Han lade bort sporrarna och tränar i stället med dammvippa: ”De flesta rider på 30 procent av hästens kapacitet”

En pall, två personvågar, en blå pilatesboll och en dammvippa. Redskapen i ridhuset på Trosa Ridskola såg kanske inte ut som början på en ridclinic.

Men under inspirationskvällen använde den danske tränaren och fysioterapeuten Claus Toftgaard dem för att få ryttarna att upptäcka mer om hästens balans, kropp och rörelser.

Om om hur mycket ryttarens kropp påverkar hästen. Om vad som händer när vi försöker korrigera en rörelse som hästen kanske inte har de fysiska förutsättningarna att utföra. Och om en sport där strävan efter kontroll, precision och prestation ibland får oss att glömma det mest grundläggande:

Att först lyssna.

– De flesta av er rider på 30 procent av era hästars kapacitet, sade Claus Toftgaard.

Protected space grundbulten

I mitten av ridhuset hade Claus skärmat av en liten rund yta med plastband, en så kallad protected space, skyddsyta, där han själv befann sig medan hästen arbetade runt honom, på andra sidan bandet.

Avgränsningen var inte till för att hålla hästen borta. Tvärtom.

Målet var att hästen självmant skulle söka sig till Claus, stanna upp hos honom och välja kontakten. Tränaren hade sin plats, hästen sin. De arbetade på varsin sida av skyddsytan, utan att Claus behövde gå tätt intill eller jaga hästen runt ridhuset.

Den lilla inhägnaden blev en fysisk bild av hans träningsfilosofi: Claus vill skapa en kontakt som hästen söker, inte en lydnad som pressas fram.

Innanför plastbanden hade Claus samlat sina redskap. Dammvippor, den blå pilatesbollen och, skulle det visa sig, en skramlande bunke med morötter.

Publiken fick själv sitta upp – på stolen

Publiken hade uppmanats att ta med sig varsin stol. Det blev snabbt tydligt varför.

Claus satte sig själv på en pall medan deltagarna fick föreställa sig att de satt i sadeln. Armarna lades i kors med händerna på motsatt sidas axel. Därifrån började sökandet efter den egna balansen.

Hur sitter du när händerna inte kan hjälpa till? Vad händer när du flyttar överkroppen en aning åt ena sidan? Kan du fortfarande andas och följa en rörelse, eller håller du dig uppe genom spänning?

Det såg enkelt ut. Det var det inte, konstaterade majoriteten på stolarna.

Budskapet var lika konkret som obekvämt: Ryttaren kan inte skapa balans hos hästen genom att själv sitta snett, klämma eller försöka hålla sig kvar med tygeln.

Två vågar avslöjade ryttarens obalans

Än tydligare blev det när deltagare fick ställa sig med en fot på vardera av Claus medtagna personvågar.

Skillnaden mellan höger och vänster sida kunde vara förvånansvärt stor. I flera fall handlade det om flera kilo, vilket fick en och annan deltagare att förfärat titta ner på displayerna.

Deltagaren Hannah Hermansson var rejält överraskad efter övningen med vågarna:

– Man får verkligen perspektiv på hur man sitter i sadeln, som ju verkligen påverkar hästen på så många sätt. Att ha jämt tramp i båda stigbyglarna är en sak, men vågarna visade också tydligt hur mycket det påverkar att inte vara balanserad i sitt säte, framåt och bakåt, säger hon.

Vågarna visade hur ryttarens vikt fördelades mellan sidorna. Hästen behöver anpassa sig efter den förskjutningen i varje steg. Om ryttaren belastar ena sidan mer, ridpass efter ridpass, kan det påverka hästens balans och rörelser.

Claus återkom under kvällen till att ett bättre svar från hästen inte alltid kräver starkare hjälper. Ibland behöver ryttaren först reglera sin egen kropp, liksom sin spänning, balans och energi.

För mycket energi kan skapa överaktivitet och spänning. För lite kan göra att hästen tappar framåtbjudning och respons. Ridning blir därmed inte bara konsten att reglera hästen, utan lika mycket konsten att reglera sig själv.

Ryggskadan förändrade Claus syn på ridning

Claus Toftgaards sätt att träna är inte sprunget ur en vilja att vara annorlunda för sakens skull.

Han började sin yrkesbana inom dressyren och utbildade sig till tränare. En allvarlig ryggskada satte stopp för ridningen under flera år och tvingade honom att söka andra vägar. Han utbildade sig först till fysioterapeut för människor och därefter till fysioterapeut för hästar.

Den egna skadan blev början på en djupare jakt efter förståelse för kroppen, rörelsen och sambandet mellan häst och ryttare.

