Björn Svensson: ”Finns de hatade grusrutorna på riktigt?”

Nyligen publicerades ett pricksäkert inlägg på Instagram; summan av det hela var att det är de med mest erfarenhet som hörs minst och när de tystnar lämnas utrymmet åt dem med mindre erfarenhet att definiera sanningen.

Jag kom då att tänka på de förhatliga grusrutorna som jag läser om i kommentarsfälten att så många hästar står i. Jag vet personligen dock inte var denna typ av utomhusförvaring finns. Lyckas jag röra mig i miljöer där de inte finns, eller är det så att det jag kallar rasthage är det som i dag kallas grusruta?

De flesta av våra rasthagar är 20×50, är det en ruta? Det växer gräs i dem så grus är det inte, men storleken kanske nuförtiden räknas som ruta. När mina hästar inte tränas eller befinner sig i ”rutan” står de på box.

Kan man ha en så pass onaturlig hästhållning och ändå ha hästar som känns nöjda, harmoniska och tillfreds?

Min erfarenhet säger ja.

För att inte enbart gå på känsla satte jag mig och räknade på det. 

• Rörelse en vanlig dag för en häst i vår träning: Skrittmaskin cirka 4,5-6 kilometer. Rasthage 20 x 50 i cirka 4 timmar, uppskattningsvis cirka 0,5-2 kilometer. (Två busiga valacker kan dubbla den mängden rörelse, medan två ston med integritet lätt hamnar lägre). Ridning cirka 7 kilometer. Totalt alltså cirka 15 kilometer per dygn. De kända ”vildhästarna” i Brösarp förflyttar sig cirka 7-12 kilometer per dygn. 

Med dem som referens verkar min känsla av vad som är ett uppfyllt rörelsebehov stämma ganska väl.

I mitt stall utfodras det individanpassat var fjärde timme mellan klockan 07 och 19. Utöver det har hästarna fri tillgång till halm dygnet runt. Vi har alltså inte fri tillgång på hö, då vi vill ge tuggtid utan att riskera fetma, fång, belastningsskador, med mera.

En vildhäst ägnar ungefär 14-18 timmar per dygn åt att äta och tugga. I det vilda äter hästar i perioder om 2–4 timmar åt gången. De har sällan uppehåll i ätandet som varar längre än 3–5 timmar. Kosten är fiberrik och relativt näringsfattig, vilket kräver att de tuggar nästan konstant för att tillgodose sina näringsbehov.

Även tuggtiden verkar stämma bra överens med fakta och forskning.

Summerar man det här så vågar jag fortsatt stå fast vid att det inte handlar om vad som ser naturligt ut för oss människor, utan om hästen får det den behöver för att må bra.

Jag säger inte att våra hästar lever naturligt, jag säger bara att deras naturliga behov är tillgodosedda.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 9/2026.