka. I detta fall blir det boxvila med ett bandage från strax ovanför hoven och till precis nedanför hasen. Bandagering är en viktig del av behandlingen av dessa sår, och det är inte så lätt att få till ett bra bandage. Det ska sitta stadigt med rätta tryck mot såret utan att gnaga eller stasa benet. Vi kommer överens om att jag ska komma ut och byta bandage regelbundet under hela läkningstiden. 

Den långa väntan 

Jag gör återbesök på dag 3, 10 och 15 efter skadan. Vid första besöket har det inte hänt så mycket, men vi har lyckats undvika att området har svullnat upp, och alla stygn sitter kvar. På dag 10 ser såret lite mera ilsken ut, det är helt normalt, det man ser är granulationvävnad, som har börjat fylla ut såret. Granulering är en viktig del av sårläkningen, men det är också denna del, som kan orsaka problem, om man inte immobiliserar området tillräckligt. Om såret rör för mycket på sig vill granulationsvävnaden växa för mycket, och man kan få stora knölar som man kan behöva skära bort för att området ska få möjlighet att läka. 

På dag 15 klipps stygnen bort. Det är ingen idé att ha kvar stygnen längre, det ger bara risk för irritation runt dessa. Däremot är ju såret inte helt läkt än, området är känsligt, och kan fortfarande lätt spricka upp. I en del av såret har nya hudceller täckt hela sårets bredd, och på vissa ställen har de nya hudceller inte helt lyckades mötas på mitten än. Vi fortsätter därför 5 dagar med boxvila och ett stort bandage. 

När dom dagarna gått får hästen stå utan bandage på box, och börja komma ut på skrittpromenader och i en mindre hage med ett stallbandage på benet. Det kan kännas långtråkigt att vänta på att ett sår ska läka, och man kan få lust att bara släppa ut hästen och hoppas på det ska gå bra. Men området är mycket känsligt under läkningen, och det är så lätt hänt att hela såret spricker upp, och man får börja om, med mycket sämre förutsättningar för en bra läkning. Ser man till att få såret stängt så gott det går från början har man fått en bra start, men sen är det bara att vänta och beundra det imponerande fenomen som en fin och lyckad sårläkning faktisk är! 

/Tanne

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

På sommaren varierar dagarna så mycket att det är svårt att säga vad som är normalt men nu ska ni få hänga med mig på en helt normal sommardag på arbetet som veterinär på Distriktsveterinärerna i Nordvästra Skåne. 

Arbetsdagen börjar klockan 8 på mottagningen. Jag går igenom dagens bokningar och även bokningarna någon dag framåt. Eftersom jag har beredskap idag och inte vet hur mycket arbete det blir under kvällen och natten är inget förbokat imorgon förutom att jag har semin. Idag är det inte heller fullbokat vilket är nödvändigt för det är bara jag i fält under dagen som kan åka ut på akutfall. Så vi ser vad som dyker upp helt enkelt. 

Fakta

Lär känna Emma Åkesson 

Gör: Veterinär hos Distriktsveterinärerna i Nordvästra Skåne

Utbildning: Examen ifrån Köpenhamns Universitet 2015.

Om mig: Främst arbetat med häst, både i fält och på djursjukhus. Främsta intresseområden är internmedicin, akutvård och föl samt reproduktion. Har haft mycket egna hästar tidigare men driver numera gårdsbutik och hjorthägn i Bonnarp i Skåne och är intresserad av gamla hus och byggnadsvård.

Expandera

Klockan kvart över 8 samlas vi som jobbar idag för ett kort pulsmöte. Mötet varar inte många minuter men vi går genom planen för dagen. Sen beger jag mig till garaget för att göra klart bilen. Inventerar utrustning och mediciner, packar in röntgen och lådan med lugnande, sövningsmedel och avlivningsvätska. Idag följer vår sommarvikarie och Tf-veterinär Emmy (veterinär med särskilt tillstånd) med mig ut på fält. 

Första besöket är en halt häst, ett treårigt halvblod som varit halt fram sedan ungefär en vecka. Hästen är inriden och får ibland följa med ut på lite kortare uteritter samt tränar lite löshoppning. Hästen är halt på vänster framben i trav. Emmy lägger en bedövning där hoven bedövas bort, 30 minuter senare är hältan lite bättre men inte helt bra. Vi röntgar hoven och nedre delen av benet med vår portabla röntgen men hittar inget anmärkningsvärt. Jag ordinerar vila och antiinflammatorisk behandling samt att hästen skos. Om detta inte hjälper rekommenderar jag att boka en tid på klinik som nästa steg för att genomföra en komplett hältutredning. 

Vi åker vidare till nästa patient som är ett sto som fölat fem dagar tidigare och har haft en kvarbliven efterbörd. Idag är femte gången stoets livmoder spolas och Emmy gör själva spolningen. Livmoderhalsen börjar bli ganska stängd och det här blir den sista spolningen. Stoet får även antibiotika sedan igår och nu kompletterar jag med livmodersammandragande. 

