Introduktion till fälttävlan

Det var en vacker kväll i Skåne och en god vän till mig skulle åka och träna fälttävlan, denna märkliga sport som är ridsportens svar på den där Klüfftsporten där man gör lite av varje, och den som vinner i slutändan är den som är allra bäst på att göra lite av varje.

Vi begav oss emot Revinge hed med fikakorg. Tanken var att vi skulle fika under tiden som träningen pågick. Redan där så började jag tycka om fälttävlan. Att fika samtidigt som man tittade på hästar lät minsann mycket bättre än många dressyrträningar som jag har varit på där det har varit rörelseförbud trehundra meter runt manegen, eller ännu värre, besöksförbud under träningen.

Jag bar intet ont anande på fikakorgen och jag var fullständigt ovetandes om att jag precis skulle ställas inför min första prövning.  De bad mig ställa fikakorgen på fikabordet, vilket måste anses vara en ganska simpel grej, men..!

Fältet där jag befann mig var fullt av terränghinder och det var (för mig) helt omöjligt att avgöra om det var ett fikabord som jag såg, eller ett hinder. Testa själva, fikabord eller hinder?

Själva träningen var faktiskt riktigt rolig att se på. I min värld är det modigt att våga skutta över stock och sten på ryggen av en häst. Ibland har jag hört uttrycket att någon ”hoppar hus”. Igår förstod jag vad det innebar.

Det fanns också lite mer udda hinder på terrängbanan. De påminde nog mer om den sortens hinder som jag har sett när jag har varit på agility med hunden. Nu använde de inga av de hindren igår, men det hade varit roligt att se hästen testa tunneln eller klätterhindret.

Jag förstår att det måste vara mig det är fel på, för inte en enda av de närvarande hästmänniskorna rörde en enda min medan jag kämpade tappert för att inte bryta ihop fullständigt när tränaren, med passionerad inlevelse, ropar till min vän: – Bra Sara, bara håll om  med benen och låt den komma!

Jag har mycket kvar att lära om ridsport i allmänhet, och fälttävlan i synnerhet.