Elisabet Hoff: ”Omvärldens tryck hjälper sporten framåt”

Efter fem omgångar av världscuphoppningen törs jag påstå att mycket av det man kan se från tv-soffan har blivit bättre. Mer trevlig ridning, inte minst från de många unga. Fler fantastiska hästar. Färre skarpa bett. Fler kloka beslut att avbryta. Mer visad uppskattning av hästarna med minst en klapp på halsen. Med mera.

Men aldrig får man vara riktigt glad. Hoppsporten står uppenbarligen inför ett nytt problem. Hur bäst bygga utslagsgivande banor när lägstanivån på ekipagen bara blir högre och högre? Ja, inte som i Stuttgart i vart fall. Fortsättning följer, var så säkra. 

Jag hade svårt redan för OS-finalbanan i Paris. Som tack för flera dagars tuff hoppning skulle hästarna in på rena monsterbanan.

Beundran för guldhästen Checker 47 (och makalösa United Touch i Stuttgart) förtogs för min del. Tråkigt. Kanske även banbyggarna behöver komma ut ur sin bubbla. 

Det finns alla slags hästmänniskor, från äkta djurvänner till rätt elaka. Men oavsett var på skalan man ligger borde omvärldens granskande blick tvinga alla att ifrågasätta invand kultur, slentrian och mönster.

Hästfolk vet verkligen inte alltid bäst. Ta bara det taskiga i att klippa bort huvudets känselhår (inte längre tillåtet inom FEI) och raka öronens skyddshår för att de stör (häst)människans öga.

Själv tänker jag mig för på ett annat sätt nu i allt jag gör.

Ett högaktuellt exempel är hårt dragna nosgrimmor. På General Assembly nyligen debatterades det mätverktyg som FEI har tagit fram. Den internationella dressyrryttarklubben ifrågasatte att mätningen ska göras på nosryggen och inte på sidan. Suck. Tänk att det ens behövs en debatt. Varför inte bara lätta på nosgrimmorna? I dag. Alla. Hur svårt kan det vara?

Omvärldens tryck har hjälpt sporten framåt. Själv tänker jag mig för på ett annat sätt nu i allt jag gör. I stort som smått. Hur hästen uppfattar mig. Hur en förbipasserande ser på mig och min häst. Och tänka sig – allt funkar bättre. Är roligare också.

Men även granskning måste balanseras. Populism, att ta enkla poäng i hästvälfärdens tecken, är bara frustrerande.

Som inslaget i SVT:s Gokväll tidigare i höstas där det fastslogs att 86 procent av hästar i arbete har sår i munnen. Okeej, men vad som inte sades var att siffran kom från en enda av flera olika undersökningar; ett tjugo år gammalt examensarbete från SLU grundat på 72 hästar. Hm. 

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 20/2024.