”Det är mycket guld som blir till sand”

Det är guld som glimmar, guld som hänger runt halsar, guld i plånböcker men också guld som lite okontrollerat flyger omkring. Visst är det fantastiskt, det guld som glimmar och hänger runt halsar har liksom suttit kvar sedan OS-äventyren i Tokyo förra året.

Ingen svensk ämnade lämna ifrån sig någon plats på tronen och låta några andra ta gulden när de styrde till Herning för att konfirmera vem som har världsherraväldet inom laghoppningen. Och om någon skulle ha tvivlat på vem som var kungen, så tryckte Henrik von Eckermann kungakronan ännu djupare fast på sitt huvud.

VM-guld i lag och inte bara i världstopp – utan bäst! Henrik och King Edward, tja, alla superlativer är redan, med rätta, använda. Malin Baryard-Johnsson som vinner i GCT, Peder Fredricson som alltid är bäst när det gäller (bara att titta på hur han red på Friends), vinnarskallen Jens Fredricson med Markans Cosmopolit – världsklass.

Och om någon skulle ha tvivlat på vem som var kungen, så tryckte Henrik von Eckermann kungakronan ännu djupare fast på sitt huvud.

Det roliga är att kvartetten nu får konkurrens, eller ska vi säga komplettering av en presumtiv kronprinsessa, Wilma Hellström. Med sin Cicci BJN har nollorna i världscupen stått som spön i backen.

Inte lika glimrande var Nations Cup där Sverige bara halkade in i finalen i Barcelona på ett återbud från Tjeckien. Å andra sidan kan det inte varit annat än klokt av förbundskapten Henrik Ankarcrona att låta kommande ekipage få chansen att prova på. Och Ankarcrona har ju fått svar: Wilma Hellström. Hennes intåg gör att förlusten av sålde Ermindo W känns lite mindre smärtsam, Rolf-Göran Bengtssons ovärderliga stöd från marken behöver ju inte vara förlorat.

Hoppsporten mår uppenbarligen fortsatt bra i Sverige, i alla fall på högsta nivå. Däremot är det lite si och så på lägre nivå. Där är mycket guld som blir till sand. Dels på den smått maniska hästprylsmarknaden. Behöver verkligen varje häst tio täcken och tolv schabrak? Hade det inte varit bättre att lägga pengarna på träning? Eller åtminstone avstå de där extra köpen för att spara på världens resurser.

Och dels på hästkonsumtionen. Det köps hästar som rids och hoppas sönder (fysiskt och/eller mentalt) där man hittar ”fel” hos hästen utan att ta reda på grundorsaken till att det gått snett, det vill säga ridningen. Och så köps det in ny häst/ponny i stället.

Behöver verkligen varje häst tio täcken och tolv schabrak?

Hur man ska komma bort från denna misshushållning av hästar? Det är svårt, väldigt svårt, men en början kan vara att få ryttarna att lyssna på de erfarna, på tränarna, se på våra toppryttare – och komma till självinsikt.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 21/2022.