”Att inte veta om man får hjälp när det verkligen gäller, det tär”

Vad gör jag om en av hästarna blir sjuk nattetid eller under helgen? Det är en oro som många av oss i hästvärlden delar – och den har blivit allt mer befogad. För i stora delar av landet är det svårt, ibland omöjligt, att få tag på en veterinär under jourtid.

Det här är ett problem för lantbruket i stort. För oss i hästnäringen handlar det både om hästarnas välfärd och risk för djurlidande, men också om vår egen psykiska hälsa. Att inte veta om man får hjälp när det verkligen gäller, det tär. Och det kostar. Osäkerhet och oro över ökade kostnader i form av långa resor och risk för att mer avancerad vård kommer att behövas eller – hemskt nog – att man inte hinner i tid.

Att inte veta om man får hjälp när det verkligen gäller, det tär.

En undersökning från LRF visade att tre av tio hästföretagare inte har tillgång till veterinär under jourtid. Tre av tio! Det är en siffra som borde få varningsklockorna att ringa. För vissa saker kan inte vänta. Kolik. En svår fölning. En häst som måste avlivas. Det är situationer där varje minut räknas.

Så varför ser det ut så här? Det är nog flera saker som spelar in. Många nyutexaminerade veterinärer söker sig till att arbeta med smådjur i stan – inte till hästar och kor på landsbygden. Det finns flera skäl till det. Arbetsmiljön för stordjursveterinärer är tuff. Långa dagar, journätter, mycket bilkörning och svårt att få ihop det med familjelivet. Lägg till att den statliga finansieringen för jourberedskap i glesbygd är för låg – och du har en perfekt storm.

För oss i hästvärlden är det extra knepigt. Det är inte bara veterinärer i allmänhet som saknas – det är också brist på specialister. Stationsveterinärer med kunskap om semin och avel till exempel. LRF har föreslagit att annan personal med särskild utbildning skulle kunna avlasta veterinärerna, till exempel genom att göra uppföljande ultraljud.

Och det finns fler idéer. Som att tillåta det organiserade förebyggande djurhälsoarbetet inom villkorad läkemedelsanvändning, ViLA, som lantbrukare med övriga lantbruksdjur idag kan ansluta sig till, även för hästar. ViLA skulle förbättra djurhälsan och ge möjlighet till en snabb insats med till exempel viss smärtlindring i väntan på veterinär. Men det behövs också pengar. Ekonomiska incitament för att göra jourarbete mer attraktivt. Mer praktik med stordjur i veterinärutbildningen. Och enklare vägar för utländska veterinärer att jobba här.

Det har blivit dyrare att få hjälp – samtidigt som det blivit svårare att få tag på någon.

Samtidigt har kostnaderna för veterinärvård skjutit i höjden. Många av oss har märkt det. Det har blivit dyrare att få hjälp – samtidigt som det blivit svårare att få tag på någon. Det kanske inte är så konstigt. Efterfrågan på avancerad vård har ökat. Stora kedjor dominerar marknaden. Kraven på dokumentation och provtagning har blivit fler. Och så själva veterinärbristen, förstås – den driver upp priserna.

Det är en komplex situation. Marknadskrafter, djurägares förväntningar, brist på resurser – allt hänger ihop. LRF lyfter vikten av öppenhet kring prissättning. Vi djurägare måste våga fråga om kostnader och alternativ – även det svåra, som avlivning. Och veterinärer måste bli bättre på att prata om både kostnader och avlivning som ett alternativ.

Veterinärbristen kommer inte att lösas över en natt. Men med rätt politiska beslut, mer resurser och ett starkt samarbete mellan myndigheter, utbildningar och näringsliv – då kan vi skapa en framtid där alla djur, även våra hästar, får den vård de behöver. När de behöver den.

Och kanske kan vi sova lite bättre om nätterna.

Viktoria Östlund, ordförande i LRF Häst