Hästkläder – nyckeln till snabbspår i vården?

Legitimerade specialistläkaren Henrik Widegren påstår i DN på fullt allvar att hästtjejer får mer respekt i vården.

Ursäkta, men… vad hände här?

Vad betyder det för oss andra? För alla som inte råkar passa in i den där stereotypen – de som är killar, icke-binära, eller bara inte identifierar sig som ”hästtjej”?

Att låta ett begrepp som ”hästtjej” bli en medicinsk kvalitetsstämpel? Det är genant. Och farligt.

Själv är jag hästkille. Jag har vuxit upp i ridkläder – något som inte direkt applåderades av skolans killgäng. Jag är yrkesverksam djurtränare och har flertalet gånger skadat mig i jobbet, därmed har jag en hel del erfarenhet av att vara patient.

Men snabbspår? Det har jag aldrig sett skymten av.

Det känns ärligt talat unket när läkare 2025 sitter och delar ut vårdstatus baserat på hobby och kön. Jag förstår att DN:s artikel ville lyfta en medicinsk spaning – men att låta ett begrepp som ”hästtjej” bli en medicinsk kvalitetsstämpel? Det är genant. Och farligt.

Vad säger det om alla patienter som inte råkar vara ”hästtjejer”? Vad säger det om hur vi värderar människors smärta, behov och rätt till hjälp?

Det är, rent ut sagt, ett oroväckande synsätt. Extra märkligt i en tid när vi samtidigt förväntas vara inkluderande, könsmedvetna och inte generalisera.

Så, här kommer en ny vårdstrategi för de många kvinnor som känner sig förbisedda i vården:
Åk till närmaste ridsportbutik. Köp ridbyxor, ridhjälm och skyddsväst. Därefter rulla er riktigt skitiga och åk sen in till akuten.

Till läkaren Henrik Widegren med kollegor som uttalat sig i DN:
Snälla ni, ta av er läkarrocken en stund och titta utanför sjukhusets väggar.
Människor är människor. Oavsett hobby, kön och yrke.

William Nilson Fryer, hästtränare

Detta är ett debattinlägg – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna.