Hög tid att diskutera veterinärbristen

En av mina hästar blev sjuk häromdagen. Självklart ringde jag min veterinär och hon kom några timmar senare (dessutom på nästan exakt avtalat klockslag och med ett samtal innan om att ”nu är jag hos dig om några minuter”).

Att ta ut en veterinär när ens djur inte mår bra, eller att åka till en veterinär med hunden om den är sjuk, är något man bara gör. Men det är faktiskt inte helt självklart för alla. Helt enkelt för att det inte finns någon veterinär att tillgå.

Jag har tur, jag bor i Skåne och här har vi ett stort regiondjursjukhus, flera distriktare, en hel del privata kliniker och privatpraktiserande ambulerande veterinärer som ofta har egen röntgenutrustning. Dessutom har vi närhet till Danmark med två stora kliniker i stor-Köpenhamn.

Långa resor och kliniker som stänger är problem i stora delar av landet.

Men så bra har djuren och djurägarna det inte i stora delar av resten av vårt avlånga land. Av vad jag förstått behöver man bara komma över Skånegränsen till Småland, så är situationen annorlunda. Långa resor och kliniker som stänger är problem i stora delar av landet. Jag kan bara föreställa mig vilket trauma det är för djurägarna och lidande för hästarna.

I Ridsport har vi under våren belyst frågor kring hästars välfärd. Det har handlat  mycket om hantering av hästar, utrustning, foder och allmän syn på hur vi bör/ska hålla våra hästar. Bristen, det vill säga tillgängligheten, på veterinärer hör definitivt till välfärdskapitlet. För inte så länge sedan tog allmänna nyhetskanaler i främst radion upp problemet men man konstaterade i stort sett bara att det fanns för få veterinärer (och legitimerade djursjukskötare). Precis som i frågan kring bristen på poliser, tandläkare, läkare och sjuksköterskor hade ingen någon konkret lösning.

Frågar man hästungdomar om vad de vill utbilda sig till får man ofta svaret veterinär. Men när det kommer till kritan, när det är dags att göra ett yrkesval, är de inte så många som är beredda att ägna väldigt många år åt studier.

Men kanske också för de problem som praktiserande veterinärer kan få. Direkta trakasserier och hot har gjort att många veterinärer valt att sluta, och självmordsstatistiken är hög. Glamouren kring yrket är borta.

Glamouren kring yrket är borta.

Självklart kan en veterinär göra fel, men varför då inte anmäla till Jordbruksverket, i stället för att driva personliga vendettor? Bättre kommunikation mellan veterinär och djurägare kan vara en liten lösning på problemet men det finns så mycket mer att diskutera och belysa. Hög tid att göra det. För våra djurs skull.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 9/2023.