Den fula ankungen Americano GJ

Ståtlige Americano GJ i helfigur.

Americano GJ (blup) är en stor ståtlig herre idag på 170-plus. Så har han dock inte alltid sett ut. Han efter Black Coffee-Obelisk-Ferro, hans mamma Verole trillade jag över av en ren tillfällighet. För er som inte vet det hade jag tidigare en godkänd hingst som hette Heslegårds Rubin. Han var den hästen som jag debuterade Grand Prix på och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Tyvärr skadade han sig vid 16 års ålder och fick bli pensionär och avelshingst på heltid istället.

Då jag vid detta tillfälle varken hade utrustning att ha en ”riktig” station men ändå var lite nojjig att ställa bort honom valde jag istället att låta honom verka på naturlig betäckning här hemma på gården (jag hade ju varit med när Chapman gick på naturligt de sista åren så jag tyckte detta var en smidig lösning). Intresset för Rubin var väl inte enormt men han fick väl cirka 20 ston det året, en av dem som ville betäcka med honom var en bekant till mig som brukar köpa och sälja lite hästar (alltid lika spännande att se vad hon kommer med).

Stoet hon kom med var en STOR svart holländsk dam, och trots att hon inte var i det bästa skicket (inte speciellt musklad och lite kantig) kommer jag ihåg att när vi släppte ut henne med dem andra hästarna och hon travade iväg tänkte jag bara HERREGUD vilken fin häst! Långa linjer och otroligt kraftfulla rörelser. Verole tog sig på första försöket och skickades hem dräktig. Efter några månader ringde min bekant upp mig och frågade om jag var intresserad av att ta över henne då hon hade fått lite för mycket hästar och inte riktigt hade plats för henne längre. Givetvis tog jag henne utan några närmare funderingar (jag är lite sådan som person att gillar jag något så har jag aldrig behövt fundera speciellt länge på det).

Verole flyttade in på gården med de andra stona och jag tänkte att jag måste göra lite efterforskningar på henne. Förutom att jag gillade stammen – Obelisk var ju pappa till Asterix som hade vunnit unghäst-VM, och Ferro har jag alltid varit väldigt svag för (han är väldigt lik hur jag tycker att min bild i huvudet av hur en idealhäst ser ut och rör sig). Det visade sig att Verole hade sålts som föl på elitauktionen i Holland för 120 tusen euro, hon hade sedan enbart gått in i avelsboxen och fick som 3 åring (!) en avkomma efter Krack C som har placerat sig högt i Paavo Cup i Holland. Hur hon hamnade i Sverige vet jag fortfarande inte. Superklipp tyckte jag!

Året efter födde hon sitt Rubin-föl, en väldigt snygg hingstunge som vann sin fölvisning med höga poäng som jag sedan sålde till Camilla Toll som hennes nya påläggskalv. Tyvärr skadade han sig så pass allvarligt i hagen som 3-åring att han fick lämna jordelivet.

Nu skulle jag betäcka Verole och då kommer vi ju till det här kluriga med hingstval igen, alltid lika svårt men roligt. Hingstval är ju inte en lätt bit men för mig handlar det otroligt mycket om känsla blandat med tidigare erfarenheter och att våga prova nya kombinationer.

Jag har vissa kriterier som jag ”oftast” följer men ibland blir det undantag. I detta fall var hingstvalet väldigt enkelt – det föll på en hingst som jag känner utan och innan: Black Coffee. Jag resonerade som så, att här står jag med ett holländskt sto och därför ville jag definitivt lägga en helsvensk hingst på henne, för att tillföra en del av de många bra egenskaperna som de svenska blodslinjerna har.

Jag visste inget om hennes ridbarhet därför tyckte jag att det var lämpligt att ta ett riktigt säkert kort. Coffee visade jag ju själv när han gjorde sitt bruksprov 2004 och jag tävlade även en del på honom. Han har ju en otroligt bra ridbarhet med mycket framåtbjudning och spektakulär mekanik i både trav och galopp. Dessutom gillar jag hans stora fullblodsinslag (hans mormor Hedvig efter Carnoustie var ett rent fullblod och även mamma till den godkända hingsten Baryshnikov).

Nu var det bara att vänta de här låååånga elva månaderna. Det året väntade jag tio föl men Verole var först på tur och i slutet av mars födde hon Americano . Han var stor och rejäl men med vackert huvud, fin hals och väldigt snygga linjer. Rätt färg fick han med så jag var nöjd.

Americano GJ som föl.

Sommaren kom och han utmärkte sig mest med att vara det största, gängligaste fölet det året, med fruktansvärt ful tjock fölpäls liknande han mest en förvuxen mulåsna. Men jag var inte speciellt orolig för jag vet ju om att Coffees avkommor mognar sent och är sällan de vackraste fölen. Däremot såg man tidigt att han rörde sig riktigt bra, mycket knän och väldig kraft i sina rörelser.

Jag har ju sett genom åren att alla unghästar utvecklas olika och när de befinner sig i vissa växtfaser vill man helst bara gömma dem i några månader. Men redan som 1-åring började han att snygga till sig rejält och som 2-åring var han helt plötsligt den snyggaste killen i flocken (lite som den finniga tjejen med glasögon i högstadiet som sedan blir supermodell). Därför gäller det alltid med hästar att ha is i magen och inte döma dem för hårt som unga.

På sensommaren sålde jag honom till samma ägarkombination som Star Quality när de var på jakt efter hingstämnen efter Black Coffee: Elise Fredriksson och Martin Georgou. Just nu så matchas han för fullt mot bruksproven och jag kan i ärlighetens namn säga att det har varit stunder när jag ångrade att jag sålde honom. Tror att han definitivt har mycket att tillföra i aveln. Han är lite som en cocktail av det bra som man gillar hos de holländska hästarna men inte det negativa. Blandat med styrkan i gångarterna som de svenska hästarna har men i en modern vacker förpackning. Precis vad jag var ute efter!

Nej det är en dag imorgon också så nu ska jag försöka göra lite plats bland hundflocken här i sängen. Nästa inlägg blir om myten, mannen, legenden Mr Vain GJ! Och tycker ni att jag har varit långrandig om dessa två hingstar är det ingenting mot vad jag är när jag börjar skriva om min älskling nummer ett. Missa inte det.

Gustaf