Nu åker Emmy och jag tillbaka till mottagningen och äter en lite sen lunch. Det har ringt ifrån ett djurhem som tar emot omhändertagna djur genom länsstyrelsen. De behöver hjälp med en besiktning av en hund och en katt och så har de några djur som tyvärr behöver avlivas. Det blir eftermiddagens arbete och återigen följer Emmy med. Hunden och katten som besiktigas är välmående och ska så småningom omplaceras. 

Innan alla journaler är klara är klockan runt halv 6. Jag åker hem och hinner få gjort lite hemma. Det är fint väder så jag målar lite på ett hus som vi håller på att renovera. Äter middag och då ringer telefonen, det är en häst som har skadat ögat. Jag får njuta av en fin solnedgång på vägen dit. Hästen är tveksam både till undersökningen och att få lugnande men till slut blir den tillräckligt trött. Den har ett hornhinnesår som ska behandlas med flera olika mediciner i ögat (antibiotika, pupillvidgande och smörjande) samt antiinflammatorisk medicin i munnen. 

När jag kommer hem så är det läggdags. Jag har arbetat ungefär 12 timmar under dagen vilket känns alldeles tillräckligt och natten visar sig bli lugn. Imorgon ska jag göra ett besök på en seminstation för hästar och sen kan jag förhoppningsvis ta ut lite kompledighet och hinna måla lite till innan sommaren och målarvädret är slut för i år. Glöm inte att njuta av de sista dagarna med lite sommarkänsla i luften du med!

Hälsningar Emma

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriksveterinärerna.

Sommaren är en underbar tid med semester, sol och bad och mer tid att umgås med våra hästar. Tyvärr innebär sommaren också att insekterna vaknar till liv. Det är vanligt att hästarna reagerar på insektsbett, vissa mer än andra. Vi behöver därför skydda dem, och det kan vi göra genom att använda exempelvis flughuvor, insektstäcken, bromsfällor och insektssprayer, samt erbjuda vindskydd.

Fakta

Lär känna Julia Lundberg

• Veterinär på Distriktsveterinärerna Karlskrona, Hästodontolog och Senior distriktsveterinär.

• Veterinärexamen 2009 i Köpenhamn, Danmark.

• Jag har jobbat på Distriktsveterinärerna i Karlskrona i drygt 15 år. Har ridit och haft egen häst sedan jag var liten. Just nu äger jag en shetlandsponny och är medryttare åt min grannes irländska sporthäst. Jag rider även på ridskola igen sedan 1,5 år tillbaka, det är jätteroligt! Det är fantastiskt att få arbeta med olika djurslag, och även om hästtandvård är mitt favoritområde, trivs jag väldigt bra med variationen i mitt yrke som distriktsveterinär.

Expandera

Så här framåt sensommaren är det även högsäsong för styngflugorna. De lämnar tydliga spår efter sig i form av små gulvita ägg som klibbar fast i pälsen. Ofta ses de på hästens framben samt vid manken, och i manen brukar det sitta mycket ägg. Det är väldigt smart av flugorna att lägga äggen just där, då dessa platser är lätta för hästarna att komma åt och klia sig själva eller varandra på.

Äggen kläcks och de krypande larverna kliar och irriterar hästen. När den kliar och slickar sig i pälsen följer larverna med in i munnen, och där borrar de sig in i hästens tunga och tandkött. Efter några veckor har larverna vuxit till sig och åker vidare till hästens magsäck. Där övervintrar de, och följande vår/sommar kommer de ut med träcken i form av puppor som utvecklas vidare till nya vuxna flugor som lägger ägg. Det är så styngflugans livscykel ser ut.

Många hästar blir påverkade under den period som larverna befinner sig i munnen. Varje sommar och höst får vi samtal från oroliga hästägare som beskriver att hästen helt plötsligt har svårt att äta eller inte vill ha bett längre i munnen. Så här års är det vanligt med sår och inflammationer i munslemhinnan orsakade av styngflugelarver, men andra orsaker till att hästen inte vill äta måste också uteslutas. Det är alltid viktigt att kontakta en veterinär så snart du misstänker att din häst inte mår bra.

När jag kommer ut till en häst med en historia om nedsatt aptit eller tuggsvårigheter inleder jag alltid med att göra en allmänklinisk undersökning. Det innebär att jag lyssnar på hjärta och lungor, kollar tempen, lyssnar på tarmljuden i buken, känner på lymfkörtlarna och så vidare. Därefter sederas hästen med lugnande läkemedel.

Det är viktigt att hästen är lugn och avslappnad innan vi påbörjar munhåleundersökningen. Huvudet och käklederna palperas för att upptäcka en eventuell ömhet eller svullnad, och därefter får hästen på sig en munstege. Munnen spolas ren från foderrester, annars är det väldigt svårt att se ordentligt. En bra lampa behövs också, samt någon form för huvudstöd till hästen.

