Henrik von Eckermann om det oväntade samarbetet: ”Otroligt intressant”

När Hylanderhof’s Saruschka blev så spänd av andra hästar att Henrik von Eckermann tvingades avbryta sin Grand Prix-start i Falsterbo insåg han att något måste förändras. Lösningen blev ett samarbete med tränaren Tristan Tucker och ett annorlunda sätt att arbeta med hästens rädsla. Nu börjar resultaten visa sig.

Känslig för andra hästar

Det var under årets Falsterbo Horse Show som Henrik von Eckermann kände att situationen med Hylanderhof’s Saruschka var ohållbar. Han hade länge förstått att stoet var känsligt för andra hästar, men på framhoppningen i Falsterbo blev problemet så tydligt.

– Jag fick inte till ett enda språng som var lite avslappnat. Hon var så fokuserad på hästarna runt omkring hela tiden, berättar Henrik.

Väl inne på tävlingsbanan fortsatte problemen. Det blev en kraftig rivning på hinder nummer två och han valde att utgå efter det tredje hindret.

– Jag kände att hon tar den här spändheten med sig in på banan. Och jag kände att det måste jag få ordning på innan jag fortsätter på de typerna av höjder.

Beslutet blev att tillfälligt gå ner i klasserna och försöka hitta en lösning.

Rädd redan på 30 meters avstånd

Henrik har genom åren ridit många hästar med olika typer av utmaningar. Men Sarushkas reaktion på andra hästar var något utöver det vanliga.
– Jag har haft hästar som har varit lite skygga för andra hästar. Men hon är extremt rädd. Står det en häst 30 meter bort så ser hon den, särskilt på en framhoppning.

Till skillnad från hästar som kastar sig åt sidan eller vänder när de blir rädda visar Sarushka sin oro på ett annat sätt.
– Hon är inte en sådan häst som kastar sig och vänder. Hon bara spänner hela kroppen.

Det största problemet var att Henrik förlorade möjligheten att kommunicera med henne. Hemma kunde stoet vara avslappnat och fungera väl i träningen. Men så snart hon hamnade i en situation med andra hästar tog rädslan över.
– Hur jag än jobbade kunde hon vara avslappnad hemma. Men så fort hon kom i den situationen försvann allting annat. Min kommunikation med henne var borta.

Fick tipset av Marlon

Lösningen kom genom ett samtal med Angelica Augustsson Zanotellis man, den brasilianske hoppryttaren Marlon Modolo Zanotelli, Henrik visste att han haft en häst som varit rädd för bildskärmarna, men fått hjälp. Marlon hade tagit hjälp av hästtränaren Tristan Tucker, som är känd för sitt arbete med hästars beteende, inte minst att hantera reaktivitet och spänning.

Henrik tog kontakt och började arbeta med Saruschka tillsammans med Tucker.
– Det har varit otroligt intressant, säger han.

För Henrik var det ett nytt sätt att arbeta.

Från att fly till att själv söka kontakt

Henrik beskriver grundtanken i träningen som att förändra Sarushkas inställning till de andra hästarna.

– Med de andra hästarna känner hon sig lite jagad. Hon är ju ett flyktdjur. Och vi försöker få henne att i stället ”bli den som jagar”.

Det handlar inte om att tvinga hästen att acceptera en skrämmande situation, utan om att väcka dess intresse och nyfikenhet och ge den större självförtroende.

Henrik jämför med hur man kan arbeta med en häst som inte vill gå in i en transport.
– Då gör man ofta så att man låter hästen söka sig till lastbilen. Hästen tittar, och när den visar intresse så vänder man bort från lastbilen och går tillbaka. Till slut får hästen själv intresset och vill gå dit.

Avgörande att hästen blir mer kroppsmedveten

På liknande sätt har arbetet med Sarushka byggts upp steg för steg. Målet är att hon själv ska våga närma sig det som tidigare har skrämt henne, i stället för att låsa sig i sin rädsla.
– Man lär hästen att själv ”trycka igenom problemet”.

