Den långa resan hem

I strålande solsken men med lera upp till knäna gjorde vi iordning Dino för vet check. Kl 10.30 började den avslutande och avgörande hoppningen för CCI*. Dino sprang igenom besiktningen med massor av energi och bjussade till och med på ett litet bocksprång, och vi laddade igång för hopp-provet. Sandra låg femma efter den lyckade terrängen med bara två straffpoäng från ledaren, så mycket kunde hända.

Sandra och Dino gjorde en jättefin runda, felfria förstås. De knep fjärde platsen och vi var mer än nöjda, en fjärde placering i ett startfält som ursprungligen var på 89 ekipage, men efter terrängen nästan halverats till 54, är inte illa pinkat av Lill-ponnyn!  

Sandra och Dino på prisutdelning, vi var en smula upprörda över att rosetten uteblev!

Nu var det äntligen dags att åka hem, motivationen för denna tävlingen har varit sådär om jag ska vara ärlig. Det är alltid kul att jobba med hästarna, men att vada genom lera vart man än ska kan knäcka vem som helst. Att terrängbanan dessutom var i katastrofalt skick och vi, tillsammans med mer än häften av alla startande under hela helgen, valde att stryka oss gjorde inte saken bättre.

Fälttävlan är redan en så pass riskfylld sport, och vi måste värna om hästarnas välbefinnande i första hand. Det känns tråkigt för oss alla att lägga så mycket pengar och framförallt tid på att åka så här långt till en tävlingsplats som inte hade möjlighet att presentera en vettig uppstallning, parkering eller terrängbana. Visst, vädret kan man inte styra, men alla ytor var vattensjuka redan vid ankomstdagen och bara det borde egentligen vara belägg för arrangören att ställa in tävlingen, tycker i alla fall jag.

Dino var vit om benen, i ungefär två sekunder.

Nåväl, vi är inte bittra över detta utan gläds i stället åt Dinos prestation, Nisses fina banhoppning och att Luddan åkt på sin första utlandsresa och skött det med bravur!

Nu väntar en lång resa i bussen hem, där jag och Sandra redan planerar nästa veckas äventyr till Sopot, Polen. Där ska både Nisse och Dino gå 3*, och vi är mer än taggade! Sopot är dessutom min absoluta favoritanläggning med fina stallar, fräscha duschar och inte en lerpöl så långt ögat kan nå… 😉

Nu ska jag försöka vila en stund. Sandra har redan somnat och Alexander, som är snäll och kör bussen, har stoppat in lurarna i öronen och trummar takten på ratten. Vi hoppas på att komma fram till Sandras bas stall Lundahagen ikväll, och förhoppningsvis hinner jag med sista tåget hem till Stockholm. Jag längtar nämligen halvt ihjäl mig efter två mycket speciella individer, min sambo Björn och vår lilla tax Åsa. 

Nästa vecka kör vi igen!
Vi hörs i Sopot,
Linnéa