En häst med styngflugelarver i munnen har ofta sår på tungans ovansida där larverna har borrat in sig. Det är även vanligt att hitta svullnader och små larver i tandköttet intill kindtänderna i överkäken. Detta gör naturligtvis ont och irriterar hästarna otroligt mycket, även om inte alla hästar visar det. Jag tar bort alla larver jag kan hitta, och efteråt får hästen ofta smärtstillande och antiinflammatorisk medicin. Det är bra att erbjuda hästen mjukt foder så som gräs eller uppblött höpellets/lucern tills såren har läkt. Vasst eller grovt hö kan, under denna period, vara svårare att tugga för hästen.

Styngflugorna lägger stora mängder ägg, och det är därför viktigt att vi plockar bort dem varje dag. Även om det kan vara svårt att hinna få bort alla, så gör det stor skillnad för hästen att slippa få i sig de irriterande larverna. Det finns flera husmorstips för hur äggen lättast kan tas bort. Många använder sig av ögonbrynsknivar och ryktstenar, vissa sprayar hästarnas ben med pälsglans för att äggen inte ska fastna lika lätt, andra blötlägger pälsen med vatten och bikarbonat innan äggen skrubbas bort. Det kan lätt kännas som ett oöverkomligt projekt, men varje ägg som tas bort innebär en larv mindre i munnen hos hästen, vilket gör stor skillnad i slutänden.

Vi rekommenderar inte avmaskning mot styngflugelarver, då problemet tyvärr återkommer så fort hästen får i sig nya larver. Dessvärre har resistensen mot våra avmaskningsmedel ökat bland både spolmaskar och blodmaskar, och vi vill därför inte avmaska våra hästar mer än nödvändigt. Det är obehagligt för hästen att ha styngflugelarver i munnen, men det är inte livshotande. Genom att vara noggranna och plocka bort alla ägg vi ser, kan vi hjälpa hästarna mycket utan att för den skull driva på resistensutvecklingen ytterligare.

Styngflugor är som sagt vanligt förekommande, och vissa hästar får och uppvisar mer besvär än andra. Har din häst svårt att tugga rekommenderar vi alltid undersökning av veterinär. Kom ihåg att den bästa förebyggande behandlingen är den du gör hemma i stallet!

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Andrea Borgström arbetar som Tf-veterinär (veterinär med särskilt tillstånd) på Distriktsveterinärerna i sommar och berättar i dagens blogg om hur sommaren varit.

Fakta

Lär känna Andrea Borgström

Gör: Tf veterinär på distriktsveterinärerna i Örnsköldsvik
Utbildning: 5 år på veterinärprogrammet och 1,5 år på husdjursagronomprogrammet vid Sveriges Lantbruksuniversitet.
Övrigt: Detta är min fjärde sommar som vikarie på Distriktsveterinärerna i Ö-vik. Tidigare år har jag jobbat som djurvårdare på nivå 2 och 3. Har tidigare jobbat som grisskötare och i stall med hästar. Har precis flyttat till gård med sambon och vi har numera gutefår, hästar, herefordkor, två hundar och en katt.

Expandera

Nymfparakit, ko, katt, häst, reptil, kanin… I början av sommaren meddelade jag våra receptionister att jag ville träffa så många djurslag som möjligt i sommar. Trots att jag är veterinärstudent och jobbar som Tf-veterinär.

Dels för att jag tycker det är roligt, dels för att bygga upp min erfarenhet med kollegornas stöd i ryggen – och så ville jag vinna sommarens djurslagsbingo här på mottagningen i Ö-vik. Men det gjorde jag inte. Snabbast till bingo var min kollega som regelbundet tar emot nästan alla olika typer av djurslag, från fiskbesättningar och getter till exotics.

Men även om jag inte var först till bingo så har jag lärt mig så oerhört mycket den här sommaren.

Jag håller inte längre andan när jag kommer in i ett rum där en patient väntar. Jag försöker inte lösa alla världens problem, för det går inte. Jag tar hjälp av mina kollegor, jag berättar för djurägaren vad jag vet och vad jag inte vet. Vi stöter på allt; en hundvalp som ätit en glödlampa, en påkörd katt, en fölunge som brutit benen.

Vi stöter på allt; en hundvalp som ätit en glödlampa, en påkörd katt, en fölunge som brutit benen.

Jag har lärt mig att ta ett djupt andetag och accepterat det jag inte vet. De tuffaste dagarna är när jag jobbar akut på fält. Vad är det som kommer? Det knyter sig lite i magen när receptionisten kommer mot mig i korridoren med uppfodrande blick. Men det blir bättre och bättre. Kollegorna säger att adrenalinet försvinner efter några år. Samtidigt gör adrenalinet att det är lättare att jobba på nätterna. Jag har jobbat fem beredskapshelger den här sommaren och cirka en vardagsnatt varje vecka. Ungefär var fjärde beredskapsnatt har jag haft fall mitt i natten.

Jag har jobbat jättemycket med sorgehantering i sommar. De flesta djur som jag träffar är ju inte friska, och alla kommer inte leva vidare. Jag har lärt mig av mina kollegor att göra det till en ritual. Kanske göra ett fint tassavtryck till djurägaren. Jobbigast är de långa utredningspatienterna med kroniska problem som man träffat under lång tid och hunnit komma riktigt nära.

Jag är tacksam för allt fokus vi har haft på kommunikation i vår årskurs på veterinärutbildningen. Vi är den första årskursen som har det och jag tycker det har varit väldigt bra. Vi har pratat om avlivning och vi har tränat på att kommunicera med djurägare. Hur hanterar man sorg? Vad gör man när barn är med i rummet? Vilka erfarenheter har vi med oss sen tidigare? Våra samtal har verkligen gjort skillnad för mig den här sommaren.

Jag har insett att jag är bra på det här! Mina beredskapspatienter tar längre tid än för mina erfarna kollegor, men det får vara så. Jag bygger för framtiden, det får ta sin tid. Det är ingen idé att stressa upp sig över saker man inte kan ändra på. Jag möts av så många tacksamma djurägare, särskilt på beredskapen, och så många tacksamma kollegor som deras sommarvikarie. Och när jag ser den lilla anteckningen i tidbokens notisruta ”Vill bara komma till veterinär Andrea – flytta inte i tidboken” så bultar hjärtat av stolthet.

Jag bygger för framtiden, det får ta sin tid.

Det här är såå roligt – det här är det jag ska göra! Glädjen jag får när det går rätt, när jag verkligen kan göra skillnad. Eller bara när kommunikationen sitter och det meningsfulla i att kunna hjälpa ett djur att slippa lida. Jag möts av så mycket tacksamma människor och så mycket kluriga patienter. Detektiven i mig har verkligen utvecklats i sommar.

Jag har fått rutiner. Kolik, fång, juverinflammationer, avhorningar och kastration på fält börjar bli rutinfall. Som distriktsveterinär kommer man alltid mötas av det oväntade och tvingas tänka utanför boxen. Men nu är inte alla fall ”första gången” längre. Jag har en erfarenhetsbank att ösa ur.

Det här är min fjärde sommar på Distriktsveterinärerna i Ö-vik, men den första som veterinär. Jag återvänder till Ö-vik av många olika skäl – allra främst kommer mina fantastiska kollegor. Ett annat skäl är vädret. Mitt favoritväder är 17 grader och mulet. Den här sommaren har vi haft 30 grader, nästan varje dag, fyra veckor i sträck. Det påverkar oss mycket, de gamla djuren orkar inte, sårskadorna blir lätt infekterade.

Nu har det äntligen släppt! Temperaturen är nere runt 20 grader igen. Och snart återvänder jag till Uppsala för min sista termin på veterinärutbildningen. I januari tar jag examen och då börjar ett helt nytt äventyr. Alla erfarenheter som jag har med mig från den här sommaren ligger tryggt i ryggsäcken.

Andrea berättade i ett tidigare inlägg om hur det var att starta sin första sommar som Tf-veterinär – du hittar blogginlägget här.

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriksveterinärerna.

Den här sommaren har tyvärr varit ganska fångrik, i alla fall hos oss på Distriktsveterinärerna i Gävle.

Det verkar som att många hästar och ponnyer puttas över kanten av att få äta för mycket gräs. Och även om inte mängden är stor så kan gräset innehålla höga sockernivåer som skapar problem för hästen. Man pratar om att gräset är stressat genom att t ex vara utsatt för torka, kraftigt nedbetat eller om några veckor frostbitet. Det är många olika aspekter som är med och påverkar om en häst utvecklar fång.  

De två senaste veckorna efter att jag kommit tillbaka från semestern har jag gjort flera återbesök hos fångpatienter som mina kollegor behandlat akut tidigare i sommar. Tidigare i veckan var jag ute på en ponny som har haft fång i början på sommaren och svarat väldigt bra på behandlingen. Hon är ohalt nu och mår väldigt bra men hon är överviktig med fettnacke och har fettdepåer.

Djurägaren ville gärna gå vidare med ett test för EMS (Ekvint Metabolt Syndrom). Vi rekommenderar att göra en vidare utredning av alla fångfall för att veta hur hästens insulinreglering ser ut. Då vet man mer om hur försiktig man behöver vara framåt. Efter fång behöver man som djurägare alltid jobba med hästens foderstat, hull och motion. Men vet vi hur hästens insulinreglering ser ut vet vi mer vad vi har att jobba med och det minskar risken för återfall.

Vid behov kan vi också sätta in medicinering. Ett test som ger utslag ökar också motivationen att verkligen göra rätt och ge hästen rätt förutsättningar. Sen kan det vara jobbigt och till viss del tråkigt att begränsa hästen och följa alla råd men det är viktigt för hästens mående på lång sikt. 

Oralt glukostoleranstest, OGT är det första vi testar om vi misstänker EMS. Testet ska helst tas på morgonen. Hästen äter upp sin kvällsgiva men fastar sen över natten, minst 8 timmar. På morgonen får hästen ingen frukost men djurägaren ger hästen en bestämd dos glukossirap 60-90 minuter innan veterinären kommer för att ta provet. Det är även önskvärt att hästen inte utsätts för stress under testet. Undvik att fodra och släppa ut hästar runt omkring om det är möjligt.

