Hon ger ut bok om sitt trauma: ”Tror det finns mycket att lära”

Dressyrryttaren Helena Reje var 30 år, stod mitt i livet med två små barn och en karriär i näringslivet som civilekonom.

Jag satte ord på min kaotiska situation men även mitt liv som det hade varit och även hur det kom att bli. Helena Reje.

Hon delade hästintresset med sin mamma, dressyrtränaren Louise ”Ludde” Crafoord-Hofmann och de båda tillbringade mycket tid tillsammans. Sedan hände något som förändrade allt för Helena. Hennes mamma tog livet av sig, 52 år gammal.
– Det var förstås en ofattbar chock, och det var som att alla referenspunkter i livet rycktes undan, säger Helena.
– Jag hade livet i ena handen med mina små barn och döden i den andra, och båda delarna krävde min fulla uppmärksamhet.

Hennes mamma var en sprakande och stark kvinna som drev sin dressyrverksamhet med Helenas barndomsgård Sjövillan som bas. Hon lämnade livet utan att, vad det såg ut som då, lämna någon förklaring till varför, och kort därefter började Helena Reje att skriva på det som har blivit romanen Det hon aldrig sa.

– Läsaren får följa mig när jag försöker att förstå hur en person kan bli så sjuk, dödssjuk, utan att någon märker något. Tillsammans med läsaren letar jag efter pusselbitarna som jag innerligt önskade skulle göra bilden möjlig att begripa, säger Helena Reje.

Skriver för att förstå

– Jag är en skrivande människa, har alltid varit, jag skriver för att förstå min tillvaro. Jag satte ord på min kaotiska situation men även mitt liv som det hade varit och även hur det kom att bli. Mamma och jag hade en extremt nära relation. En oerhört tight relation, som hon tillsynes bara lämnade. Något jag ändå direkt förstod inte bara sker, utan förstås måste ha sin bakgrund. Det skapade en enorm kraft i mig. Att få veta.

Den 10 augusti var det sex år sedan hon hittade sin mamma död. Sedan dess har Helena Reje inte bara skrivit den här romanen och tagit hand om sin familj, utan sålt sitt barndomshem, slutat arbeta som civilekonom, köpt en egen gård utanför Knivsta mellan Stockholm och Uppsala samt startat egen verksamhet med dressyrhästar.
– Så här i efterhand fattar jag inte ens själv hur jag har kunnat göra allt det här, vilka superkrafter jag har egentligengått på, säger Helena Reje.

Läsaren får följa mig när jag försöker att förstå hur en person kan bli så sjuk, dödssjuk, utan att någon märker något. Helena Reje.

Från början var det dock inte tanken att det skulle bli en roman.
– Men ganska snart fann jag att det jag hittade och lärde mig skulle bli både viktigt och intressant för fler än bara mig, säger hon.
– Det finns så mycket i oss alla som vi inte visar varandra, även om det förhoppningsvis överlag går åt ett bättre håll än tidigare, att vi mer och mer vågar prata om det vi har inom oss. Men jag önskar att vi blir bättre på det. Att vi blir mer tillåtande mot vårt inre.

Tre syskon

Helena Reje har tre syskon men det är bara hon som har tagit över mammans hästintresse.  Hon hoppade och red fälttävlan upp till SM-nivå som barn.
– Men eftersom jag hade en dressyrtränare som mamma fick jag ofta rida med i olika lag som utfyllnad när någon fattades. Så det blev SM av bara farten även där. Från och med juniortiden blev det dressyren som tog över, säger Helena.

Hon har tränat för och jobbat hos Tinne Vilhelmson Silfvén i många år och har också varit i Tyskland en runda och höll i gång ridningen under tiden som hon läste till civilekonom. Den verksamhet hon har startat nu är liten och hon har precis debuterat Intermediaire med tvåav sina hästar.

– Att det är de första två hästarna som jag startade upp med, som har kommit så pass långt, känns förstås extra kul, säger Helena. De är båda fortfarande unga, men nu tränar jag mot Grand Prix. Det är i alla fall målet. Så får vi se.

Inte bara nattsvart

Trots att boken skildrar en tragisk och gripande historia är den förhoppningsvis långt ifrån nattsvart berättar Helena.
– Boken är inte rakt igenom jobbig att läsa. Det finns mycket hopp i den. Och väldigt mycket kärlek. Mamma var på många sätt en otroligt färgstark person! Faktum är att jag aldrig har träffat någon mer levande människa än vad hon var! Men man får vara beredd att följa med till både min mammas och mina inre rum.

– Även om jag inte har fått alla svar så har jag verkligen kommit någonstans när jag har försökt att förstå. Jag är glad för min egen skull att jag har skrivit den här boken. Jag var så rädd att glömma och så mån om att minnas, men nu finns berättelsen nerskriven och det känns skönt. Det gör mig lugnare. Och som pappa sa, din mamma hade varit väldigt stolt…

Boken, som är Helena Rejes debutroman, lanseras den 7 september.