Daniel Enestubbe: ”Hästvälfärd – viktigare än bettingvälfärd”

Den intensiva debatten kring hästvälfärd har gjort någonting med oss. I alla fall med mig. Jag har börjat tänka. Ifrågasätta. Inte ta människans tillgång till och bruk av häst för given. Till och med ställa allt på sin spets: Är det EGENTLIGEN okej att ens tränsa, sadla och hoppa en häst? 

I dag pratar alla hästvälfärd och jag tror att alla i ridsporten på olika sätt tagit till sig av allt som hänt, sagts och skrivits. Jag upplever att vissa nästan skäms över att tillhöra ridsporten, att det som hänt skapat ett slags guilt by association: ”Jag tillhör en sport där djur har behandlats illa, alltså är jag medskyldig, trots att jag visar mina hästar kärlek, ömhet och respekt varje dag”.

Sedan ett par månader skäms jag inte lika mycket. Anledningen till att jag inte gör det är några märkliga händelser som skedde i våras och som gav mig perspektiv.

Det började en kväll i maj då ett antal hästar stoppades från att komma till start under V75-tävlingarna på Umåker. Ett par veckor senare var det dags igen, denna gång på Gävletravet där fyra vinnare belades med tio dagars startförbud. Anledningen: hästarna blödde. Den nya blodsregeln som trädde i kraft den 1 januari användes här för första gången.

Reaktionen på att blödande hästar strukits? En tsunami av kritik – mot veterinärer, mot förbundet, mot alla som tyckte att det var rätt att stoppa blödande hästar från att trava ett lopp på drygt 2,5 kilometer. Alla turades om att spy galla över denna nya ”skitregel”.

Stor oro fanns också för spelarna, de som bettar tusentals kronor på loppen. Hur skulle det se ut om hästarna de spelat på inte kommer till start på grund av att de blöder lite? 

Travmedia? De hejade på. Lät de stora profilerna såga den nya regeln utan uppföljande eller kritiska frågor. Det blåste upp till storm, fast en storm som står i diametral motsats till ridsportens. 

Det handlade inte om hästvälfärd. Det handlade om kusk- och bettingvälfärd.

Jag har dammsugit svensk media för att få svaret på den klassiska frågan: ”Vad hände sen?”.

Svaret: Ingenting, förutom att travförbundet en månad senare ändrade blodsregeln till att inte innebära automatiskt startförbud när en häst blöder.

Själv tänker jag: Vi har sedan länge en blodsregel i ridsporten och jag har uppfattat den som tämligen okontroversiell. Blöder din häst tävlar du inte. Punkt.

Trots det som hänt i vår sport känner jag en märklig stolthet över att tillhöra ridsporten och inte travsporten. Jag inser att vi kommit långt tack vare att vi tog debatten, ställde de tuffa frågorna och än i dag låter alla sidor komma till tals.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2025.