Testet visar hästens insulinsvar på en bestämd glukosmängd relaterat till hästens vikt och det vi mäter är insulin och glukos i hästens blod och det ger ett bra mått på hur dysreglerad hästen är. Är hästen dåligt reglerad så får vi skyhögt insulinvärde. Visar hästen utslag på OGT går vi vidare med ett utfodringstest, MTT (meal tolerance test).

När vi utför MTT, så ger man en standardiserad mängd grovfoder på morgonen efter nattens fasta på minst 8 h. Här är det dock mycket mer som påverkar testresultatet jämfört med en OGT. Utöver hästens fysiologi som vi mäter vid OGT så påverkar fodrets sammansättning och framför allt WSC (totalvärde av socker) samt tuggförmåga, ättider mm.

Men de flesta hästar toppar i insulin inom 2-2,5 timmar så det är då vi tar blodprovet, och även här mäter vi insulin och glukos. I samband med MTT vill vi även ha en analys av fodrets sockervärde – WSC. Det är viktigt att känna till att testerna inte triggar ett fånganfall utan det är höga insulinnivåer över längre tid som är farligt för hästen och inte en enstaka insulintopp. 

Om båda testerna, OGT och MTT, ger utslag så kan hästen vara en kandidat för medicinering av EMS inom ramarna för den forskningsstudie som pågår som ett samarbete mellan SLU och Distriktsveterinärerna. Hästen får då en tablett som påverkar njurarna att släppa igenom glukos ut i urinen i stället för att behålla det i kroppen. Då får vi sänkta insulinnivåer hos hästen.

Fakta

Lär känna veterinären

Namn: Hanna Björk, veterinär på Distriktsveterinärerna Gävle

Utbildning: Veterinärexamen vid SLU Uppsala 2008

Om mig: Jag var inbiten hästtjej som yngre. Nuvarande djurägande innefattar tre jakthundar och en liten kattflicka som börjar bli till åren. Inom veterinäryrket är mitt intresseområde främst medicinska utredningar, oavsett djurslag. Jag trivs med variationen i distriktsveterinärjobbet och gillar att gå beredskap och de akutfallen som då oundvikligen kommer. Just nu upptar utredning och behandling av hästar med EMS stor del av arbetstiden. 

Expandera

Medicinen verkar också lugnande på bukspottskörteln så den minskar produktionen av insulin. Alla verkningsmekanismer är dock inte helt kända. Tabletten ges t ex i en liten äppelbit en gång om dagen helst under eftermiddag eller kväll. Vid medicinering följs hästen upp efter 3 veckor, 4 månader och 1 år. Vid uppföljning görs nya utfodringstester samt blodprover för att mäta triglycerider och leverenzymer. Det är för att se att hästen mår bra och att inte levern påverkas negativt av medicineringen. 

Har din häst haft fång i sommar? Funderar du på om din häst har EMS? På Distriktsveterinärerna har vi veterinärer knutna till det pågående forskningsprojektet på våra mottagningar över hela landet, tveka inte att höra av dig om du har funderingar kring din häst. 

Vill du veta mer om EMS, vad det beror på och den forskning som just nu pågår på fält?

Läs gärna Hannas tidigare blogg på temat här nedan. 

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Dagens veterinärblogg är en personlig betraktelse skriven av veterinär Tanne på Distriktsveterinärerna i Eskilstuna

Beredskapen! Storhelger och semestertider – det är en utmaning när uppdraget pågår dygnet runt och året om som det gör hos oss på Distriktsveterinärerna.

Dessutom blir djuren snarare mer sjuka än mindre när många är lediga. Det händer saker runt om i landet, på betesmarker, vid badsjöar och när nya djur möts. Så samtidigt som kollegor tar semester så jobbar vi andra för fullt uppbackade av grymt duktiga TF-veterinärer från veterinärutbildningen, som Andrea skrev om här i bloggen för några veckor sedan.  

Såhär mitt på sommaren känns julen långt borta, men den lär ju dyka upp igen, och just julen är en speciell tid för oss distriktsveterinärer. För vem skall köra beredskapen? Slipper jag i år, eller är det min tur att fira jul bland sårskador, koliker och kanske någon hund, som har fått i sig för mycket julmat?

Det var jag som hade beredskapen i Sörmland julen 2024, tillsammans med en god kollega. Vårt pass började måndag 23 december klockan 12, och sträckte sig fram till fredag 27 december, där nästa beredskapsveterinärteam gick på klockan 8 på morgonen. Alltså fyra nätter och dagarna däremellan – mycket kan hända på den tiden! Det är ovanligt att vi har så här långa beredskapspass, men ibland händer det. 