Henrik drar paralleller till träningen av filmhästar som ska kunna utföra till synes skrämmande uppgifter, exempelvis att hoppa genom en ruta av sockerglas. Genom att gradvis bygga upp hästens trygghet kan den lära sig att hantera situationer som från början verkar omöjliga.
– Först får de gå igenom bomull, sedan det här sockerglaset – och till sist kan de hoppa igenom det.

En viktig del – som alltid är grunden i Tristan Tuckers arbete – har också varit att göra Saruschka mer medveten om sin egen kropp.
– Hon lär sig känna sin kropp lite grann mer. Det är det vi har börjat med, och sedan bygger man på det.

Stor skillnad på bara några månader

Arbetet med Tucker har redan gett tydliga resultat. När Henrik nyligen tävlade i Lyon kunde han känna en stor förändring hos stoet. Hon är fortfarande känslig för andra hästar, framför allt på framhoppningen, men reaktionerna är betydligt lättare att hantera.
– Hon är fortfarande speciell på framhoppningen, men tio gånger bättre.

Den kanske viktigaste förändringen är att Henrik nu kan hjälpa henne att komma tillbaka till ett avslappnat tillstånd.
– Det jag har lyckats med redan nu är att jag får henne att slappna av väldigt fort. När jag kommer in på banan har hon inte alls kvar någonting av den stressen längre. Hon kan stå vid ingången och vara helt avslappnad.

Han räknar inte med att Saruschka helt ska sluta reagera på andra hästar. Målet är snarare att hon ska kunna hantera sin osäkerhet utan att förlora koncentrationen på ryttaren.
– Hon kommer säkert alltid att ha respekt för de andra hästarna. Men hon ska känna att hon kan slappna av och fokusera, och att vi inte tappar kontakten.

Tog nu sin första femstjärniga GP-seger

Skillnaden blir särskilt tydlig när Henrik jämför med en tävling i Shanghai tidigare under året. Då kunde det räcka med två andra hästar i ridhuset för att Sarushka skulle bli så spänd att det påverkade ridningen. I Lyon kunde hon däremot arbeta tillsammans med tio till tolv andra hästar.
– Känner man inte henne och tittar på det, då hade man nog inte ens sett att hon är skygg för andra hästar.

Dessutom fick ekipaget kröna framstegen med en seger. I Lyon vann de sin första femstjärniga Grand Prixseger.
– Det var otroligt kul att känna hennes utveckling. Det var så mycket bättre.

”Man har aldrig tillräckligt med erfarenhet”

För Henrik handlar samarbetet med Tristan Tucker om mer än att lösa ett enskilt problem. Det är också ett exempel på hur mycket det fortfarande finns att lära, även för en ryttare som har nått den absoluta världstoppen.

Han berättar att han gärna diskuterar olika problem med andra toppryttare och att det finns en stor öppenhet mellan kollegorna inom hoppsporten.
– Vi har alla olika hästar och olika problem. Jag tycker det är bra att vi hjälper varandra.

Själv delar han gärna med sig av sina erfarenheter, exempelvis kring att ha hästar barfota, samtidigt som han söker kunskap hos andra när han stöter på nya utmaningar.
– Vi har ridit så många hästar och har så mycket erfarenhet. Men det finns hela tiden nya saker som kommer upp, nya frågetecken och svårigheter hos vissa hästar.

Just arbetet med Tucker har öppnat för ett annat sätt att tänka kring hästens psykologi och hur man kan påverka den genom arbete från marken.
– Det är kul att se hur andra jobbar på ett annat sätt. Det är mycket arbete från marken och lite annan psykologi i det.

För Henrik är det självklart att alltid fortsätta utvecklas. Även om han omger sig med ett team av de bästa menar han att ansvaret i slutändan ligger hos honom själv.
– Det spelar ingen roll om du har den bästa veterinären, den bästa hovslagaren eller den bästa tränaren. Är du inte på hela tiden själv så händer det fortfarande ingenting.