I dag kombinerar han erfarenheten från dressyren med kunskap om människans och hästens anatomi, biomekanik och nervsystem. Men framför allt har hans sätt att ställa frågor förändrats.

– Min förändring började när jag slutade fråga hur jag kunde korrigera hästen och i stället började fråga hur jag kunde förstå den bättre.

För tre år sedan valde han att lägga bort pisken, sporrarna, longerpisken och kandaret. När redskapen försvann blev kommunikationen mer avskalad.

Då blev det också tydligare om hästen verkligen förstod signalerna eller om den bara reagerade på tryck, vana och inlärda kompensationer.

– Det är därför jag aldrig kommer att träna på ett traditionellt sätt igen.

Frans fick visa vad en volt kan avslöja

Kvällens första häst var SWB-hästen Frans, som med glad uppsyn verkade föra en oavbruten dialog både med Claus och med publiken.

Frans fick röra sig på volt åt båda hållen. Någon traditionell voltmarkör användes inte. I stället fick han växla mellan att runda corallen och den stora blå pilatesbollen.

Skillnaden mellan varven syntes. Åt ena hållet blev uppgiften svårare.

Men i stället för att försöka forma Frans hårdare eller korrigera honom med mer tryck gjorde Claus volten större. Tempot sänktes och hästen fick tid att hitta balansen innan uppgiften byggdes vidare.

Principen återkom under hela kvällen: Sakta ner. Hitta balansen. Öva sedan.

Att upprepa en rörelse innan hästen har hittat sin balans blir, enligt Claus, sällan särskilt meningsfullt. Hästen kanske utför uppgiften, men det betyder inte nödvändigtvis att den äger rörelsen i sin egen kropp.

Därför vill Claus frigöra hästens hals

Många hästar kan böja sig, gå sidvärts och samla sig när ryttaren lägger till tryck. Men det betyder inte automatiskt att de har den kroppskännedom och rörlighet som krävs för att utföra rörelsen fritt.

Claus pekade särskilt på halsens betydelse.

Om halsen blir fixerad kan rörelsen genom ryggrad och bröstkorg begränsas. Då påverkas också bakbenens möjlighet att bidra till framåtdrivningen.

Att rida hästen på en mindre volt med mer innertygel löser inte problemet om halsen från början saknar frihet. Först behöver nacken och halsbasen kunna röra sig och revbenen följa med. Annars riskerar hjälperna att skapa mer motstånd och fler kompensationer.

– Frigör halsen. Förläng ryggraden. Låt rörelsen gå genom hela kroppen.

Dammvippan blev både scanner och träningsredskap

Så kom den fram. Den numera närmast berömda dammvippan som kommit att bli danskens signum.

För Claus är den betydligt mer än en lustig detalj. Han använder den som target, som sensorisk stimulans och som ett sätt att bjuda in hästen till rörelse utan att öka trycket.

Med Frans förde han dammvippan lugnt över olika delar av kroppen.

– Jag använder den som en slags scanner. Finns det någonstans där han inte vill bli berörd? Det säger mycket.

Dammvippan ger hästen möjlighet att svara. Den kan söka kontakt, följa föremålet, flytta kroppen eller visa att ett område känns obehagligt. Informationen ligger inte bara i om hästen gör ”rätt”, utan i hur den reagerar längs vägen.

Det betyder inte att dammvippan kan ställa en medicinsk diagnos. Men den kan hjälpa ryttaren att upptäcka skillnader, motvilja eller spänning som är värda att undersöka närmare.

Att just dammvippan har blivit ett av Claus viktigaste redskap är också rätt symboliskt förstår vi åhörare under kvällen. Något som först väckte skratt har blivit ett uttryck för nyfikenhet, kreativitet och ett mindre kontrollerande sätt att träna.

Hovtestet visar hur hästen organiserar kroppen

När Claus möter en ny häst går han systematiskt igenom dess balans innan träningen börjar. Ett av testerna är till synes mycket enkelt: Han lyfter hovarna, en i taget.

Men fokus ligger inte bara på hoven som lämnar marken. Vad händer i resten av kroppen? Hur flyttar hästen sin vikt? Kan den stå stabilt på de tre kvarvarande benen? Är det lika lätt att lyfta alla fyra hovarna, eller måste hästen snabbt få tillbaka någon av dem i marken?

En häst som ogärna lyfter en hov behöver inte vara ovillig. Den kan ha svårt att bära vikten på motsatt sida eller sakna trygghet och stabilitet i sin balans.

Testet ger inte heller det några färdiga diagnoser. Däremot kan det förändra frågan från ”Varför gör hästen inte som jag ber?” till ”Vad händer i kroppen när jag ber om det här?”