Passet började lugnt med ett återbesök för stygntagning av ett sår på övre ögonlocket hos en ung hingst. Jag kontrollerade även om hornhinnesåret hästen hade fått verkligen hade läkt innan vi skulle avsluta medicineringen. Allt såg fint ut, men det halvårsgamla hingstfölet var ordentlig trött på att stå på box och var lite burdus, så det fick bli en skvätt lugnande innan vi kunde plocka bort stygnen och färga in ögat, som hade läkt helt perfekt. 

Hingsten bodde nästan 1,5 timme från mottagningen, så det var eftermiddag innan jag kunde lämna stallet, och ingen idé att köra tillbaka till mottagningen. Än så länge var det lugnt på telefonen, så det fick bli att åka hem och ta emot min familj, som åkt hit från Danmark för att fira jul hos mig och min sambo. 

Jag hann umgås med familjen och äta kvällsmat innan telefonen ringde vid 2030-tiden. En hund hade blivit skadad av ett vildsvin. Väl inne på mottagningen visade det sig vara en stor, trevlig familjehund, som hade råkat jaga bort ett vildsvin från gårdsplanen när han skulle ut och kvällskissa. Hunden hade fått ett jack i rumpan, så det hade förmodligen slutat med att det var vildsvinet som jagade honom!

Hunden vägde lite drygt 40 kg, och varken jag eller hundens matte kände oss tillräckligt starka för att lyfta upp honom på bordet när han väl hade somnat av det lugnande, så det fick bli att sitta på golvet och rensa såret, sy ihop och sätta i en dränslang. 

Jag var hemma igen strax innan midnatt, och sen var det lugnt på telefonen fram till klockan 9 nästa morgon. En liten hund hade problem med en mycket svullen och smärtsam analsäck, som behövde dräneras. Efter det hann jag precis hem och gå en sväng med hundarna – mina egna två jaktlabbar och så följde min mamma med tillsammans med sin schäfer – innan telefonen började låta igen.

En travhäst hade fått en sårskada i hagen, så det var bara att packa och starta bilen igen. Hästen hade fått ett relativt litet sår på ett framben, men placerat ganska nära karpalleden, eller framknä som det också kallas. Han hade lite hög temperatur och var ganska halt i skritt. Han var även ovillig att föra fram benet och att böja i karpus.

Vid undersökning av såret med steril sond kändes en sårficka i riktning ner mot leden, dock sågs ingen ledvätska och jag kände ingen tydlig kontakt till leden, men viss misstanke om ledinvolvering fanns. Jag gjorde ett tryckprov av karpalleden, där man preparerar områden sterilt och sedan injicerar en ganska stor volym steril vätska in i leden, så att det blir ett stort tryck i leden.

Kommer det sedan vatten ut genom såret vet man med säkerhet att såret går in i leden, och då behöver hästen åka till djursjukhus för operation. Inget vatten kom ut genom såret, så misstanken om ledinvolvering blev lite mindre, men man kan inte helt lita på ett negativt tryckprov, det kan röra sig om ett mycket litet hål in i leden, som har hunnit stänga sig innan man gör tryckprovet.

Hästens ägare, som var på julfirande kontaktades över telefonen, jag förklarade status och ägaren beslutade att det kändes okej att behandla hästen hemma, hålla noga koll, och om han blev sämre skulle man åka till djursjukhus. Såret syddes med fyra stygn och hästen fick ett stort bandage. 

Klockan hann bli 17 innan jag kom hem igen till en ljuvlig doft av julmat. Vi klarade oss genom julmiddagen, och presentöppningen innan det ringde igen vid 22. En högt älskad, äldre häst, som en längre tid hade behandlats för fång hade nu blivit sämre, och ägaren ville att hästen skulle få somna in. En olycklig utgång på julen för hästens ägare, som verkligen hade kämpat för att hon skulle bli bra igen.

Men också helt rätt beslut, och tacksamt att få hjälpa hästen att slippa ha ont längre. Ett sådant besök är känslosamt, och inget man kan skynda på, så klockan blev 1 på natten innan jag kom hem igen. 

Nästa morgon den 25:e december blev det frukost med familjen och promenad med hundarna innan det ringde vid klockan 11. En liten ponny hade en mycket kraftig hälta på ett framben. Ponnyn hade mycket ont, ville inte gärna gå alls och visade mycket smärta vid palpation av radius (hästens främre underhandsben).

Jag hade en viss misstanke om benspricka eller till och med fraktur. Vi har inte med oss röntgen ut på beredskapen och dessutom kan man ofta inte se en liten benspricka innan det har gått 10-14 dagar efter skadan. Den här ponnyn bodde även ganska långt från mottagningen i Eskilstuna, där vi har vår röntgen, så det blev smärtstillande, ett stort bandage med ett kvastskaft på utsidan från golvet och upp till manken, och en kortare pinne på baksidan av bandaget, så att benet var helt immobiliserat. 

Sen gick beredskapen vidare till en häst med feber och sedan en gammal dålig katt, där ägaren önskade att hon skulle få somna in i hemmet, innan det ringde en häst med kolik. Sen var det inget mera på kö, så bara att skynda sig hem och umgås med familjen. Jag hade tur att få vara hemma från 19.30 till 23.30 då det på nytt ringde en ponny med kolik. 

Ponnyn befann sig cirka 1,5 timme från mitt hem. Det kan vara oerhört tufft med långa bilresor på natten, men det är bara att ta på ordentligt med kläder, se till att ha en spännande podcast nedladdad på telefonen, och packa vatten och lite snacks för att hålla sig vaken och sen köra!

Ponnyn var gammal och verkade ha ganska ont i magen, men svarade bra på smärtstillande, kramplösande och sonding, det vill säga. en slang (sond) förs ner genom hästens näsborre och vidare ner i magsäcken. På vägen hem var jag tvungen att stanna två gångar och sova en liten stund, så klockan blev halv 5 på morgonen innan jag var hemma igen och kunde krypa ner i sängen. 

Nästa gång telefonen ringde var klockan 8 på morgonen den 26 december, alltså bara 24 timmar tills mitt pass skulle sluta – det var skönt att tänka på efter en natt med ganska lite sömn! Ponnyn från natten var dålig igen, så behandlingen upprepades och hon fick även dropp eftersom hon nu var lite uttorkad.

Det svarade hon bra på, och jag åkte vidare, nu in på mottagningen till en kanin med kolik. Min familj hade nu åkt mot Danmark igen, så efter kaninen fanns det tid för journalskrivning. Journalskrivningen tar alltid mycket längre tid än man kan tro, men vid 18-tiden kände jag att jag behövde åka hem och få lite mat och vila, även om jag var långt ifrån klar med journalberget. 

Vid 21 på kvällen börjar jag känna av att jag bara hade sovit 3,5 timme på natten, och min kollega, som jag delade beredskapen med, hade en ganska lugn dag och hade sovit på natten. På kvällen har vi på Distriktsveterinärerna central personal som svarar i beredskapstelefonen för att vi ska få sova ostört så mycket som möjligt.

Jag skrev en anteckning till dem att jag gärna skulle vilja få sova ett par timmar om möjligt. Några timmar senare vid 02:30 ringer telefonen igen. Det är en häst med hög feber som behöver besök. Jag såg att min kollega under den tiden jag har sovit har fått åka på tre resor som egentligen var närmare mig, och jag skickar honom en tacksam tanke att han kunde ta dessa så jag fick vila.

Särskilt påfrestande kan det vara att upptäcka att man har blivit uthängd på sociala medier. 

Klockan 5 på morgonen var jag hemma igen och detta blev mitt sista besök på julens beredskapspass. Vid 10 gick jag upp och betade av 5 timmars journalskrivning och annan administration, körde in med bilen, tankade och städade den, fyllde på utrustning och medicin så den är redo för nästa veterinärer. Sedan blev det välbehövlig ledighet till efter nyår! 

Det är ett privilegium att ha mitt jobb. Det är spännande, roligt, viktigt, och jag får göra en stor skillnad för många djur och deras ägare. Men det kostar också på. Det kostar på hälsan att bli väckt på nätterna. Att köra bil i många timmar och att jobba med stora djur i obekväma positioner.

Det kostar på familjelivet och andra nära relationer, när man missar påsk, jul, nyår, födelsedagar och andra firanden för att man har beredskap. Det kan tyvärr också kosta på den psykiska och mentala hälsan om man möts med misstro och missnöje när man försöker göra sitt bästa.

Särskilt påfrestande kan det vara att upptäcka att man har blivit uthängd på sociala medier. 

Än så länge är det värt det för min del, men tyvärr är det inte så för en del veterinärer, som därför väljer bort beredskapen, eller helt väljer bort att jobba klinisk som veterinär.

Det viktigaste är att möta oss med vänlighet.

Samtidigt är det i delar av landet svårt att bemanna beredskapen dygnet runt, året om. Det finns mycket som arbetsgivaren kan göra för att vi veterinärer ska orka att vara kvar i yrket. Det finns också saker som du som djurägare kan göra för att hjälpa till att säkerställa att det fortfarande skall finnas veterinärer i beredskap.

Det viktigaste är att möta oss med vänlighet och försöka utgå ifrån att vi gör vårt bästa med de förutsättningar vi har. Då blir det lättare att ha en öppen och ärlig kommunikation och på det viset komma fram till den bästa behandling för just din häst.

Om du efter ett besök av en veterinär känner att det inte gick helt som du hade förväntat dig eller hoppats på så kontakta oss gärna så vi kan bli bättre i framtiden.

/Tanne

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

I dag så kommer det in en häst till kliniken här på Distriktsveterinärerna i Flyinge som ska utredas för hälta och ni ska ni få hänga med mig när jag hjälper Jacob, som är veterinär och hästspecialist här på Distriktsveterinärerna i Flyinge. 

När vi gör en hältutredning använder vi oss gärna av ett digitalt hjälpmedel i form av en app som registrerar rörelsestörningar. Appen är en framforskad AI-tjänst för veterinärer och av veterinärer, som mäter hästens asymmetri och därmed kan hjälpa eller bekräfta det veterinärens eget öga uppfattar. Appen laddas ner på en telefon och sedan filmar vi hästarna både när de springer rakt fram och när de longeras i båda varven utan ryttare och utan inspänningar.