Den blå pilatesbollen bjöd in till lek

Även den stora blå pilatesbollen fyllde en funktion i Claus lilla corral. För honom är leken inte motsatsen till träning. Den kan vara själva grunden för den.

Genom att låta hästen undersöka, följa, putta eller röra sig runt ett föremål kan ryttaren skapa kroppskännedom, rörelse och nyfikenhet utan att hela tiden kräva ett bestämt resultat.

– När jag vågar prova något på ett annat sätt öppnar sig hästarna också. Då handlar det inte bara om vad vi kan lära hästen, utan om vad vi kan upptäcka tillsammans. Ta fram lusten att leka, den som är självklar för oss som barn.

-Jag använder lek för att komma åt dolda låsningar i kroppen. Vi ryttare skapar många låsningar hos våra hästar genom tyglarna, bettet och sadeln. Med lek och förstärkning försöker jag öppna upp kroppen igen och hjälpa hästen att hitta tillbaka till rörelsemönster som den har glömt. Målet är att stärka hästens förmåga att känna hela sin kropp och röra sig som en helhet. Sedan kan man börja med mer arbete – dressyr, hoppning eller vad man nu använder hästen till.

Ibland räcker tio minuters ridning

Claus berättade att han ofta ägnar en stor del av träningspasset åt uppvärmning, rörlighet och avspänning.

Vissa dagar rider han bara i tio eller femton minuter. Sedan är hästen färdig.

Det är ett medvetet val. Målet är att förbereda muskler, bindväv och nervsystem så att hästen kan röra sig med större frihet och kvalitet, utan onödig fysisk eller mental trötthet.

Värdet på träningspasset värde inte av antalet minuter eller upprepningar, utan av kvaliteten i den rörelse som skapas.

Morötterna och dammvippan

Som sista ekipage kom landslagsryttaren i working equitation Idamaria Johansson in med Hoxi, hennes VM-häst och regerande svenska mästare som även tävlas i Grand Prix-dressyr. Clinicen kom att bli ekipaget sista framträdande tillsammans, då Hoxi nu är såld som juniorhäst.

Precis som med de tidigare hästarna började Claus med att lyfta Hoxis hovar och studera hur han organiserade sin kropp.

Därefter tog Claus plats inne i sin lilla corral. Målet var att fånga Hoxis uppmärksamhet och få honom att följa med runt på andra sidan plastbandet.

Dammvippan, som hade väckt Frans intresse, imponerade måttligt på den rutinerade skimmelvalacken. Då plockade Claus fram en bunke med morötter och skramlade med den.

Effekten var omedelbar. När Hoxis fulla uppmärksamhet hittades gick de smidigt över till dammvippan. Valacken följde nöjt Claus runt den inre inhägnaden, fortfarande med plastbandet mellan dem.

Runt pilatesbollen lossnade Hoxis högersida

Därefter fick Idamaria sitta upp på Hoxi med en barbackapad och ett specialgjort bettlöst huvudlag. Bara det innebar en omställning för ett ekipage som är vant vid en helt annan utrustning och kontakt.

– Det kändes lite ovant för både mig och Hoxi. Det blir en annan typ av kontakt och andra signaler som man måste ge, men det var roligt att testa.

Från hästryggen fortsatte Idamaria med samma typ av övningar som Claus tidigare hade gjort från marken. Hoxi fick cirkulera runt den blå pilatesbollen och Claus bad Idamaria att låta handen falla åt det håll hon ville att hästen skulle böja sig.

Det förändrade inte bara handens position. Även Idamarias vikt och hjälpgivning ändrades och Hoxi började släppa en spänning som hon kände väl igen sedan tidigare.

– Det jag framför allt tar med mig hem är övningen runt bollen. Vi cirkulerade runt den och jag fick känna hur han släppte spänningen i höger sida. Det är något som jag har jobbat ganska mycket med hemma. Jag har känt att han blir stum i högerkontakten och inte riktigt vill ge efter, men här fick jag känna ett annat sätt att få honom att mjukna och forma sig.

Claus sätt att arbeta skilde sig från det som både Idamaria och Hoxi normalt möter i träningen. Just därför väckte det också nya tankar.

– Det är ovant, men spännande att se vilka olika sätt det finns att förmedla till hästen vad man vill.

För Idamaria handlade kvällens verkliga wow-upplevelse alltså inte om en ny rörelse, utan om att hitta en ny väg in i ett problem hon redan hade arbetat länge med. Och övningen hon framför allt ville ta med sig hem var också en av de enklaste: att rida runt en blå pilatesboll.