Jag heter Helene Stridbeck och är legitimerad djursjukskötare och jobbar hos Distriktsveterinärerna i Flyinge. Här i Flyinge har vi både smådjurs- och hästklinik plus vår ambulerande verksamhet och beredskap dygnet runt. Det innebär ett omväxlande arbete för både veterinärerna och oss sköterskor och djurvårdare och ingen dag är den andra lik.

Jag har lång erfarenhet från hästsidan innan jag började här i Flyinge och har jobbat på flera kliniker med det mesta som rör häst och sjukvård som narkos och internmedicin. Men allra mest har jag jobbat med prestationsnedsättande utredningar och hältutredningar.

Eftersom mitt intresse för hästens rörelseapparat och fysiologi alltid varit väldigt stort så har jag utbildat mig extra inom det på universitet. Jag har även en hel del utbildning inom rehabilitering och olika manuella terapier för att kunna hjälpa hästar och deras ägare med hästarnas rehabilitering. Detta har jag också jobbat mycket med under de sista åren. 

Ibland är det vi sköterskor eller djurvårdare som filmar så veterinären först tittar på hästen och sedan på vad appen visar för att bekräfta eller få ökad information om hästens rörelsemönster. 

En annan riktigt bra sak med appen är att vi kan bjuda in en kund till att själv filma sin häst i rörelse med appen. Då kan hästägaren filma sin häst hemma och sen analyserar veterinären filmen på kliniken och kan på det viset följa hästens rörelsemönster över tid. Detta är bra både för att följa rehabilitering efter en hältutredning, men även när hästen känns fräsch och fin för att veta vilket rörelsemönster som är normalt för varje individ. Dessutom kan asymmetrier upptäckas i tid vilket ger kortare behandlingstid.

I dag är det jag som filmar hästen när den travar både på rakt och på böjt spår.

Efter att vi tittat och filmat hästen i rörelse så är det dags för böjprov. Böjprov är ett slags provokationstest där vi genom ett visst tryck böjer ihop hästens leder 40-60 sekunder. Böjprov gör man mycket för att få en fingervisning om var i benet det gör ont. Man graderar ett böjprov 0-5 där 5 betyder att hästen inte kan gå på benet. 

Ibland har inte hästen någon böjprovsreaktion men är halt ändå. Då kan smärtan komma från tex en hov eller något annan struktur i hästens kropp som inte påverkas av böjprovet. Ifall hästen har en ökad hälta efter ett böjprov på sitt halta ben så läggs ofta en bedövning på den del av benet som verkar ha ont. Veterinären kan lägga både nervbedövningar, som tar bort känseln på ett lite större område, eller en bedövning direkt in i en led. 

På dagens patient ska vi lägga en nervbedövning på ett bakben. Min uppgift är att tvätta området väldigt noggrant och sprita. Här är det viktigt att allt hålls rent. Ifall bedövningen ska läggas in i en led så klipper jag området innan jag tvättar noga. Hästens leder är väldigt känsliga så inga bakterier får komma in.

Sedan är det dags för Jacob att lägga den så kallade nervblockaden, han lägger då bedövningsvätska vid de nerver vars område han vill bedöva, i detta fall från strax ovanför kotan och hela vägen ner. Vätskan har effekt i ca 2 timmar.

Efter en stunds väntan på att bedövningen ska ha effekt så tar vi ut och longerar och springer igen och filmar åter med appen. Böjprovet görs om och i bästa fall så är hästen mycket bättre efter bedövningen, om inte så får veterinären fortsätta att lägga fler bedövningar.

Ibland så går det inte att bedöva bort hästens asymmetri via benen, och då skulle det kunna bero på att det finns problem högre upp i tex halskotpelare, rygg eller bäcken. 

Hästens ben och rörelseapparat är orsak till många hästägares huvudvärk.

I dagens fall fanns problemet i hästens ben och då blev nästa steg röntgen för att se hur skelettet ser ut på det onda benet. Dagens patient såg fin ut på röntgen vilket alltid är skönt att veta för hästägaren. Behandling blir att sko hästen annorlunda, antiinflammatorisk medicin och börja med rehab övningar för att stärka bakben och rygg.

Här på Distriktsveterinärerna i Flyinge arbetar vi aktivt även med hästens rehabilitering. Vi väljer ut övningar som just den här hästen behöver i sin rehabiliteringsplan. Återbesöket blir om åtta – tio veckor så det hinner gå lite tid för att rehabiliteringsträna hästen och för att hovslagaren ska hinna sko ett par tillfällen med de nya skorna.

Hästens ben och rörelseapparat är orsak till många hästägares huvudvärk. Den nya tekniken, som använder AI, är ett bra hjälpmedel för att se saker som ögat inte alltid uppfattar och ett bra verktyg för att följa upp hästen över tid.